I stadshallens övre foajé hänger en utställning med det långa namnet ”Värna och vårda Lund och landskapet. En utställning om tillväxt på höjden”. Den består av foton av dagens Lund tagna ur olika väderstreck och på olika håll. Den har bekostats av förre fullmäktigeordföranden Per-Håkan Ohlsson (m), och dokumentationen är en värdefull patriotisk gåva till hemstaden. Bildtexterna pekar framför allt ut Lunds torn och tinnar – ja de senare är inte så många, men väl karaktäristiska gavlar och höga fasader.

En fin dokumentation, som sagt. Men utställningen är tydligen nå-got slags inlägg i en stadsbyggnadsdebatt, och det syftet gör mej osäker.

Just nu pågår (med nedslag även i VB) en av de återkommande diskussionerna om Lund kontra Malmö. Ett av de områden där vi Lundabor har anledning till avund är höjdprofilen. Torson naturligt-vis. Trots allt negativt som kan sägas om den går inte att förneka att det är ett fascinerande hus. Dess föregångare Kockumskranen var ju ännu mera spännande. Men vi får inte glömma Kronprinsen med dess mot höjden läckert ljusnande fasad, eller Hyllie vattentorn som estetiskt är helt överlägset Lunds motsvarighet på Brunnshög.Vad har Lund att sätta emot? Domkyrkotornen förstås. Men vi får inte glömma att de är pastischer från 1800-talet. Då revs de skröpliga ursprungliga och ersattes med ett par ur den tyska stilkatalogen som var högre, just för att sticka upp över omgivande hus som började skjuta i höjden, växa från en till tre våningar. S:t Petris välproportionerade torn i Malmö är där-emot äkta medeltida vara. Vi ska ändå vara glada över Domkyrkan. Men ur de flesta vinklar överglänses dess torn av tornet på Allhelgonakyrkan som ligger högre.

Nygotik är ingen av mina favoritstilar, och redan Bengt Lidforss ansåg att den kyrkobygg-naden var onödig. Det är den ännu mer i vår avkristnade tid, och följde vi Malmös exempel som monterade ner Kockumskranen när den inte längre behövdes så skulle vi riva Allhelgona. Det invänds att akustiken är så bra men Lund har ju andra kyrkorum för de stora kantaterna och passionerna.

Gamla vattentornet förhöjdes i minst två bemärkelser av astrono-mernas kupol. Kyltornet på Smör-lyckan tillhör avdelningen spännande. Riktigt höga bostadshus har vi däremot ont om. Hävdaryggen och Dackegården ligger för lågt för att synas ordentligt på håll, de tre vid Tunaparken framträder bätt-re och är inte oävna.
Den stora diskussionen om Lunds profil ägde rum (som utställningen påminner om) för förti år sen och gällde lasarettsblocket. Utställningen påminner oss om vilket kloss och koloss det är. Så länge blocket står där kan ingen trovärdigt påstå att nya höghus skadar Lunds profil. Och inget säger annat än att vi får leva med (och dö i) det i minst förti år till.

Utställningens titel innehåller också ordet ”landskap”, och bildtexterna påpekar hur staden växer ut över åkrarna. Vi tillväxtvänner har svårt att bli upprörda. Lund är en fin stad som vi unnar många fler att bo i. Att man ändå kan vara kritisk till den fysiska utbredningen beror på att den till stor del är onödig. En tätare stad innebär kortare avstånd och är därmed mer praktisk att leva i. Mycken för-tätning kan ske på överdimensionerade trafikleder och grönstråk, men i andra hand kan man faktiskt bygga på höjden. Och skapa Lund en ny profil som inte behöver vara sämre än den gamla.
Gr