Paul Wolfowitz, biträdande försvarsminister i Bushs regering, är föreslagen att efterträda Wolfensohn som chef för Världsbanken. The Times, London, beklagar att Wolfowitz demoniserats i stora delar av Europa medan han i själva verket "är en mer sofistikerad ande än många kritiker anser". The Economist oroar sig för att han är en "idealist, för inte säga utopist, vars karriär vägletts av ett patos att sprida demokrati över världen".
   Paul Wolfowitz hörde till den grupp neokonservativa som hade konceptet för "preemptive war" i skrivbordslådorna färdiga för användning "när tillfälle bjöds". En annan mindre känd sida hos denne man är att han, liksom flera av hans neokonservativa kolleger, lär vara discipel till filosofen Leo Strauss (1899-1973). Dennes filosofi anses innefatta en esoterisk lära med antika förebilder, särskilt Platon, men också med Nietzscheanska inslag.
   Shadia Drury, professor i politisk teori i Saskatchewan, har under lång tid kritiskt analyserat Strauss´ arbeten och verksamhet och hon hävdar att de bedrägerier och manipulationer som den nuvarande amerikanska regeringen använt sig av direkt härrör från Strauss´ doktriner. Enligt hennes beskrivning finns det i Strauss´ värld tre kategorier av människor. Några få visa män, ett betydligt större antal "gentlemen", och den stora vulgära massan.
   De visa männen är hängivna den osminkade sanningen. De kan se verkligheten i vitögat utan att darra. De bekänner sig varken till Gud eller till några moraliska

principer. För gentlemännen är heder och ära det viktigaste. Det är de som är upprätthållare av moral och seder i samhället. De är naiva och beredda till stora uppoffringar för sina principers skull. Den stora massan älskar rikedom och nöjen. De är själviska och indolenta och kan bara fås att resa sig ur sin simpla existens genom fruktan eller rädsla för en katastrof.
   Naturligtvis är det de visa männen som skall ha den avgörande makten i samhället och liksom sina antika förebilder inser de nödvändigheten av hemlighetsfullhet och behovet av att använda lögner. Det sistnämnda med det ädla syftet att inte skada folks känslor men även för att förebygga repressalier mot eliten.
   Strauss rättfärdigade användandet av bedrägerier med hänvisning till Platons "the noble lie" som han tydligen tolkade på sitt eget sätt. Vad Strauss ansåg om demokrati behöver man inte undra över.
   Efter detta bidrag till demoniseringen av Wolfowitz med den beprövade metoden "guilt by association" kan man bara hoppas att denna "sofistikerade ande", om han nu blir tillsatt, börjar med att avskriva u-ländernas skulder och sedan lägger ned hela verksamheten. Men han får skynda sig. När den ekonomiska kolossen på lerfötter i Nordamerika brakar samman och dollarn sjunker som en sten, då blir de dollarnoterade ulandsskulderna praktiskt taget utraderade och avskrivningarna knappast någon grandios gest att förgylla karriären med. .
Erik Kågström