Kl 16.30 den 31 maj 1916 vände sig viceamiral Beatty till sin flaggkapten på bryggan av H.M.S. Lion med orden: ”Chatfield! There seems to be something wrong with our damned ships today.” Orden föll under det s.k. Skagerrackslaget (även kallat Slaget vid Jylland) mellan den nya tyska flottan och flerdubbelt större brittiska. Två av amiralens sex slagkryssare hade flugit i luften när deras ammunitionsförråd träffats i en strid med fem tyska fartyg av samma klass (inget sänktes). Förklaringen var enkel: de brittiska slagkryssarna hade inte tillräckligt tjockt pansar för att skydda sig när de träffades av projektiler av samma typ som de själva sköt med. Deras defensiva förmåga hade offrats till förmån för den offensiva. Med detta vill jag ha sagt att sjökrigföring alltid har varit en fråga om tekniska resurser, deras kvalitet och kvantitet.

Ett mytomspunnet slag
Sjökrigshistorien brukar fokusera på några avgörande tillfällen där mycket finns att lära: Trafalgar, Skagerackslaget, jakten på Bismarck etc. Tsushima är namnet på en ögrupp som ligger mellan Japan och Korea och i sundet här stod 1905 ett slag som är lika mytomspunnet som de nämnda. Det ägde rum under det rysk-japanska kriget och i slaget utraderades den ryska Östersjöflottan som med en seglats om åtta månader hade tagit sig ända hit. Den ryska flottexpeditionen och dess tragiska slut är föremål för en monografi av Claes Wahlöö, under många år stadsantikvarie i Lund och kanske mest känd som den som undersökt och lyft fram fakta om slaget vid Lund 1676. Boken heter Tre oceaner, en dag (Domus Propria, Lund 2003), är vacker och välgjord och försedd med lika diskreta som eleganta illustrationer av författaren.
   Det finns föreställningar om att militärhistoriskt intresse hör samman med allmän entusiasm för krig och elände. Jag kan försäkra att så ytterst sällan är fallet. Framställningarna brukar snarast handla om skillnaden mellan planer och verklighet orsakade av den alltid närvarande friktionen och därutöver om vemodiga reflektioner kring mänsklig svaghet och dumhet i dess militära tappning. Och, kan jag meddela, vad gäller militär enfald och slöseri med pengar och människoliv brukar just den sjömilitära ligga i topp.

Ett groteskt beslut
Det japansk-ryska kriget (jag följer här författaren som har vänt på den gängse ordningen mellan de krigförande för att vara mindre eurocentrisk) utbröt 1904 och orsakades av rivaliteten mellan Japan och Ryssland om hamnar och handel i Manchuriet, Korea och Kina. Det handlade mycket om sjöherraväldet; Ryssland hade flottstyrkor i Port Arthur och Vladivostok som skulle hindra en japansk landstigning i Korea, och tanken var nu att den ryska Östersjöflottan skulle skickas att förstärka dessa. Så skedde alltså och det var ett fullkomligt groteskt beslut som fattades av den ryska sjökrigsledningen.
   En stor eskader – 38 krigsfartyg och tre tyska kolångare – skulle skickas tvärs över tre oceaner med oöverskådliga uppkommande problem, en eskader som inte hade säkra baser att komma till och vars personal och fartyg skulle bli hårt slitna av resan. Eskadern var illa övad, alla fartyg var inte färdigrustade men skickades iväg under stor hast och nervositet. Inför passagen av.

Engelska kanalen hade illa underrättade ryska spioner varnat för överfall. Besättningar med bristande rutin och nervösa befälhavare kom här att öppna eld inte blott mot brittiska ångtrålare under fiske utan också mot fartyg i den egna eskadern. Denna pinsamhet har kommit att bli det mest bestående minnet av sjötåget. Där-efter följde en resa runt den afrikanska kontinenten upp till Madagaskar där man samlade sig inför passagen över Indiska oceanen. Hela tiden drabbades man av mindre haverier som tvingade eskadern att stanna upp för reparationer och däremellan av tids- och arbetskrävande kolningar. Singapore passerades där japanska kunskapare kunde meddela hem att styrkan var på väg. Nästa etappmål var Cam Ranh i dåvarande Franska Indokina. Man kunde där räkna till 112 stopp för eskadern på grund av haverier; snitthastigheten under gång dittills var sju och en halv knop. I en dryg månad uppehöll man sig vid den vietnamesiska kusten medan besättningarna blev allt mer håglösa, fartygens maskinerier allt mer slitna och myteriförsök förekom. Och så då det slutliga anloppet mot farvattnen mellan Japan och Korea: tanken på att gå till Port Arthur hade man fått lämna. Den ryska basen där hade under tiden erövrats av japanerna.

Ett klassiskt linjeslag
Det gällde nu i stället att nå Vladivostok och den ryske befälhavaren valde att gå i sundet väster om Japan och inte i öppna havet österut. Men i sundet vid ön Tsushima väntade amiral Togo med en japansk flotta omfattande 126 fartyg varav 44 torpedbåtar, en fartygstyp som den ryska eskadern om 38 fartyg saknade. Siffrorna talar sitt eget språk och därtill kom att den japanska flottan var i tekniskt gott trim, var utvilad och välövad både artilleristiskt och navigatoriskt. Första artillerisalvorna utväxlades på ett avstånd om 6 200 meter. Det hela blev ett linjeslag av klassisk typ där inövade taktiska manövrar spelade stor roll och de japanska fartygens högre hastighet bidrog till utfallet: en slakt på den ryska eskadern. Tre ryska kryssare kom undan till Filippinerna (däribland den senare så berömda Aurora), två jagare nådde Vladivostok. Resten av flottan sänktes i strid.
   Samtidigt som man ser det patetiska i de ryska ansträngningarna kan man inte låta bli att beundra de ryska sjömännens uthållighet. Det var en prestation att ta denna flotta tvärs över världen och skulden till nederlaget måste läggas hos marinledningen. Författaren har läst de memoarer och monografier som finns kring sjötåget noggrant och med kritisk blick och han delger oss sina bedömningar. Boken uppfattar jag i mycket som en syntes av denna litteratur och den blir till en utomordentligt rik dokumentation av företaget.

En kulturgärning, faktiskt
Det märkliga är till slut att här sitter en stadsantikvarie i Lund och engagerar sig djupt i ett sjökrig som ägde rum för hundra år sedan på andra sidan jordklotet. De inblandade regimerna har sedan länge gått under i revolutioner och krig. Vem skulle bry sig? Jo, den ryska flottans långa seglats mot det säkra nederlaget har en tragisk och episk storhet som är värd att beskriva och begrunda, detta tvärs över tid och rum. Och då blir en monografi som den här en kulturgärning, ett uttryck för människans vilja att ständigt försöka övervinna likgiltighet och glömska.