”Från det kommunala” var förr överskriften på lokalpolitiska rapporter i Veckobladet, men från början hette spalten ”Kommunistisk kommunalpolitik”. Alliterationen gjorde sej bra i en rubrik och k-ordet var inte så omtvistat i parti-föreningen på den glada tiden. Där berättades om stort och (mest) smått från Lunds kommunala arena. Många läsare uppskattade nog informationen men det var svårt att få de initierade att skriva.
   Det måste erkännas att vi fortfarande är dåliga på löpande kommunalpolitisk rapportering i VB. Här ska likväl ges några kommentarer till vänsterpartiets insatser, främst under våren.

Det farliga kollektivet
Tongivande personer i vänsterpartiet och särskilt i Ung Vänster vill ju rehabilitera begreppet ”kommunism” utifrån dess snälla grundbetydelse av gemensamhet. Det senare är något som man inte märker särskilt mycket av i v-politiken. Man skulle till exempel kunna verka för kollektivtrafiken med motiveringen att den är just kollek-tiv och potentiellt gemensamhetsskapande, men när vänsterpartiet talar väl om bussar och tåg och illa om bilar är det uteslutande med miljöargument. Därmed missar man att skapa sej en egen profil i den frågan.
   Fast vänsterpartiet fortsätter att agera flitigt i trafikfrågor. Beträffande kollektivtrafiken har taxehöjningar stoppats. Vårens mest aktuella och kontroversiella vägfråga har gällt den planerade mo-torvägsavfarten vid Råby och kon-kret inköpet av mark för att göra den möjlig. Socialdemokraterna har här valt att ingå betongallians så v och mp har tillsammans utgjort en överkörd minoritet. Det mesta talar för att avfarten byggs men miljövännerna har fått en ovanlig bundsförvant i form av Tetra Pak som ser sina fysiska expansions-möjligheter hotade.
   En konsekvent bilfientlighet är emellertid svår att upprätthålla så länge som väljarkåren skaffar allt fler bilar. Bangatan är överbelastad, men om något verksamt görs för att minska biltrafiken där skulle trycket öka på Fasanvägen/Bryggaregatan, och där finns en stark lobby av boende som visserligen nästan alla har bil själva men inte vill att utomstående ska få köra på deras gator. Vänsterpartiet har lovat att deras situation ska förbättras. På sådana dilemman finns det knappast några reformistiska lösningar, bara revolutionära.

Snälla ungdomar
Och vänsterpartiet är inget revolutionärt parti. Inte ens Ung Vänster i Lund. En del personer därifrån har förtroendeuppdrag i fullmäktige, nämnder och styrelser, men antingen engagerar de sej inte särskilt starkt i kommunalpolitiken eller så ligger de lågt.
   VB har tidigare snuddat vid Katja Olofssons rapport ”Rättvisare kommuner – visst går det”. Det är en mycket ambitiös och välunderbyggd studie vars förord trotsigt avslutas med orden ”Kampen fortsätter” och som visar att inkomstsvaga grupper kan tjäna på en politik som konsekvent förskjuter kommunernas finansiering från taxor till skatt. V-Lund fick efter hård strid med sina koalitionspartner på en kommunalskattehöj-ning förra året, men inga röster har höjts för en ny höjning i det nu ak-tuella budgetarbetet. Inte ens de unga.
   En annan utjämningsmekanism är att höja underbetalda kommunalanställdas löner. Också där fick vänsterpartiet arbeta hårt för att få med sig de andra i majoriteten, men det blev verkligen höjd minimilön för kvinnodominerade grupper. Hotet från Fi har väl underlättat beslutet, som vi har sett en motsvarighet till i Stockholm. Men satsningen i Lund bör ändå bokföras som en stor och viktig framgång för vänsterpartiet,

Barn gäller än …
När v(pk) Lund successivt byggde upp en stark kommunal representation under 1970-talet red partiföreningen på en allmän öppenhet för nya kommunala krafter, men vann konkret många sympatier på två politikområden: barnomsorg och miljö. Reducerade dagisgrupper har åter blivit en av partiets lokala partifrågor, och åter en där det i stort sett har lyckats.

Men inte helt, även om "överinskrivningen" bara .berör en minoritet av daghemsavdelningarna och handlar om ett extra barn per avdelning. Problemet bottnar i den nya baby-boomen som har slagit särskilt hårt ute i byarna med deras många unga familjer. Det går inte att genast få fram lokaler till ett rimligt pris. Ändå tvingas partiet tillfälligt acceptera en förskjutning av anslagen till dessa relativt välbeställda kom-mundelar, till visst förfång för om-råden i stan som man traditionellt har månat om, som Norra Fäladen.

… liksom miljö
I miljöpolitiken finns det sen länge knappast någon delfråga där v har varit mindre radikalt än mp. Länge yttrade sej detta främst i vaktslå-endet om den goda jorden. I den allmänna samhällsdebatten har den omsorgen tonats ner i ett läge där överproduktion är ett av EU:s och därmed världshandelns största pro-blem, men hos v-Lund har den se-nast dykt upp i argumentationen mot ESS-anläggningen.
   I den senaste fasen har det handlat om kravet på en översiktsplan för att väga lokaliseringen mot an-dra intressen. Fast bakom form- och demokratiargumenten ligger en betydande skepsis mot hela projektet. Ett argument gäller det kvicksilver som ska användas i forskningsprocessen. De mängder det handlar om imponerar inte på den som liksom jag har vuxit upp intill en stor gammal kloralkalifabrik, men tydligen på andra. Men främst skrämmer nog storskaligheten: en massa nya människor och anläggningar och vägar. Och bakom finns ett slags reflex att ställa upp på proteströrelser, även om de i detta fall främst leds av småborgerliga familjer som har hittat ett trevligt gammalt lanthus att pyssla med och naturligt nog inte vill ha sin närmiljö störd?
   De formella invändningarna är relevanta men som sagt sekundära och inte bestämmande för håll-ningen till projektet. Och ska Lund (och Sverige) vinna i den hårda konkurrensen måste nog kommunen agera kreativt.

Europeisk kulturhuvudstad
En annan påbörjad konkurrens är nationell men med internationella aspekter. Det gäller frågan om Lund ska försöka bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Här är vänsterns hållning oavgjord, trots att representanterma i vederbörande nämnd inte reserverat sej mot det arbete som har inletts med projektet. De brukar inte delta i de måndagsmöten som är den främsta arenan för diskussion och faktiska beslut om partiets kommunalpolitik, och där har det höjts kritiska röster. Varför satsa på statusprojekt när det går en massa underförsörjda kulturarbetare i Lund?
   Men ett nytt måndagsmöte gick inför Kommunstyrelsens behandling med på att strävandena fortsätter. Typiskt nog skedde det sen Mats Olsson, hade förklarat sej positiv. Hans skicklighet som kom-munalpolitiker och konsekventa undvikande att ta ställning i alla partiets konflikter har gett honom en stark auktoritet och position.
   Fast det lär inte bli Lund. Kulturminister Pagrotsky har ju lovat att agera för Kalmar.

Radikal pragmatism
Måndagsmötena samlar normalt ett dussin personer. Deltagarna skiftar en smula men det finns ett järngäng där somligas kommunala uppdrag är tämligen perifera (t.ex. styrelseledamot i kommunala p-bolaget) medan det finns ersättare i fullmäktige som i princip aldrig dyker upp. Partiföreningens olika falanger är representerade men centern dominerar.
   Det fanns undringar om att unga arga uppdragsinnehavare skulle ta över kommunalpolitiken och åtminstone eliminera profilerade motståndare som Ulf Nymark. Sådana planer tycks ha funnits, att döma av den interna nätdiskussionen, men verkar ha kommit av sej. Pragmatikerna fortsätter att driva vänsterpartiets kommunalpolitik i Lund. De gör det kompetent och konstruktivt, för en radikal resul-tatpolitik utan att blanda in någon kommunistisk ideologi. Lundaborna drar nytta av detta.
Gunnar Sandin