9 maj 2008
Bara plakatpolitik?
Under de nyss avhållna manifestationerna på 1 maj har den politiska oppositionen (läs v och sap) försökt visa att det finns ett alternativ till den borgerliga regeringspolitiken.
Det för mig viktigaste i Lars Ohlys tal under v:s samling på Stortorget var påminnelsen om att oppositionen inte alltid är bara det utan i vissa viktiga frågor även har makt. Sap, mp och v har tillräcklig styrka att stoppa ratificeringen av Lissabonfördraget i riksdagen. V vill det säkert och troligen vill väl fortfarande mp det. Men vad vill s?
Det har talats mycket om hur man skall formera sig inför nästa val, gemensamt valmanifest eller inte har diskuterats. Nu är det dags att diskutera om det överhuvudtaget finns något att formera. Det skall till en mycket viktig fråga för att säga kategoriskt nej till att medverka i eller ens stödja en regering där Socialdemokraterna ingår efter nästa val. Här finns den; om s inte medverkar till att stoppa Lissabonfördraget och på detta och alla andra möjliga sätt inklusive utträde bekämpar hotet mot kollektivavtalen så måste man betrakta s som lika mycket politisk fiende som de borgerliga partierna.
Att i opposition värna om både det ena och det andra men låta bli att göra något när man har chansen förtjänar bara förakt.
Politikerförakt är inte alltid orättvist!
Göran Persson
PS
Visst röstade jag ja till EU på sin tid och är fortfarande övertygad om att även Marx hade gjort det. Men någon måtta får det vara, vad som helst kan inte accepteras bara för att få tyskar och fransmän att låta bli att slå ihjäl varandra.
I sakfrågan hänvisar jag till det yttrande som antogs av Lunds sektion 14 av Byggnads.
Läs uttalandet
EU-öppningar i vänsterpartiet?
Jag la märke till en sak i Lars Ohlys förstamajtal som kan vara intressant trots att inga politiska kommentatorer (de stora redaktionerna för ju manuset) såvitt jag vet har tagit upp det. Han påpekade att socialdemokraterna genom sin röststyrka i riksdagen har makt att stoppa en ratificering av Lissabonfördraget, och han uppmanade dem att villkora ett godkännande med att Sverige får undantag beträffande arbetsrätten som gör att det inte blir några ändringar i kollektivavtalens status och att lönedumpning omöjliggörs. Visst, men anta att s går med på detta. Kan då vänsterpartiet för egen del rösta nej till fördraget? Ja, säger Ohly själv tillsammans med Josefin Brink och Jonas Sjöstedt i Dagens Nyheter. Men här brister den politiskt-praktiska logiken. Det skulle inte höja vänsterpartiets anseende hos socialdemokraterna, till exempel i en regeringsförhandling, om det inte följde den bibliska principen ”allt vad ni vill att mänskorna ska göra mot er” etc. Därför tolkar åtminstone jag Lars Ohlys utspel som en fingervisning om att vänsterpartiets EU-linje kan vara en smula förhandlingsbar om det skulle knipa.
Jag noterade också att Ohly inte tryckte speciellt hårt på kravet om folkomröstning om fördraget. Han har väl märkt svårigheterna att mobilisera en opinion i frågan.
Ett annat EU-utspel gör Jonas Sjöstedt i veckans Flamman. Nu handlar öppnandet om att vänsterpartiet borde släppa in representanter för andra på sin kandidatlista i EU-valet. Oavsett hur mp-kongressen ställer sej verkar partiet inte längre pålitligt i sin EU-negativism, menar Sjöstedt, och då återstår bara vänsterpartiet om man bortser från junilistan (och sverigedemokraterna som han inte nämner). I det läget tycker han att v borde släppa in EU-kritiska miljöpartister och socialdemokrater på valsedeln. Om man vill kan man i förslaget ana en viss kritik från den erkänt skicklige Sjöstedt av hur vänsterpartiets nuvarande ledamöter i EU-parlamentet sköter sej.
Det skulle vara intressant om hans förslag gick igenom. Utsikterna verkar emellertid mycket små – åtminstone ifall det handlar om placeringar i närheten av valbarhet. Det föreslogs en gång för längesen att den partilöse vänsterekonomen Sven Grassman skulle placeras högt på en Stockholmslista, men trots att Grassmans uppmärksammade kritik av s-regeringen gillades starkt av vänstern kunde han inte tränga undan en trägen arbetare i (v)ingården. Och partiet har blivit slutnare sen dess. Lokala försök att nominera partilösa brukar mötas med förtrytelse.
Men det ska bli ett intressant EU-val. Kommer v att få fler mandat än sd?
Gunnar Sandin
Gunnar Stensson
Al-Qaida och vägen till
11 september
Bakgrundsfakta att minnas vid läsningen: Egyptens förnedring som brittisk koloni under kung Farouk, nederlaget i samband med staten Israels bildande, Nassers maktövertagande 1952, nationaliseringen av Suezkanalen 1956, katastrofen i sexdagarskriget 1967, Yom Kippur-kriget 1973, Egyptens fredsfördrag med Israel 1979, Khomeinis islamiska revolution i Iran 1979, Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1979, mordet på president Sadat 1981, Sovjetunionens sammanbrott 1989, Kuwaitkriget 1991 och den förhatliga amerikanska närvaron i Saudiarabien, intill islams heliga stad Mecka.
Så föddes Al-Qaida
”En teori är att USA:s tragedi den 11 september föddes i Egyptens fängelser. Förkämpar för mänskliga rättigheter i Kairo anser att tortyren skapade ett begär efter hämnd, först hos Sayyid Qutb och senare hos hans efterföljare Ayman al-Zawahiri.”
Citatet är hämtat ur Lawrence Wrights bok ”Al-Qaida och vägen till 11 september”, Bonniers 2007. Dess intressantaste del är beskrivningen av den islamiska fundamentalismens framväxt i Egypten. En fast grund lades av Qutb (uttalas kohtab) som var medlem i Muslimska brödraskapet och ledande intellektuell i Egypten.
När Nasser gripit makten 1952 erbjöds han att bli rådgivare åt det Revolutionära kommandorådet. Men Nasser var sekulär nationalist och brukade kalla sig socialist medan Qutb var islamist. Det skar sig snart mellan de båda männen.
Läs mer
Valfrihet och besparingar
Så lanserar borgerligheten upphandlingen av driften av äldreboenden och grupp-och servicebostäder.
Före valet 2006 sa alla partier att omsorg och vård måste få kosta för att garantera god kvalitet. När grundbemanningen i äldreboendena nu sänks från 0,99 årsarbetare per vårdtagare till 0,80 och personaltätheten i grupp-och serviceboende från 2,15 till1 1,75 så finns ingen risk för försämringar enligt den borgerliga majoriteten.
Det får man säga är en fantastisk slutsats. Den personal som hittills skött dessa uppgifter är alltså förklarad ineffektiv och inkompetent liksom den organisation som svarat för verksamheten d.v.s. vår egen.
Beträffande den omskrivna och utlovade valfriheten är det också en intressant debatt. Vems valfrihet handlar det om? Vårdtagarna? Nej de är inte tillfrågade. Ej heller deras anhöriga. Men de anställda då? Vårdpersonalen som hittills skött verksamheten och som torde vara de som är väl insatta i densamma? Nej, de har inte fått lämna anbud. Den enda valfrihet som funnits är borgarnas val av entreprenör. Så har man också utsett de stora världsomspännande företagen Carema och Attendo Care. Självklart kan dessa lämna billigaste anbud. I Linköping har Carema lämnat anbud på 0 kronor för äldrevården. Där sparar förvaltningen 45 miljoner i år. ”Ett strategiskt beslut. Det kommer att löna sig på sikt” säger Caremas regionchef Gertrud Öjetoft.
Detta är inte valfrihet det är en utveckling mot oligopol.
Saima Jönsson Fahoum (v)
Lars A.Ohlsson (v)
Nya tankar om Israel-Palestina
Salomonisk visdom
Israel fyller sextio år. I anledning av detta arrangerade Palestinagruppen ett seminarium lördagen 26 maj.
Sune Persson från Göteborgs universitet inledde seminariet med att efterlysa salomonisk visdom i hanteringen av Palestinakonflikten.
I den bibliska berättelsen fäller kung Salomo en dom i en rättegång där två kvinnor gör anspråk på samma barn. Eftersom ingen av kvinnorna kan bevisa sin rätt bestämmer Salomo att barnet ska huggas mitt itu så att de får en halva var. Då säger hon som var mor till den ännu levande pojken: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte”. Då befaller kungen: ”Ge det levande barnet åt kvinnan där. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
Berättelsen finns att läsa i Första kungaboken, tredje kapitlet. Brecht lånade in den i sitt drama Den kaukasiska kritcirkeln.
Läs mer
Etanolbrev 8
Tal vid Röda Kapellets appellmöte med Vänsterpartiet på Mårtenstorget 19 april
Världen står inför en livsmedelskris. Under 2000-talet har konsumtionen av spannmål alla år utom ett varit större än produktionen. Världens spannmålslager håller på att tömmas. På ett år har priserna på vete och majs fördubblats. Från olika delar av världen strömmar det nu in rapporter om upplopp och protester mot matpriser och brist på mat. Det är ingen tillfällighet att protesterna kommer från de länder som är hemvist för flertalet av de 800 miljoner människorna som svälter, är undernärda och skall klara sig på mindre än en dollar om dagen. De konkurrerar om livsmedel med 800 miljoner bilister varav alltför många nu tror att etanol i tanken skall minska växthuseffekten, vilket inte är sant när det gäller etanol på majs eller vete. Men spannmålsproducenterna är förstås glada för att få ut ett ökande mervärde på sina produkter.
FN:s rapportör för globala livsmedelsfrågor, Jean Ziegler, säger att etanolboomen är ett brott mot mänskligheten. Mycket talar för att han har rätt.
Det finns andra faktorer än etanol som bidragit till spannmålsbrist och prisstegringar. Men vi kan inte hindra kineser från att äta mera kött, vi kan inte hindra att olja till traktorer och transporter blir dyrare, vi kan inte hindra att megastäderna i världen breder ut sig på odlingsbar mark, vi kan inte hindra torkan som lamslagit Australiens veteproduktion, vi kan inte hindra ökenspridningen i världen, vi kan inte hindra att jordens befolkning ökar med 70 miljoner varje år. Men vi kan säga nej till etanol som tillverkats av grödor på mark som hade kunnat användas till livsmedelsproduktion. Det gäller även brasilianska sockerrör som nu breder ut sig på det landets bördigaste jordar och leder till avskogning i Amazonerna. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har sagt att hon är stolt när hon tankar sin bil med etanol från Brasilien. Själv är jag är stolt över att jag bara använder etanol som kosttillskott.
Erik Kågström
Tillägg: En väsentlig orsak till livsmedelsbristen i världen är naturligtvis de subventioner och exportstöd som EU och USA tillämpat sedan decennier. Ett skrämmande exempel är Haiti. Detta fattiga land var självförsörjande på ris för tjugofem år sedan. När diktatorn Baby Doc Duvalier kastades ut ur landet (flögs ut av USA) tog han statskassan med sig. Haiti beviljades ett stort lån av IMF. Förutom de vanliga villkoren - privatiseringar och minskade statliga bidrag till sjukvård och undervisning – skulle Haiti också sänka sina tullar på bland annat ris. Landet översvämmades av billigt subventionerat ris från USA och den egna risproduktionen upphörde efter hand helt och hållet. Nu importerar Haiti varje år 240 tusen ton ris från USA. Den 18 april i år tillrättavisade New York Times Haiti: ”Haiti, its agriculture industry in shambles, needs to better feed itself”. Skuldavskrivning kom igång sent för Haiti. Först 2006 kom det landet med på listan. Medan folket svälter betalar Haiti i dag en miljon dollar i veckan i räntor till banker som en gång skapades för att avskaffa fattigdomen i världen.
Falnad glöd
Den 3 maj, dvs i lördags, var det precis fyrtio år sen tennismatchen mellan Sverige och Sydrhodesia stoppades i Båstad. Vi var några från Lund som for upp till Båstad för att fira jubiléet och satte upp en minnesskylt Det blev en fin liten ceremoni: utomordentliga tal av Bo Lindblom (återges i detta VB-nummer) och Herman Schmid, musik av en grupp ur Röda Kapellet. Vi var väl så där tjugofem Båstadbor och tillresta..
Varför gjorde vi så, var det en nostalgitripp för överlevande 68-or? Nej, faktiskt inte. Jag tror att det handlar om stolthet, om behovet att säga att vi hade rätt och att inte bara ta skit. Det saknades förvisso inte missriktade och misslyckade aktioner 1968 (kårhusockupationen!) men Båstaddemonstrationerna var en framgång: vi lyckades stoppa matchen och ingen påstår längre att idrott saknar relationer till politik.
En backlash mot vänstern
Det pågår sedan länge en väldig backlash mot vänstern: vi är eller var diktaturkramare som snarast borde klä oss i säck och aska och ångra våra ställningstaganden. Jo, vi sa och gjorde en del dumheter, det är inte det. Men vi hade rätt om Vietnam, vi hade rätt om Chile och Nicaragua, vi hade rätt om Jugoslavien, om Israel, om Sydafrika, vi hade rätt om Irak. Och vi var inte en pöbel som drog fram genom Båstads gator.
Jag skulle fylla trettio år den gången, hade familj och var aktiv socialdemokrat. Alltså inte precis den sortens huligan tidningarna utmålade oss som. Jag for till Båstad med några kompisar därför att jag tyckte att jag måste, jag kunde inte sitta hemma medan Wallenberg triumferade. Jag var rädd när vi satt vid grinden, särskilt när poliserna började släpa bort folk och en motorcykelpolis gjorde utfall mot oss genom att dra på in emot oss sittande. Jag var lättad när det sades att vi kunde gå därför att matchen var inställd sedan andra och djärvare kamrater hade kastat ägg på planen
En första spik i kistan
För mig blev Båstad en första spik i kistan. Jag var född socialdemokrat och anhängare till Tage Erlanders starka samhälle och nu utsattes jag för detta starka samhälle av dess motorcykelpoliser. Senare upplevelser i Vietnamdemonstrationer och avslöjandet av IB gjorde att det inte var möjligt för mig längre att kalla mig socialdemokrat. Jag kan så här i efterhand beklaga att det blev så. Vi var ju många som stöttes bort från socialdemokratin dessa år och därmed från samhällsinflytande. 68, vad som nu innefattas i det, var ett politiskt misslyckade, vilket märktes allt tydligare under 70-talets gång. Socialt och kulturellt var det däremot framgångsrikt och har färgat vårt hela vårt sätt att leva. Dess idéer och organisationsformer har nått en bred spridning, t.ex. i den kvinnorörelse och den miljörörelse som föddes då. Fackföreningsrörelsen radikaliserades, med tidsfördröjning, men ändå med vinster som MBL Dessvärre väckte vi också våra motståndare som med sin bedövande ekonomiska och mediamässiga styrka sedan länge har övertaget i striden om samhället.
Historieskrivning är aldrig bara en fråga om vad som faktiskt hände. Makten över historien är också en makten över nuet och ibland också framtiden. Nyhetsredaktionen på Sydsvenskan fullföljde en lång högertradition när man på första sidan i söndags publicerade en bild där man på långt avstånd ser ett patetiskt litet gäng som spelar på gatan utanför Tennisförbundets pampiga anläggning. Rubriken löd ”Glöden från 68 har falnat”. För all del, glöd om det nu var en sådan, tenderar att falna på fyrtio år. Men vi ångrar nog inget.
Sten H
VB citerar VA
Dödligt miljövänligt
Brittiska vapentillverkaren BAE Systems har lanserat miljövänligare vapen. Bland miljönyheterna finns ammunition med mindre bly, bepansrade fordon med minskade koldioxidutsläpp, och reducerad utsläpp i granaterna. Även robotar som skjuts i känsliga maritima miljöer har minskad utsläpp för att skydda känsligt naturliv.
Detta är så vitt red vet första gången VB lånat material från VA (Veckans Affärer). Exemplet ovan är det vansinnigaste som setts på länge men de övriga exemplen går inte av för hackor de heller, följ gärna länken nedan.
Åtta gröna bluffar
Företagens hetsjakt på miljöstämplar har nu fått ett eget begrepp, greenwashing. Eller vad sägs om Lexus klimatvänliga SUV. Här är åtta gröna magplask. Publicerad 2008-05-06 kl 07:50 http://va.se/nyheter/bildspel/2008/05/sex-grona-missar/?picture=5#page-content
Utskriftsvänlig form
