Jag har läst Olle Svennings nya bok ”Göran Persson och hans värld”. Den är hederlig, schysst, bra utan att vara sensationell. Till skillnad från de flesta skribenter i ämnet är Svenning väl hemmastadd i arbetarrörelsen och det är det som gör skillnaden. Framför allt ser han hur attityderna till Persson är präglade av klasskänslor. Här är föraktet från den bildade övre medelklassen, här är avunden underifrån och här är Perssons egna självhävdelsebehov. Själv känner jag viss sympati för Persson och beundrar hans debattkonst – det finns ingen svensk politiker som slår honom där. Han har också en vetgirighet och nyfikenhet som man sällan möter hos yrkespolitiker. Och handlingskraft. Såvitt jag förstår var det han som satte igång den stora utredningen om Säpos och IB:s eländiga verksamhet under efterkrigstiden, och att det träsket dikades ut ska han ha erkänsla för.


Visst är det svårt att han har så få att dela makten med. Erlander, Palme och Carlsson hade alla i sina regeringar starka statsråd som kunde gå emot regeringschefen genom att de hade en egen politisk bas. Sådana saknas nu, möjligen med undantag för Pagrotsky. Resultatet är ett presidentstyre där Perssons sämre idéer inte stoppas i tid. Men vad diskussionen borde handla om är hans politik och inte en massa nys om ledarstil. Jag har inget att säga om ekonomin, även om saneringspolitiken i mitten på 90-talet gick hårdare fram än vad som hade varit nödvändigt. Effekterna lider vi av nu i form av arbetslöshet och samhällsproblem.

Undfallenhet
Det är Perssons utrikespolitik som är plågsam. Svenning beskriver utförligt hur det kommer sig att vi fick den Israelpolitik Sverige numera för och striderna med Sten Andersson kring den. Det verkligt plågsamma är dock undfallenheten för USA, framför allt efter 11 september. Kriget mot Afganistan var och är en orimlig amerikansk hämndaktion och dit har vi skickat svensk trupp. Ockupationen av Irak där USA spelar herrefolk till ohyggliga mänskliga kostnader har inte mötts av tydliga svenska fördömanden: Persson satt och mös bredvid Bush i TV när Bush skröt om hur marinsoldaterna pacificerade Fallujah. Och dessförinnan accepterandet av Natos flygkrig mot Serbien och erövring av Kossovo.

Persson drev också aktivt att de baltiska staterna skulle gå med i Nato, ett led i den inringning av Ryssland som väl snart fullbordas av att Ukraina går med och som på sikt bara kan leda till olyckor.
   Persson har helt enkelt förskingrat arvet från Palme. Vad värre är verkar han också ha gett upp det arv från Wigforss, Erlander och Undén som handlar om att folkrätten är särskilt viktig för små länder. Sveriges fjäsk för supermakten kan bara jämföras med undfallenheten för Tyskland 1939-43. Försvarspolitiken är en ekonomisk och politisk katastrof. Sverige är inte längre hotat av anfall österifrån. Alltså lägger vi ner försvaret och utrustar i stället en anfallsstyrka i EU-regi. På partikongressen i Malmö i den gångna veckan har partiets gamla idealister krävt att svenska trupper bara får skickas i krig när FN vill det.
   Partiledningen/utrikesledningen vägrade ställa upp på detta och vann. Styrkan kommer nu att kunna skickas iväg när EU finner det lämpligt vad FN än säger. Det är i partiets trötthet och bristande förmåga att ställa krav på sin regering vi har huvudproblemet, inte i personen Persson.

Kyrkvärden
Med ovanstående var det min avsikt att distansera mig från allt snacket om person/Persson och fokusera på politiken. Så läser jag i DN en intervju med Persson och hittar följande: ”Den dag jag slutar, drömmer jag inte om Bryssel eller internationell karriär. Jag vill till Sörmland. Kanske blir jag kyrkvärd också.”
   Smaka på det: ”Kanske blir jag kyrkvärd också.” Men för en del av oss är det omöjligt att inte tänka på att patron Esping, herre till Gottorps säteri i Tosterup, kunde ha sagt så och plötsligt kan man inte värja sig mot tanken på personen Persson. Så här står det skrivet:
   Med en röst som han sökte göra så likgiltig som om han yttrat sig öm en pris snus sade han:
   – De vill ha mej te kyrkvärd därhemma. Efter Åstrasson. Alla människor. Rent galna! Blir väl tvungen te sist.
   Jo, Esping blir kyrkvärd efter en kupp på stämman och debuterar som kollektinhåvare en söndag senare:
   Han var inte den som nöjde sig med att stilla vädjande sticka in håven i bänkarna. Ingalunda. Han trängde själv in i dem, trampande de sittande på tårna och klämmande dem med sin obekväma mage. Han öppnade slutna händer, som sträcktes mot håven, såg efter hur stor den tillämnade skärven var, fordrade mera, mycket mera. Han böjde sig ned och stack näsan i börsar som öppnades, förvissade sig om innehållet. Ofta fordrade han alltsammans. Låtsade sig någon sova gav han simulanten ett slag under hakan med håven. Han prejade och krävde i oändlighet. De flesta av sina offer kände han ju. Dessa viskade han i örat, sade lustigheter som en auktionsutropare. Det hela möjliggjordes av orgeldånet och psalmsången. Till en sade han: Rik som ett troll! Har ju bränt för dig tre gånger! – Till en annan: Slår vad du har en tia! Annars betaler ja. – Han gick an: Svor dej fri vid tinget i höstas, lurifax! De hade blitt tie riksdaler i månaden! Har god rå! – Ge mig en femma så köper jag son vi talte om! Va? Efter noteringen, ja. – Du är rikt förlovad! Bara betala! – Så höll han på.
   Så långt Fritiof Nilsson-Piraten. De politiska reportrarna verkar ha missat parallellen.
Lucifer