24 oktober 2008
Ett omen?
Efter den sista presidentvalsdebatten hade McCain svårt att hitta rätt väg från estraden och en fotograf lyckades fånga hans förvirring.
En björntjänst åt ”det goda”
Hur ska vänstern förhålla sig till Sverigedemokraterna – i de parlamentariska församlingarna och utanför dessa församlingar? Det råder knappast någon enighet om detta inom vänstern och ingen har såvitt jag har kunnat uppfatta lämnat något riktigt bra svar på denna fråga.
Allra sämst
En sorts svar har dock lämnats av delar av malmövänstern förra lördagen. Genom att förhindra att sd genomförde ett möte gavs ett praktiskt och illustrativt svar:
Sd ska förhindras hålla möten på gator och torg. De ska överröstas, de ska tystas. Av alla möjliga förhållningssätt tror jag att detta är ett av de allra sämsta, på dålighetsskalan enbart överträffat av fysiskt våld mot representanter för sd.
Förståelig indignation
Visst kan jag förstå de protesterandes indignation över sd:s främlingsfientliga politik och över partiets snuskiga populism. Men om nu denna vänster tror att de genom sitt agerande gör ”det goda” en tjänst tar de gruvligt miste. Tvärtom, det är en björntjänst. Det skapar martyrer, vilket är precis vad sd-arna vill ha. Det ger dem vatten på sin kvarn, och ger dem möjlighet att visa för de väljargrupper de vänder sig till att sd är ett parti som de politiska motståndarna inte kan argumentera emot utan måste bemötas på annat sätt. Det kan inte vara vänsterpolitik att i praktiken främja sd:s syften.
Vänsterns historia och yttrandefriheten
En annan, och måhända också allvarligare, aspekt av att förhindra sd-mötet är att agerandet bottnar i en grumlig demokratisyn. Att förhindra en politisk motståndare att föra ut sitt budskap är ett brott mot yttrandefriheten. Yttrandefrihet måste rimligen innebära att alla åsikter (som inte strider mot grundlag eller annan lag) får framföras. Ingen politiskt parti eller rörelse kan sätta sig själv som domare över vad som får yttras eller inte yttras. Historien borde mana de som kallar sig vänster till extra omsorg om yttrandefriheten: dels med tanke på de svårigheter som arbetsrörelsen i sin begynnelse hade att få göra sin stämma hörd, dels beroende på den mer eller mindre devota inställning som delar av vänstern hade till kommunistiska diktaturer österut.
Inte vänsterpolitik
Att vara för yttrandefrihet så länge man håller med om de åsikter som yttras, eller i varje fall inte blir alltför störd av dem är inte alls svårt. Men när det kommer till åsikter man hjärtligt avskyr? Att tysta sina politiska motståndare och förhindra dem från att genomföra möten tyder på att det demokratiska tänkandet inte är särskilt djupt förankrat i de ideologiska bottnarna. Det kan aldrig vara vänsterpolitik att inskränka yttrandefriheten!
Gemensam uppgift
Hur ska då sd hanteras? Jag har givetvis inget färdigt och heltäckande svar på den frågan. Att utarbeta en effektiv strategi mot sd måste vara en gemensam uppgift för hela vänstern och alla andra som tycker att sd är en vedervärdig företeelse. Jag är dock övertygad om att en strategi för kampen mot sd till stor del går att finna i en blandning av ingredienser som saklighet kontra sd:s främlingsfientliga utfall, fakta gentemot deras floskler, pedagogisk problematisering i motsats till populismens förenklade ”lösningar” och ignorans i förhållande till sd-arnas provocerande utfall. Utan att tafsa på yttrandefrihet och de demokratiska formerna.
Ulf Nymark
Biter det svenska stålet?
Krisen slår hårt, men än är inte allt förlorat och det viktiga är att orkestern fortsätter spela och att tröst finns att få. I torsdagens Aftonblad erbjuds massorna recept på ”Mästerkockens bästa hummer” och nu väntar vi bara på att erbjudas bakelser.
Vänsterpartiets återkomst
Visst är det slående: Man tycker sig höra en ny spänst i Lars Ohlys röst när han framträder i Dagens Eko. Mona Sahlins schabbel och vänstersossarnas oväntade framträdande har gett nytt livshopp för det länge så trötta vänsterpartiet. Ja, det är gamle kamrat Fyraprocent som har kommit oss till hjälp. Som en s-kommunalman lär ha sagt i veckändan: vi är ett så så stort och brett parti att vi inom oss har fler vänsterpartister än vad vänsterpartiet har och fler miljöpartister än vad miljöpartiet har. Det är bl.a. därför vi är så svåra att förhandla med. När våra partners vill samarbeta och kompromissa så har vi redan gjort det inom partiet och har svårt för att ändra något.
Läs mer
Gunnar Stensson
Svenska, svenska, svenska folkpartiet slår till igen
Vi minns alla förra gången det skedde. Folkpartiledaren Jan Björklund uppmanade Sveriges gymnasister att ange kamrater med utländskt ursprung som de misstänkte för terrorism.
I Sydsvenskan (21/10) kritiserar Heidi Avellan de fyra borgerliga partierna för att slingra sig när de ställs inför frågan om de kan tänka sig att regera med stöd från sverigedemokraterna. Hon riktar sig särskilt till folkpartiets partisekreterare: ”Varför krångla till det, Erik Ullenhag? Det är ju så enkelt. Ett ord. Tre bokstäver. Nej.”
Härom dagen markerade folkpartiledaren Jan Björklund mot modersmålsundervisningen i grundskola och gymnasium.
”Vi måste prioritera svenska, svenska, svenska!” röt han i STV.
Tydligen har han folkpartisterna i Lund med sig. De är i full färd med att rasera modersmålsundervisningen.
Det känns lite genant att behöva påpeka att all forskning visar att kunskaperna i svenska främjas genom att modersmålet förstärks. Goda kunskaper i svenska och goda kunskaper i hemspråket går hand i hand.
Läs mer
Gunnar Stensson
Synpunkter på Erik Kågströms skiss till en ny social ekonomi
I Sverige bekänner sig alla, åtminstone skenbart, till välfärdssamhället. Men allt fler upplever att dess ekonomiska grundvalar eroderar i den globaliserade ekonomin.
Erik Kågström vill ha en ny social ekonomi som fungerar även vid nolltillväxt och recession. Den ska kännetecknas av full sysselsättning, ekonomisk jämlikhet och vara ekologiskt hållbar. Den ska kunna tillämpas globalt och vara förenlig med de mänskliga rättigheterna.
Bra! Erik Kågströms principer skulle kunna utgöra startpunkten för en diskussion om ett ekonomiskpolitiskt program, bland annat i Demokratisk vänster.
I Eriks förslag känner vi igen välfärdssamhällets ekonomiska politik, den som Ernst Wigforss utformade med utgångspunkt från marxistiska och keynesianska teorier, sedan socialdemokraterna tagit makten i Sverige 1932.
Wigforss gjorde politisk skandal med sin revolutionära paroll: ”Fattigdomen fördrages lättare om den delas av alla”. Hans solidariska formulering är åter aktuell.
President Roosevelt tillämpade, inspirerad av John Maynard Keynes idéer, i större skala en liknande politik i depressionens USA.
Det finns alltså en gedigen tradition att anknyta till.
Läs mer
Utskriftsvänlig form