Göran Rosenberg har skrivit ett storverk om judarnas historia i Sverige - och världen - under 1900-talet: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek, Bonniers 2021.
   I Veckobladet finns bara utrymme att påpeka att verket nyss publicerats och sannolikt blir en huvudkälla till kunskap om antisemitism och Förintelse. Boken innehåller också några rader om antisemitismen Lund.
   Marcus Ehrenpreis kom till Sverige 1914 för att bli de svenska judarnas rabbi. Han hade fått sin utbildning inför ämbetet i Berlin. Att vara rabbi kan kanske jämföras med att vara ärkebiskop i den svenska kyrkan. Han hade tidigare som rabbi i Bulgarien gjort viktiga insatser för de judiska minoriteterna under de balkankrig som kom att leda till första världskriget. I Sverige blev han en del av kulturetablissemanget. Han lärde sig det svenska språket mycket snabbt och talade och skrev i många sammanhang under sina drygt trettio år här. Han startade Judisk krönika som är en av Göran Rosenbergs viktigaste källor.
   Göran Rosenberg har utformat biografin som en sorts meningsutbyte med rabbi Marcus. De är långt ifrån överens, men Göran Rosenbergs kritik är full av respekt. Marcus Ehrenpreis var en av sionismens grundare, men hade helt andra perspektiv än de som senare kom till uttryck i den nationalistiska och etniska statsbildning som är dagens Israel. I Sverige var klass- och kulturskillnaderna bland judarna ett stort problem. De som flytt pogromerna i Ryssland under artonhundratalet var fattiga och uppvuxna under helt annorlunda villkor. Skillnaden mellan dem och till exempel släkten Bonnier var avgrundsdjup. Konflikter uppstod och blev mer akuta under nazitiden, samtidigt som medvetenheten om samhörigheten växte.
   Marcus Ehrenpreis drabbades hårt av Förintelsen; inga av hans syskon och deras familjer överlevde. Själv beskylldes han för att vilja begränsa flyktingmottagningen. Civilminister Gustav Möller påstod till exempel att den svenska regeringens restriktiva judiska flyktingpolitik var en eftergift för det judiska etablissemanget.
   I själva verket gjorde rabbi Marcus stora insatser för att rädda judar undan Förintelsen, både genom sina internationella kontakter och opinionspåverkan i Sverige. En av de som räddades var Göran Rosenbergs blivande far.
   Göran Rosenberg undersöker frågan grundligt och friar Ehrenpreis från beskyllningen, som dock förekommer i aktuella svenska historiska framställningar. Kunskapen om Förintelsen var länge skymd för stora delar av den judiska och den svenska opinionen. Man kunde inte föreställa sig en så barbarisk politik.

Några rader i boken har ett Lundaperspektiv. Många judiska flyktingar undan de ryska pogromerna bosatte sig ju här.
   ”Efter en vandring sommaren 1923 genom den stadsdel i Lund som i folkmun kallades Nöden eller Judéen kunde den svenskjudiske författaren och bibliotekarien Vilhelm Jacobowsky avge följande intryck. ”Vandrar man därigenom kan man få se mammor med svartlockiga barn på armen, man får höra en mor genom fönstret ropa på sin Jankel, ser pratande grupper av kvinnor och lekande barn, men alls inga män. Blott en skomakare såg jag dagligen sitta vid sin läst. På fredagskvällen brunno sabbatsljusen överallt.”
   Männens frånvaro i gatubilden berodde på att många av dem till att börja med tvingades försörja sig på vad som i statistiken gick under benämningen handel och som ofta bestod i att vandra runt på landsbygden med ett knyte fullt av tygvaror som de försökte sälja i stugorna, vilket dels skulle kunna vara olagligt och dels tenderade att förstärka antijudiska sentiment.
   Eller som utgivaren av dagstidningen Folkets Tidning i Lund, den liberale riksdagsmannen Christian von Bülow, skrev den 2 november 1875: ”Judarna som inflytta här skola icke arbeta, utan endast stryka omkring med kramvaror, till stor skada för befolkningen och till stort obehag för ordningens vänner.”
   De judiska gårdfarihandlarna tog ofta tåget till Småland och gick varje år till bestämda gårdar där man uppskattade möjligheten att till exempel beställa tyg som man kunde sy kläder av.

   I Klostergårdens centrum har vi statyn Gårdfarihand-laren som ger en levande bild en vandrande jude från Nöden. Han är tyngd av så många varor att han liknar en jultomte. Barn har alltid gillat honom.
   Genom åren skedde en snabb utveckling i stadsdelen Nöden.. En bindgarnsfabrik anlades vid Stora Södergatan och där fick mammorna arbete samtidigt som deras barn omhändertogs i det dagis som fortfarande finns kvar vid Allhelgonavägen. Barnen och deras barn och barnbarn växte upp till Lundabor. Jag har genom åren kommit i kontakt med flera av dem.
   Den judiska högkultur som rabbi Marcus ville förmedla fick aldrig fäste. De flesta invånarna i Nöden blev helt assimilerade. Men antisemitismen fortsatte att gro i Skåne och tar sig åter – eller fortfarande - politiska uttryck.

Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek ger oss nödvändi g kunskap om Förintelsen och vår tids växande etniska nationalism, antisemitism och rasism.
Gunnar Stensson