En strejk utbröt på Leninvarvet i Gdansk 1980 under ledning av Lech Walesa. Fackföreningen Solidarnoscbildades och krävde ekonomiska och demokratiska reformer. Majoriteten av det polska folket anslöt sig, men 13 december påtvingades Polen militärdiktatur genom en kupp under ledning av general Woicieck Jaruzelski på order av Sovjetunionen.

Vpk Lund kallade till medlemsmöte en vecka senare, 20 december. Ett 50-tal medlemmar samlades. Till mötesordförande utsågs Tapio Salonen. Mötet beslöt enhälligt att VPK:s förbindelser med Sovjetunionens kommunistparti och de statsbärande kommunistpartier  som stödde militärkuppen skulle brytas. Tarcisio Bommarco fördömde alla former av enpartistyre.
   Dessutom beslöt vi att genomföra en insamling av pengar till Solidarnosc de tre dagarna före julafton. Folk gav både 50- och 100-lappar när jag samlade in vid domkyrkoporten.
   Kraven skulle offentliggöras. Bengt-Olle Bengtsson och Boel Berner sammanfattade dem och mötet antog dem. I anslutning till kraven skulle också ett uttalande formuleras.
   Joachim Retzlaff, Mårten Dunér och jag utsågs till redaktionskommitté.
   Jag åtog mig att ringa till partiordföranden Lars Werner. Han blev arg, sa att vi inte hade några förbindelser att bryta, att vi redan samarbetade med de västliga kommunistpartierna och att det var fel att gå ut offentligt. Han tillade att det skulle bli ”jävligt, jävligt skönt att bli inlagd på sjukhus för operation i knäet på måndag.” Jag önskade honom god jul.
   Vpk Lunds uttalande lästes upp i Rapport och publicerades i Arbetet, Sydsvenskan och Kvällsposten. CH Hermansson intervjuades i DN och framförde liknande synpunkter.

Det var ett historiskt ögonblick i Vpk:s och Lunds långa kamp mot beroendet av Sovjetunionen och för  parollen ”Ingen socialism utan demokrati”. CH Hermansson hade inlett  kampen  med sitt klara avståndstagande från den sovjetiska Prag-invasionen 1968.
   Hans ställningstagande motiverade mig att för första gången rösta på Vpk, men partimedlem blev jag inte förrän FNL-rörelsen bröt samman. DFFG i vars styrelse jag ingick måste vara partipolitiskt obundet.

Tre år före brytningen med Sovjet, vid partikongressen 1977, hade  Kitten Anderberg och jag varit Vpk Lunds ombud. Vi hade uppdraget att presentera och föreslå antagandet av ett demokratimanifest som Jörn Svensson utformat och lokalföreningen i Lund antagit efter hårda debatter med dem som höll fast vid Sovjet-linjen som Daniel Kallos och Svante Nordin.
   Till vår förfäran visade det sig att en stor delegation från Sovjetunionens kommunistiska parti  var inbjuden till kongressen som ägde rum i teatern vid Norra bantorget intill  LO-borgen. Kongressalens ryska hörn var dekorerat med fanor och andra symboler.

   Jörn uppmanade oss att återkalla uttalandet men vi framhärdade. Kongressledningen administrerade den eventuella politiska katastrofen så att Sovjet-delegationen och flertalet kongressdelegater var ute och åt lunch när vi framförde vårt förslag. Uttalandet var ganska långt och eftersom talartiden var begränsad läste Kitten upp första halvan och jag den andra i en det nästan tom lokal.
   Strax efter kongressen bildades ett nytt parti, SKP, Sveriges kommunistiska parti, med sovjetiskt stöd. Beslutet hade troligen tagits redan före kongressen. Det försvagade den sovjetvänliga opinionen i Vpk.
   Också vid kongressen i Södertälje tre år senare var jag Lunds delegat. Åter förde vi fram det demokratiska manifestet med några få förändringar. Den här gången antogs det nästan utan debatt.
   Och nu, strax före jul hade vi alltså enhälligt brutit alla förbindelser med Sovjet-diktaturen, åtminstone i Lund!

Lunds Antiimperialistiska utskott fortsatte kampen för demokratisk socialism. Där ingick personer som Lars Bengtsson, Henning Kofoed, Boel Berner och många fler. Lund var fullt av solidaritetsgrupper för Chile, Sydafrika, Uruguay, Grekland, Spanien, Portugal, Palestina, Nicaragua, Iran, Afghanistan. De flesta hade bildats av flyktingar, ofta mycket kunniga. Vi samarbetade regelbundet med dem, hjälpte dem arrangera möten och demonstrationen.
   Utskottets möten var utformade som seminarier och vi inhämtade en mängd kunskaper. Vårt inflytande ökade och vi utsågs till regionens internationella utskott med uppgift att göra ställningstaganden och uttalanden i internationella frågor.
 


 

1979 hade Sovjetunionen invaderat Afghanistan. Det blev ett decennielångt förödande krig som slutade med sovjetiskt tillbakadragande och Sovjetunionens upplösning
   Mengistu mördade Haile Selassie och införde en blodig diktatur i Etiopien. Han förlorade ett långvarigt krig mot Eritrea, ett krig som också orsakade massvält. Han fick starkt sovjetiskt stöd.
   Eritrea bombades och sovjetiska stridsvagnar körde på de smala bergsvägarna. Men Eritrea segrade, Mengistu tvingades fly med statskassan i ett litet flygplan. och Sovjetunionen drog tillbaka sitt stöd 1990.
   Den kinesiska demokratiska rörelsen krossades i massakern på Himmelska Fridens torg i Peking1989. Gunnar Sandin ordnade en demonstration. Ingen socialism utan demokrati.
   Ungefär samtidigt blev Gudrun Schyman partiledare i Vpk. K-et togs bort ur partibeteckningen och partiet hette sedan Vänsterpartiet. Ulf Nymark stödde namnskiftet genom namninsamling på Lunds gator. Snart fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna.

Nu kämpar Ukraina för oberoende och demokrati. Kriget förvärrar den klimatupphettning som  utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Socialism och demokrati är nödvändigare än någonsin.
Gunnar Stensson