Om hösten
Industrialismen som parentes
Från sockerbruket i Örtofta bolmar det för fullt och traktorlassen med betor stretar uppför Tornavägen, även alltfler odlare går in för lastbil. Sockerbolaget talar om rekordskörd och kampanjen ska förlängas in i januari. EU har visserligen skurit ner sockerkvoterna men branschen vädrar en gyllene framtid i etanoltillverkning.
En gång hade Sverige 23 sockerbruk och saftstationer, nu återstår anläggningen i Örtofta. På raffinaderisidan finns bara Arlöv kvar. Sockerbolagets huvudkontor har flyttat till Tyskland. Postindustrialismen erbjuder emellertid nya möjligheter. Dagstidningarna (först Skånskan, dagen efter Sydsvenskan) har berättat att den svenska Scientiologkyrkan har köpt kontorshuset, som ska bli dess sydsvenska bas.
Fordonsindustri monteras ner i rask takt. Fokus för oss bilhatare har legat på personbilarna, men Scanias och Volvo Lastvagnars svårigheter är förstås lika glädjande. Godstågen är vinnare och järnvägsbranschen annonserar efter folk. Fast den kan inte absorbera alla som sparkas från bilfabrikerna och deras underleverantörer. Det senaste varslet kommer från Haldex i Landskrona som gör kraftöverföringar till framför allt stadsjeepar, en produktion som inte ligger rätt i tiden. Den lokala bilbranschen är på väg ut, likt varvsnäringen för drygt tretti år sedan.
Finns det något samfund som är berett att ta över i Landskrona?
Men industrialismen ansätts även från motsatt håll, från preindustrialismen, det vill säga jordbruket. Nyss förutspådde en energiexpert att en tiondel av den svenska befolkningen redan om tio år kommer att vara sysselsatt i de areella näringarna, med produktion av livsmedel och framför allt energiråvara. Just nu har andelen sjunkit till cirka 2 procent, vilket några av oss i Marx anda (”das Idiotismus des Landlebens …”) har sett som ett civilisatoriskt framsteg. Vi blir lite brydda.
Industrialismen är inte död eller ens dödsdömd, men som central samhällsorganisatör har den sett sin bästa tid. Det är post och pre som gäller.
Läs mer
Internationalismen och första världskriget
Medan media påminner oss om första världskrigets slut, kan det finnas anledning att minnas tiden före kriget, när det fanns en stark internationalistisk fredsrörelse i arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i den då industrialiserade världen. Det förestående krigshotet var en huvudfråga för Andra Internationalen. Det fanns en stark förhoppning att arbetarnas internationella solidaritet skulle göra krig mellan nationerna omöjliga. Arbetare ifrån olika nationer skulle vägra att skjuta på varandra. Motståndet mot kriget var dock inte starkt nog att förhindra att kriget bröt ut. Den gången segrade nationalismen över internationalismen.
Nationella projekt
Nederlaget satte sina spår. Efter kriget satsade socialister överallt på nationella projekt. I allmänhet lyckades man i västeuropeiska länder att inom nationella ramar starkt öka arbetarklassens politiska inflytande och del i den ekonomiska utvecklingen.
I Ryssland engagerades den politiska vänstern i att upprätta en nationalstat mera från grunden. Den gamla eliten sopades bort. En ny elit tog dess plats och satte fart på den ekonomiska utvecklingen. Statsledningen höll strikt kontroll på det regerande partiet med hjälp av säkerhetspolisen. Fackliga krav hade ingen plats i den nya staten, som krävde lojalitet av alla, inte minst av arbetarna. I Tredje Internationalen var också internationalismen reducerad till lojalitet mot den nya nationalstaten.
Fackföreningar för medlemmarna
Att självständiga fackföreningar faktiskt utgjorde det starkaste interna hotet mot den sovjetiska makten besannades när Solidaritet tog upp sin kamp vid Leninvarvet i Gdansk. I den ryska sfären har Sovjetunionens fall inneburit större möjligheter för fackföreningar att arbeta för sina medlemmar och inte för staten. Vid European Social Forum i Malmö i september kunde man höra representanter för fackföreningar i östra Europa berätta om sin verksamhet.
Europeiska folkhem byggdes inom nationella ramar, men när nationalstaterna nu håller på att bli otillräckliga för att hantera vår tids problem, då lyfter högerpopulister fram deras nationella begränsningar som det väsentliga i dem! Sett från vänster blir perspektivet det motsatta. Det som arbetarrörelsen lyckats förverkliga inom nationella ramar borde föras vidare inom internationellt vidgade ramar.
En framtid för utopier
Internationalisternas utopi om en fredlig värld krossades brutalt med första världskriget, men om man tänker på att den globala internationella solidaritet som i våra dagar kan växa i World Social Forum måste ha varit helt utopisk för hundra år sen, så ser man att utopier kan ha en framtid i alla fall! Utan att släppa de framgångar som vunnits inom de nationella staterna, borde vi på vänstersidan kunna glädjas över våra internationalistiska pionjärer och försöka frigöra oss från de nationellt begränsade tankeramar som de och vi påtvingades i och med katastrofen första världskriget.
Lars-Åke Henningsson
Afrikas Horn
Kriget mot terror förvärrade allt
Som bakgrund kan ni åter eftertänksamt läsa Bertil Egerös reportage från konferensen om Afrikas Horn i Lund härom veckan: Afrikas Horn: lokala konflikter och globala dimensioner. Det ger en utmärkt översikt över de komplicerade konfliktmönstren, en översikt som knappast finns tillgänglig någon annanstans.
Framför allt USA men också Sovjetunionen och de tidigare kolonialmakterna är ansvariga för den destruktiva utvecklingen i området. Stormakterna har underblåst etniska och religiösa motsättningar för att plundra naturtillgångar och främja egna strategiska mål. Afrikas Horn har behandlats som en periferi och dess konflikter har hela tiden underordnats centrum.
De två regionala stormakterna Sudan och Etiopien har i sin tur utnyttjat stormakternas maktkamp för att gynna egna intressen på bekostnad av svagare grannar och de egna befolkningarna. Båda länderna är diktaturer av värsta slag.
Samtliga konflikter förvärrades genom president Bushs monomana och paranoida krig mot terror, med miljontals offer som konsekvens.
Hypotesen om en klok amerikansk president
Låt oss för omväxlings skull betrakta Afrikas Horn ur ett nytt perspektiv, ett perspektiv som utgår från den kanske osannolika hypotesen om en klok amerikansk president med förmåga att genomföra sin politik.
Vad skulle han göra på Afrikas Horn för att gynna sitt eget land, lösa konflikterna och bidra till fred i regionen?
Läs mer
Lunds svar på larmrapport från IEA: Vi bygger nya bilvägar!
Lunds kommun och Vägverket har i dagarna dragit igång byggandet av Trafikplats Råby och Sydöstra vägen.
En överväldigande politisk majoritet bestående av samtliga borgerliga partier och socialdemokraterna står bakom bygget.
Smidigare ta sej fram med bil
Syftet med bygget är att kapaciteten (för motorfordon) i vägtrafiksystemet ska förbättras, dvs. det ska bli lättare och smidigare att komma fram med bil. Trafikplats Råby och Sydöstra vägen är med andra ord en investering i ökad bilism. All kapacitetsutökning i infrastrukturen för biltrafik leder till mer bilåkande. Effekten blir således ökade utsläpp av hälsovådliga avgaser, ökat buller, och mera trängsel på gatorna i Lund. Fler kommer att falla offer för trafikskador och utsläppen av koldioxid kommer att öka. Återigen ska miljö och klimat ta stryk för att tillfredsställa de mäktiga bilintressena. Miljömålen för Lunds kommun är något att ta fram vid högtidliga tillfällen, ingenting som är styrande för de politiska beslut som fattas.
Larmrapport från OECD
Som något av ett menetekel kommer samtidigt som vägbyggena i Lund drar igång OECD:s energiorgan IEA årliga rapport om utvecklingen på energiområdet. En av rapportens många alarmerande slutsatser är att om nuvarande utveckling fortsätter kommer utsläppen av koldioxid att öka med 45% fram till 2030! Chefen för IEA slår fast: nuvarande utveckling av förbrukning av fossil energi är uppenbart ohållbar- miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Hejdas inte utvecklingen kommer jordens medeltemperatur att gå upp med 6 grader i slutet av detta sekel. En energirevolution måste genomföras. Rapportens sammanfattande slutsats är att tiden nu håller på att löpa ut, det är tid för handling.
Och Lunds kommun handlar. Man är i full gång att bygga nya bilvägar!
Ulf N
un
Starkt stöd för Solhällans kolonister
I en skrivelse till Byggnadsnämnden kräver nu boende på Vipelyckan söder om Hjalmar Gullbergs väg att koloniområdet Solhällan bevaras intakt och skyddas från stympning av bilvägar, och att Fritjofs väg stängs för genomfartstrafik.
Sammanlagt 70 boende på Vipelyckan har undertecknat skrivelsen. Namnunderskrifterna representerar 92 procent av de hushåll som finns i området har skrivit under. (Det aktuella bostadsområdet har gatuadresserna Mäster Olofs väg, Nils Holgerssons väg, Lycko-Pers väg och Fritjofs väg, dvs de bostadsgator som ligger alldeles intill koloniområdet).
Smitväg
Stängningen av Fritjofs väg gör det möjligt att biltrafikförsörja det nya bostadsområdet Solhällan (som nu befinner sig på planeringsstadiet) med en väg parallellt med Dalbyvägen.
Läs mer
Sydsvenskan 081108