Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Gunnar Stensson
Andreas Malm: Hatet mot muslimer
Vid några tillfällen har VB uppmärksammat hatet mot muslimer. Massmedia fick chansen att odla det under principiell förklädnad i samband med Gaza-demonstrationen för ett par veckor sedan, då sionister som självutnämnda företrädare för det judiska samhället tillsammans med sverigedemokrater och folkpartister ondgjorde sig över muslimsk ”antisemitism”. Det norska Fremskrittspartiets vackra blonda ordförande hävdade käckt att sharialagar tagit över i Rosengård.
Nu har Andreas Malm publicerat en historisk redovisning av fenomenet hat mot muslimer på 700 sidor. För två år sedan var han i Lund och presenterade sin klimatbok ”Det är vår bestämda uppfattning…”, som för resten går på bokrea för 79 spänn, tror jag. Verkligheten har hunnit ikapp hans teser.
I tisdags hörde jag en liten debatt i morgonekot mellan Andreas Malm och Sydsvenskans krönikör Carl Rudbeck. Nedan följer ett snabbreferat.
Språklekar/Don't mention the war
Obama lovade change, förändring. Och nu förändras sannerligen USA.
Obama lovade avsluta Irakkriget, han lovade ta hem trupperna: Nu blir en stor del av trupperna kvar; de kommer dock att kallas något annat: "rådgivande och stödjande", inte "stridande trupper".
Inte heller ingår "krig mot terror" längre i Obamas språkbruk. Utrikesminister Clinton menar att det talar för sig själv.
På samma sätt finns inte längre "fientliga stridande", som USA under Bush ansåg sig kunna hålla fångna på obestämd tid.
Under Obama ska inte längre den juridiska termen ”fientligt stridande” användas för fångarna i Guantanamo, Kuba, och Bagram, Afghanistan; men USA ska fortfarande ha rätt att hålla misstänkta terrorister på obestämd tid.
Bryter Obama med Bush? Återställer språket, möjligen. En "förändring" som knappast gör skillnad för alla dem som hålls fångna på de amerikanska militärbaserna i Guantanamo eller Bagram.
Eller de många som kommer att fängslas och på obestämd tid stängas in i det utbyggda Bagram. Eller de många civila som kommer att dödas i Afghanistan – och i Irak.
I denna språkliga lek spelar vi med. Istället för att stå upp för mänskliga rättigheter och folkrätt.
Istället för att delta i det stora spelet borde Sverige ta hem sina soldater.
Anders Davidson
Erik Kågström
”Change” – trots allt
Den amerikanska vänstern är inte nådig mot Barack Obamas ekonomiska politik. Nu gödslar han bankerna med skattebetalarnas pengar, menar de, och undrar om det var sådana åtgärder Obama avsåg när han talade om ”change” under valrörelsen. Obamas finansminister Timothy Geithner har lagt fram ett kontroversiellt förslag till hur den finansiella krisen skall hanteras. Liberala amerikanska ekonomer med Paul Krugman i spetsen förkastar detta program och menar att endast förstatligande av bankerna kan rädda situationen.
Om man bortser från de nyheter som ger stora rubriker i tidningarna och ser till vad som hänt i USA under de drygt två månader som gått sedan Obama tillträdde som president, är det i själva verket häpnadsväckande vad han har åstadkommit – i progressiv riktning.
I slutet av januari 2009 inbjöd Barack Obama hundra fackliga ledare och företrädare för arbetare till ett möte i Vita Huset. Han förklarade då att ”för honom var arbetarrörelsen inte problemet, för honom var arbetarrörelsen lösningen på problemet”. Problemet var naturligtvis den ekonomiska krisen. Enligt Obama krävdes det en inkomstökning för de amerikanska arbetarna och övriga delar av medelklassen för att man skulle få den ökning av efterfrågan som behövs för stabilitet i ekonomin. Han uppmanade amerikanska arbetare att organisera sig fackligt.
”Möss och människor” på Lilla Teatern i Lund
Historien måste alltid skrivas om. Det förflutna revideras hela tiden, tyngdpunkterna förskjuts, nya fakta förs i ljuset, gamla slutsatser förkastas och nya (preliminära) ståndpunkter formuleras. Också i våra egna liv.
På Lilla Teatern spelar Dagmargruppen John Steinbecks pjäs ”Möss och människor”, ett drama om vagabonderande lantarbetare i depressionens USA. Jag tror aldrig den har spelats tidigare i Lund. Den har aktualiserats av den kris som inleddes med bostadskollapserna i USA. Åttio år efter 1929 upplever vi upptakten till en global depression. Arbetslösa massor söker sig till jättestäderna, färdas över Medelhavet till Europa och via den mexikanska gränsen till USA. I Sverige går ungdomar arbetslösa eller jobbar gratis mot löfte om eventuell anställning. Utsattheten är densamma nu som då, men omständigheterna skiftar.
Steinbecks lantarbetare söker rimlig försörjning, bostad, ett mått av trygghet och den frihet det ger. Under sökandet försöker de bevara hopp och värdighet i en likgiltig eller direkt fientlig och farlig omvärld.
Det är George (Per Granvik) som håller drömmen vid liv och driver handlingen framåt. Han planerar, agerar och tar ansvar. Han skyddar - och utnyttjar kanske - sin kamrat, den efterblivne Lennie (Andreas Josefsson) som lever i ständig ångest inför en värld som han inte kan förstå och med ett ömhetsbehov som han är ur stånd att uttrycka. En jätte som hamnar i situationer som han inte bemästrar. Hans svaga punkt är den fysiska styrka han inte kan kontrollera.
Författare som Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Jan Fridegård och Lars Ahlin arbetade med liknande teman. De läses inte mycket nu, knappast ens i skolan. Deras böcker är utrensade ur bibliotekens utlåning. Men med den globala depressionen kommer de kanske tillbaka. Och nya berättelser skrivs, böcker som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.
Teaterns sätt att skriva om historien är förstås att berätta nya historier, men också att visa nya perspektiv i klassiska dramer eller finna kvaliteterna i sällan spelade eller helt bortglömda pjäser. (Till skillnad från den levande, hela tiden kommenterande teatern, som nu Dagmargruppens uppsättning av ”Möss och människor”, skulpterar filmen en sorts evighetsmonument. John Fords gestaltning av Steinbecks ”Vredens druvor” med ett liknande tema är bild för bild, replik för replik, sekvens för sekvens exakt sådan som den var när den spelades in för mer än 60 år sedan. Förnyelsen finns i betraktarens öga.)
Ulf Rosquist (med erfarenhet som vårdare i Sankt Lars på 80-talet) har regisserat en mycket skånsk version av Steinbecks arketypiska drama. George agerar och talar som en arbetslös diversearbetare på drift mellan Trelleborg och Landskrona. Hans kompis Lennie kunde vara fördriven från en trygg tillvaro på Sankt Lars. Den vidrige kvinnoplågaren Curley (Oscar Stenström) är direkt hämtad från de kriminella gäng som förpestar stad och landsbygd och hans sensuella fru (Anette Eldh) är en flicka med drömmar om frihet och Hollywood som kunde vara född i Tomelilla. Den enkla scenbilden är vacker och funktionell. Ella Kari Hellströms fiolspel och Daniel Johnssons sång (Summertime) skapar en lyrisk stämning och stöder spelet på scenen.
Hittills har gruppen gjort tre föreställningar. Fredag, lördag, söndag spelar de tre till på Lilla Teatern. Det finns alltså tre chanser att se den. Det är därför det är lönt att diskutera den här i VB. Jag hoppas att någon tar chansen att se en gripande, spännande och tankeväckande pjäs. Den är som teater ska vara, en maskros som lyser några dagar mellan gatstenarna.
Gunnar Stensson
PS. På söndag klockan 18 kommer ett gästspel från Helsingborgs stadsteater: ”Tills döden skiljer oss åt” med Göran Stangerts och Kajsa Ernst. En föreställning, en kväll, en illustration till vad jag skrev förra veckan om lånta fjädrar. Men se den gärna, dom är duktiga.
V-uttalande: Skrota IPRED!
IPRED-lagen, som började gälla den 1 april i år, är ett hot mot rättsäkerheten i Sverige. Genom att göra privata aktörer till polis, åklagare och domare i fildelningsfall blir lagen en fråga om ekonomisk vinst och inte om rättsskipning.
Genom möjligheterna till snabb och enkel fildelning över internet har sättet vi tar till oss musik, film och TV förändrats. Genom att driva på för införandet av IPRED-lagen försöker medieföretagen vrida klockan tillbaka, istället för att bejaka den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger.
Vänsterpartiet kräver att fildelning för icke-kommersiellt bruk legaliseras och att digitala bibliotek för utlåning av film och musik skapas. På så sätt kan skapare av musik och film garanteras ersättning för sitt arbete, samtidigt som tillgängligheten till såväl kända som okända verk ökar.
Styrelsen, Vänsterpartiet Lund
Gunnar Stensson
Stormen mot skolpengen i Järnåkraskolan
Det har nu gått ett år sedan det stormiga opinionsmötet om skolan en blåsig aprildag i Järnåkraskolans aula. Opinionsstormen handlade inte i första hand om nedskärningarna. Den handlade om skolpengen.
Föräldrar och lärare vet – och de vet det med stor oro och omsorg - att alla barn är individer med särskilda förutsättningar och särskilda problem. De vet att barn utvecklas i olika takt. De vet att nästan alla barn då och då behöver särskilt stöd.
När skolpengen infördes vårterminen 2008 upplevde många föräldrar ett hot mot det egna barnet, ett hot om att det höll på att förlora det stöd som var nödvändigt för dess utveckling. Lärarna upplevde att de höll på att förlora resurser som var nödvändiga för en individualiserad undervisning. Modersmålslärarna och invandrarföräldrarna upplevde att modersmålsundervisningen fördes ut i periferin och försämrades.