Tipsa om Veckobladet

Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?




Dags för nya tag

Den 20 augusti är det nog höst tänkte vi i redaktionen i juni när vi bestämde att det var dags att sätta igång utgivningen igen efter sommaren. En blick ut genom fönstret visar en strålande sommarhimmel! Höst är det inte, men precis som skolorna så startar Veckobladet sin hösttermin i alla fall.
   Eftersom VB:s specialområde är politiken kan man konstatera att det varit en ganska lugn sommar, i alla fall i Sverige. EU-borgfred råder i riket, i alla fall på sommaren. I världen och kommunen råder det varken borg- eller någon annan typ av fred så visst finns det ting att fundera över och kommentera.
   Det som jag funderat över den senaste veckan är striden i Lund om det romska fritidset Romano Trajo. Det som för fem år sedan fick pris som en viktig integrationsfaktor är idag ett exempel på segregation. Har verkligen förhållandena för romerna i Lund ändrats så drastisk på bara fem år? Var ett eget fritids segregation i st f integration även för fem år sedan? Jag vet inte, jag har lusläst Sydsvenskan i ämnet men vet fortfarande inte. Det handlar i reportagen ofta mer om huruvida det är rätt att protestera mot beslut man ogillar än om sakfrågan. Det är en lättare fråga, klart man skall protestera mot det man tycker är fel! Trots detta så måste jag bekänna att jag inte begriper mig på alla ”reclaimare”, men det är en annan historia,
   Om det råder EU-borgfred i Sverige så rullar världens konflikter på och som det skrivs på andra ställen i veckans nummer så skördar krigen obarmhärtigt sina offer. Men på ett annat plan så känns det som om det råder någon sorts Obama-borgfred i världen. Tonen i världssamtalen är lugnare än tidigare och debatterna är inte fullt så svartvita. Det känns som om världen fortfarande väntar på ett riktigt tydligt tecken på vart Obama är på väg.

sko

Ett ämne som det skrevs om i VB under våren och som det finns anledning att återkomma till.
   Hoppas ni alla, både läsare och skribenter haft en bra och avkopplande sommar för nu brakar hösten igång även om både vi människor och vädret kämpar emot.
Göran Persson

 

 

Nolltillväxtekonomi

Hösten 2008 försökte jag starta en debatt i Veckobladet om en alternativ ekonomi som inte skulle vara beroende av ständig tillväxt utan fungera även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Gunnar Stensson varnade mig för att försöka mig på några utopiska experiment som var dömda att misslyckas. Emellertid anser jag fortfarande liksom Björn Forsberg (”Tillväxtens sista dagar”) och många andra att klimathotet bara kan avvärjas om den materiella tillväxten i världen på något sätt hejdas. Sådana tankar har fått stöd från brittiskt håll. ”Prosperity without growth” heter en rapport som tidigare i år getts ut av UK Sustainable Development Commission (SDC). Författaren, professor Tim Jackson, är ekonomisk kommissionär vid SDC. Jackson anser att han presenterat en modell för en ekonomi som inte kräver materiell tillväxt men ändå möjliggör en stabil ekonomisk utveckling utan de kriser som kännetecknar den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Jag kommer att kommentera rapporten i kommande nummer av Veckobladet. Veckobladets läsare rekommenderas att själva läsa den här. Bara 136 sidor.

Erik Kågström

 

 

Erik Kågström
Tankar om ekonomi

Jag har skickat nedanstående rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin.

Läs mer


 


Varje dag dödas sex civila afghaner

Natos nye generalsekreterare vill vinna afghanernas hjärtan, men Nato har sedan årsskiftet dödat 200 civila vid 40 bombangrepp. Första halvåret har 1013 civila dödats. Samma period förra året var antalet 818, medan det första halvåret af 2007 dödades 684 civila. Nära 60 procent tillskrivs talibanerna och andra motståndsgrupper, resten de utländska styrkorna eller den afghanska polisen och militären.
   – Nato är en stark militärallians och vi behöver en stark militär insats i Afghanistan, sade Anders Fogh Rasmussen på sitt första pressmöte som Nato-chef, och framhöll att Afghanistan är Natos viktigaste uppgift.
Anders Davidson

 

 

Tillbaka till livet

Så är det dags igen. Den politiska maskinen drar igång igen liksom de andra maskinerna: skolan, unive rsitetet. Andra maskiner har aldrig stått stilla: sjukvården, kommunikationerna, pressarna på Alfa-Laval. I Lund har man knappt sett en ung människa på månader och så plötsligt, på torsdagen, är hela centrum fyllt av ungdomar på väg från eller till gymnasierna. Själv brukar jag varje år så här dags tänka: OK, livet har sina sidor och tiderna är inte de bästa, men en sak kan jag i alla fall vara glad över och det är att jag slipper gå i skolan.

En kampanj
Men åter till politiken. Från Lund finns inte mycket att berätta och på riksplanet tog det väl slut med Almedalsveckan efter midsommar. Dvs. jag har tagit intryck av en sak: kampanjen mot Carin Jämtin.
   Det förhåller sig så att skolor världen över finansieras och ägs på olika sätt. Det kan vara stiftelser, det kan vara kooperativ, det kan vara kyrkor och andliga rörelser. Vanligast är väl att skolor ägs av det allmänna, men visst, många är som det heter ”fria”. Men vad som såvitt jag vet aldrig förekommer är att de ägs och drivs av vinstgivande bolag. Dvs. det finns ett land där det förekommer, nämligen Sverige. I Sverige är det också så att varje skola får betalt av staten för varje elev. Det innebär att skolor kan göras till mycket inbringande verksamheter: man kasserar in skolpengen för eleverna och så sparar man in på allt vad som går att spara på och så får man ett bra netto. Ja, har man flera skolor blir det större netto och i skolbranschen pågår en ständig koncentration i allt större företag. Det finns nu riktiga skolkoncerner. Tillstånd att öppna friskola är närmast att se som en licens att få trycka pengar.
   Inför den socialdemokratiska kongressen skrev Jämtin i somras en artikel där hon ifrågasatte det rimliga i detta system och passade på att samtidigt kritisera samma system i sjukvården. Hon sa saker som varje tänkande människa måste känna inför vad som pågår. Resultatet blev att den samlade svenska pressen med sina främsta opinionsbildare i spetsen kastade sig över henne och hennes förslag. Hon var inte vatten värd. Jag skriver den samlade pressen därför att de få icke-borgerliga som ännu finns kvar drunknar i mängden. För mig var det här ytterligare en påminnelse om hur illa vänstern ligger till vad gäller media och opinionsbildning. Hur ska det vara möjligt att stå upp mot denna massiva vägg av makt och pengar? Jag bävar inför valrörelsen.

Det danska frisinnet

I Danmark spetsar det till sig allt mer i den s.k. kulturkampen. Nu ska  Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk Folkeparti och en av Nordens skickligaste politiker ta plats i Statens konstråd, de som ger pengar till konstnärer. Och hon gillar minsann inte obegripliga tavlor och installationer utan bara riktiga konstmålningar. Det kommer att bli spännande. Dessutom är hon nu inte längre nöjd med att bara bestämma allt möjligt utan börjar få lust att själv sitta i regeringen. Kulturminister skulle hon kunna tänka sig.
   Och dansk politik bara rullar på högerut. Flyktingar sparkas ut och vissa muslimska klädesplagg ska förbjudas enligt flera partiers önskan. SF, vänsterpartiets systerparti ställer upp för kriget i Afghanistan och accepterar Nato, allt i syfte att bli så regeringsfähiga som möjligt. Jag begriper mig inte på Danmark.
   Jag får ta till en av min ungdoms idoler, Klaus Rifbjerg som på frågan vad kultur är svarade så här: "Kultur er ikke en sutteklud eller et gipsbind til afstivning af daskende lemmer. Kultur er benzin og ild i røven, en evne til ikke at kunne sidde stille, men hele tiden flytte sig, at finde takten ikke i det taktfaste, men i den store ubestemmelige rytmik, der er vores fælles vilkår".

   Ni hängde väl med i danskan?

Marknadsläget

Men allt är inte politik. Jag har ju alltid sett det som angeläget att följa läget i folksjälen och i nationens ekonomiska och sociala kärna och brukar för den sakens skull årligen bege mig till Sjöbo marknad.
   Jag tyckte nog det var lite mer dämpat i år, aningen mattare kommers, lite tröttare demonstrationer av torktrasor och rivjärn. Jo, den ekonomiska krisen berör förstås även Färs härad. Priserna låg dock fast, ingen deflation här inte. Jag köpte ett par standard svarta trätofflor för 100.- och det är väl ändå ett hyggligt pris.
   Jag hade förväntat mig ett stort utbud av spikmattor, men såg inte en enda. Foppatofflor däremot gick för realisationspriser. Att vi närmar oss kontinenten och kontinentala vanor visas av att det fanns inte mindre än fyra baristas med fullt kvalificerade espressomaskiner. Man kunde lika gärna ha varit i Norditalien.
   Slutligen undrar ni hur var då läget på genusfronten? Hur var årets T-shirttexter? Tja, blandad skörd får man säga. Först en halvklassiker i machobranschen: "Riktiga karlar luktar diesel". Inte dåligt alls, men man tycker sig ha hört den förut. Sen har ju läget förändrats genom att det numera finns inte bara T-shirts med text utan också kalsonger. Jag skulle vilja karakterisera de texterna som onämnbara. Vi får i stället avsluta med en T-shirt som jag tycker är så där lagom vulgär och pubertetsmässig att den skulle kunna platsa i Toddybladet: " Jag är inte gynekolog men jag tar gärna en titt".
Lucifer

I veckans nummer

Mary-Anne Börje
av Lars Westman

Dags för nya tag
av Göran Persson

Nolltillväxtekonomi
av Erik Kågström

Tankar om ekonomi
av Erik Kågström

Varje dag dödas sex civila afghaner
av Anders Davidson

Tillbaka till livet
av Lucifer

Hotad tryckfrihet
av Gunnar Stensson


Redaktion:

Göran Persson och Kajsa Theander

Utskriftsvänlig form

Mary-Anne Börje

Mary-Anne Börje, Borrby dog den 1 augusti 80 år gammal. Hon var aktiv i VPK i Simrishamn och var under många år ombudsman för Vänsterpartiet Skåne. Hon var en trogen Veckobladsläsare på sin tid och det finns många vänsterpartister kvar som minns henne.

Hur många gånger stod Mary-Anne Börje med sjöns fräsande vågor i ryggen, för på Österlen heter det inte hav utan sjö!, och höll tal emot världens orättvisor? Första majdagar, Miljödagar, Fredsdagar, Hiroshimadagar, Kärnkraftsdagar. Det krävs mod och en viss besatthet att våga ställa sej på hamnkajen och bli granskad av bönder, fiskare och sommargäster. Att inte ge sej. Att stå i fullmäktige och vara en klar minoritet och ändå återigen våga säga sin mening och få ovänner. Och Mary-Anne var allt annat än bokstavstrogen, tvärtom såg hon tidigt hur karriärism och oportunism kunde smyga sig in i parti och minut. Även bland partivänner. Och hon såg hur kulturen var satt på undantag och ordnade så att t ex Ernbergs läders historia inte glömdes i det nya biblioteket: åtminstone en av fabrikens fasader lämnades kvar... Hon gjorde intervjuer med läderfabrikens arbetare om slitet och nerskitningen av miljön som publicerades i tidningen "Simrishamns Dagblad, utkommer en gång i månaden". Startat, skrivet och drivet av Mary-Anne. Ett givet ekonomiskt förlustföretag - men en vinst i kunskap. "Ganska sa daligt!" blev en devis över Skanskas rikemansmarina i Simrishamn istället för en utökad fiskehamn. Skanska som även tagit bort bokstävernas prickar för att bli multinationella. Eller när det unika arboretet i Stenshuvud skulle huggas ner för att ge plats åt Naturreservatet där enbart svenska växter skulle få finnas. Då blev rubriken på löpet INVANDRARE MASAKRERAS PÅ STENSHUVUD! Och miljöministern ändrade sig. Kamp lönar sig som man sa. Eller när Simrishamns Lasarett skulle läggas ner skrev hon ett tidningsnummer om medicinens och läkekonstens historia som mothugg. Det gäller att inte ge sig. Allt detta funderade hon på vid sin vävstol där hon lät skytteln gå. Bonader med inspiration från de gamla skånska vävarna på museet. Eller från naturen. En donerade hon till kapellet i Borrby. På det viset finns hon kvar bland oss, inte bara i minnet. Med vävstolens hjärtslag. I uppmaningen: säj din mening, ta reda på orsak, bakgrund och historia, ge dej inte! Låt skytteln gå! Lars Westman

 

 

Gunnar Stensson
Hotad tryckfrihet

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
   Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
   Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
   Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
   ”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
   I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
    Men sen får han kalla fötter.

                           

Läs mer