| |
 Den
gångna söndagen var naturligtvis en stor dag för demokratin
och Europa och vi har alla anledning att vara tacksamma mot de franska
väljarna. Inte för att den s.k. konstitutionen skulle vara
så mycket sämre än det lappverk av fördrag från
Maastricht, Nice m.fl platser som gäller nu. Poängen är
förstås att den tvingar den politiska och byråkratiska
eliten i Europa att stanna upp och kanske nästa gång förklara
och lyssna på folk och inte bara köra sitt eget race. Politiska
eliter gör ofta som de vill utan att fråga folk, men då
och då blir de övermodiga och tror att vi gärna ställer
upp och legitimerar deras beslut. När de då får mothugg
brukar de höja rösten, hota med arbetslöshet eller
allmänna politiska katastrofer. Det kan få det som de vill
– EU-omröstningen vanns med stöd av SAF och LO och
deras pengar – men det kan också gå som i den
svenska EMU-omröstningen och den franska i söndags.
Populist –javisst!
När man resonerar så brukar man kallas populist, vilket
är ett skällsord i politiska sammanhang. Jag ser det som
ett hedersord, likvärdigt med demokrat. Det betyder inte att
folket alltid har rätt, verkligen inte. Men om man tar demokrati
på allvar ska man väl ändå lyssna på vad
folk säger och diskutera, ta och ge argument och hitta kompromisser
och gemensamma ståndpunkter?
Men just nu tycks det mest handla om s.k. damage
control. Den politiska eliten i vart och ett av de länder i Europa
som ska ta ställning försäkrar att inget är förändrat,
vi fortsätter som planerat. Så säger Anders Fogh i
Danmark och så säger Göran Persson. Det inträffade
är djupt beklagligt, men vi går vidare. Men sanningen är
ju att ett land har sagt nej, och det finns ingen chans att det skulle
hinna ändra sig inom den utmätta tiden. Konstitutionen har
fallit, den kan inte antas, och återstående omröstningar
är mest att jämföra med opinionsundersökningar.
Ta det lugnt
Det intressanta i situationen är att motståndet mot författningen
kommer från två delvis motsatta håll. Det finns
en vänster som anser att EU blivit ett verktyg för en
globalisering ledd av kapitalet, och en höger som i EU ser
ytterligare en byråkratisk nivå som ska hindra det fria
initiativet. Det är ingen svaghet i motståndet att EU-projektet
kan angripas från två håll. Det visar bara att
det inte går att rädda genom att följa någon
av de båda. Det finns ingen lösning på sådant,
vad det gäller
|
|
|
| är att hitta sätt
att leva vidare. Och sådana sätt finns och de ligger på
de vardagliga kompromissernas plan. Det är väl bra att vi
kan handla med varandra ganska fritt och att vi kan resa till varandra
och prova på att leva och få jobb hos varandra. Men måste
vi lägga ner Posten för det? Det är väl bra att
vi inte ska börja krig mot varandra, men måste vi sätta
upp stridsgrupper som i Europas namn och med amerikanska plan ska
skickas runt världen? Måste vi ha en gemensam valuta? Etc.
etc.
Alltså: i stället för att beskärma
oss och tala om Europas sammanbott så kan vi väl ta det
lite lugnt och säga att det är bra att stanna upp. Europa
är inte som USA, vi talar många olika språk och det
finns inget underlag i dag för en likformig politik. Vi kan väl
ändå hjälpas åt att t.ex. hålla koldioxiden
nere. Om vi lyckas med det så kanske vi om så där
hundra år har nått fram till att vi kan se Europa som
en politisk enhet. Hastigt hopkomna imperier brukar krascha rätt
snabbt. Ta det lugnt Europavänner!
Bedagat
Som blåsorkestermedlem har jag alltid ögonen öppna
för blåsorkestrarnas roll i politiken. Häromveckan
var det Natomöte i Åre och inför detta hade man ordnat
en demonstration i Öresund. Sydsvenskans rubriksättare hittade
den perfekta tonen: ”Bedagade kampsånger ekade i Östersund”
blev rubriken och i artikeln fick man veta att 250 demonstranter gick
ett varv runt stan till toner av ”gamla kampsånger som
Befria södern och Ung rebell”. Bedagat var alltså
ordet.
I DN fick man ytterligare detaljer: ” I täten
gick den kommunistiska Röd front-orkestern från Sundsvall
och spelade gamla hits som ’Befria Södern’ (från
Vietnamkriget) och ’Venceremos’ (från Chile).”
Jag har inte kollat fler tidningar, men jag antar
att någon tredje kallat melodivalet ”gamla covers”.
Melodiernas samband med Natomötet är förstås
inget som tidningarna finner det värt att kommentera.
Jaha, de politiska blåsorkestrarnas tid är
väl ute, skulle man tro. Men så läser man ett referat
från en av Nej-sidans folkfester i Paris i slutspurten inför
EU-omröstningen. Och vad får man man se om inte att stämningen
i folkmassan var på toppen, livad som den var av en blåsorkester
som spelade ”Bella Ciao”, en bedagad italiensk vänsterlåt
från motståndskampen mot fascisterna.
Än rör sig den ständigt dödförklarade
vänstern, det är lärdomen av de senaste veckorna. Hon
är inte död, hon är bara sårad.
Lucifer |
|
|
