Onödig

Den 1:e september blev man så entledigad från arbete. I början av året informerades alla anställda i koncernen att företaget p.g.a. vikande orderingång skulle dra ner antalet anställda i Lund med cirka 200 tjänster. Detta skulle göras genom att man först skulle erbjuda anställda från 60 år och uppåt att mot ekonomisk kompensation sluta. Därefter skulle resterande tjänster upp till de 200 väljas ut och sägas upp.
   Spekulationerna kring hela processen var total och pinsam att uppleva. Begreppet ”arbetskamrat” hade fått sina törnar redan tidigare, nu fanns inget av detta kvar. Yngre var positiva till att de kunde vara kvar och äldre konstaterade att principen om turordning förhandlats bort av facket. Personal började tala om vilka som ”borde” gå.
   Själv fick jag ett erbjudande och tackade ja eftersom det sades att tackade man nej kunde man bli uppsagd ändå oavsett att man arbetat drygt 25 år på företaget och hade en tjänst som hade samma belastning som tidigare. Avtalet innebar en ersättning som i stort motsvarar lön fram till ålderspension vid 65 år. Värst drabbade var de som var i åldersgruppen 50-60 och trots lång anställning blev uppsagda. De fick en begränsad ersättning och måste nu söka nytt arbete i en konjunktursvacka. Bland många som slutat finns en naturlig bitterhet.
   Utöver att förlora sin anställning med dess sociala innehåll skall många av dem som tvingats ut nu också betala en högre skattesats då den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag försvinner. Avdraget som försvinner motsvarar för många en ökad skatt på 10 000 till 18 000 kronor per år! Denna av borgarna inrättade orättvisa är egentligen utanför allt vi tidigare sett.
   Motivet sägs vara att stimulera människor att arbeta mer! Men alla de som nu sägs upp mot sin vilja. Hur omoralisk får politiken vara? Eller det att de som arbetat hela sitt liv nu efteråt skall ha en högre skattesats jämfört de som arbetar idag. Det vore kanske inte mer sympatisk men ärligare i det fall borgarna på torgen låtit piska alla dem som inte kunde visa upp en anställning. Nu kommer jobbskatteavdraget att finnas kvar oavsett vilken regering som sitter. ”Arbetskamraterna” ser till plånboken och trivs såklart bra med extra pengar var månad. Detta vet moderaterna som ökar med lite mer pengar till anställda efter nästa val och sossarna har sagt att de accepterar de första stegen i jobbeskatteavdraget.   
   För egen del är jag rädd för att borgarna sitter kvar. De har hittat en statsminister som klätts om så att många snart ser honom som den nye landsfadern. Han talar med eftertänksamhet om ansvar och försiktighet. De som har kvar sina jobb, flertalet, har det också bra med högre disponibel inkomst och låga räntor. Så exploaterar man demokratin, ställ dig nära mitten och skit i de svaga.
   Vad jag saknar från oppositionen, och då främst socialdemokraterna, är en tydlig och enkel beskrivning av det samhälle man ställer emot dagens av borgarna deformerade samhälle. De viktigaste orden skall vara rättvisa och omtanke. När sossarna förlorade det senaste valet skylldes allt på Göran Persson och dennes politik. Så skall nu allt gammalt lämpas över ända och nya idéer tas fram. Det är bekvämt att skylla förlusten på en tidigare ansvarig. Jag tycker mig nu se förändringar som gör att de stora väljargrupperna blir osäkra på vad socialdemokraterna egentligen vill.
   Partier som gör anspråk på makten måste såklart ha en politik i alla frågor, inrikes som utrikes, men för att vinna år 2010 måste man koncentrera sig på de stora frågorna om trygga arbeten, en rättvis ekonomisk politik, en god sjukvård och en bra skola för alla i Sverige. Visa varför vänstern är bättre och rättvisare, eller är den inte det?
   Jag lade rubriken onödig och skrev om annat. Att alla är utbytbara om företaget vill, det visste jag sedan tidigare. Men att sitta och vara onödig det känns konstigt. Vete fan, kanske jag lämnar metropolen och ger mig ut i skogen. Där kan man om inte annat plocka bär och fiska.          
Lars-Anders Jönsson

Datorinfluensa

Du nekas tillgång till kontot! Ett okänt fel har uppstått! Forbidden! Cancel! Såna tillmälen drabbar alla datoranvändare. Och dem kunde man ta lätt på, även om de är kränkande. Men de har konsekvenser också. För det mesta. Ibland är de bara skrämskott.
Plötsligt funkar inte anslutningen till skrivaren. Eller också dyker det upp oväntade saker. När jag skrev uttrycken ovan började datorn blinka och susa och så kom det upp en skylt med forbidden: not permitted. Mina klumpiga händer snuddade väl vid något.
   Jag är rädd för min dator. Oroligt undrar jag var gång jag slår på den vad den nu ska ta sig till. En gång skyllde en helt okänd person mig för att överösa honom med spam. Det kom så snart jag slog på datorn. Den datorn kände jag mig tvungen att göra mig av med.
   Allt är inte datorns fel. Oförskyllt förmedlar den obehagliga budskap från den ene eller den andre. Eller tråkiga nyheter, väntade eller överraskande. Ibland visar det sig att ett personligt meddelande till en god vän hamnat i ett stort kollektiv som inte alltid är vänligt inställt. Ibland har man glömt bifoga budskapet.
   Det värsta är när den bara vägrar. Ingen ingående post. Ingen möjlighet att nå ut. Löften som sviks. Deadlines som passeras. Uppdrag som omöjliggörs. Stressen när allt mer skjuts fram i tiden till dagar avsedda för annat
   Jag är inte bara rädd för datorn. Jag är arg också. Den är idiotisk. Den är som ett trilskande barn. Jag vill kasta den i väggen eller ut genom fönstret.
   Jag kör runt i dess inre labyrinter på jakt efter felet och möts hela tiden av obegripliga instruktioner och okända begrepp. Och så plinget: du nekas tillgång till kontot du nekas tillgång till kontot. Hur talar man med en idiot!
   Så kallar man hem experter, än den ene än den andre. De är visserligen överlägsna mig och besitter obestridlig kompetens – med slutet blir ändå bara detsamma: pling. Du nekas tillgång till kontot. Blodtrycket stiger. Huvudet värker. All denna fullkomligt förödda tid. All denna bortslösade mentala energi.
   Du sticker till en reparatör som lyckas få igång nånting, men bara till hälften och som kommer med rådet: Det är nog dags att byta till en ny dator kanske.
   Då kommer saknaden och oron. Ska jag överge denna dator med allt vad den innehåller? Det känns som en lobotomi. Det känns som att förlora minnet. Ångesten inför utplånandet, det stora intet.
   Sådant är läget nu. Jag vet inte om det jag skrivit kommer att nå något annat än min egen datorskärm. Men jag har ett sista halmstrå att hoppas på, en sista utgång. Jag väntar på en hacker. Jag väntar och väntar. Regnet faller och tiden går.

Augustifesten  
Jag hade tänkt skriva en helt kort text om Klostergårdens Augustifest i söndags. Om hur folk och grupper ställer upp. Hur plötsliga tillskott berikar programmet. Om hur andra inslag inte blir av därför att något hänt. Om glada människor och ledsna, som pappan som fick sin plånbok stulen ur en  väska på en parkbänk. Om det positiva kaoset. Om den anarkistiska teatergruppen, den vitala jazzorkestern, Röda kapellet.
   Jag hade tänkt skicka in bilderna som Marie Hegnelius tagit.
   Nu blir det inte av.
Gunnar Stensson