Otryggheten på arbetsmarknaden är inget kosmetiskt problem. Trots att vi idag har en grupp människor vars främsta problem kan tyckas vara att det är snudd på omöjligt att få tag på en padeltid på lunchen, så är det inte en representativ bild över vår tids största arbetsmarknadsrelaterade bekymmer. För otryggheten skadar och otryggheten dödar.
   Den skadar och dödar genom att inte ge anställda samma förutsättningar för att ställa krav på att rätt skyddsutrustning ska användas. Att inte våga ifrågasätta det pressade tidsschemat utan istället välja att köra för fort eller strunta i raster för att hinna med. Allt för att vara till lags, allt för att inte förlora sin inkomst. Men skadorna begränsas inte till de direkt synliga. Otryggheten gör saker med människor som under konstant stress tvingas oroa sig för om lönen kommer att räcka till när det är dags att betala räkningar. Den gör saker med barn som växer upp med föräldrar under sådana omständigheter.
   Och eftersom otrygghet inte är ett kosmetiskt problem kan det heller inte rättas till med lite konstruktivt corporate lingo i en snyggt formgiven företagspolicy. Problemen är strukturella i det att det alltid kommer att kunna vara lönsamt för företag att vältra över osäkerheten på sina anställda. Därmed behöver vi också ett strukturellt skydd. När högern och näringslivet vill modernisera anställningstryggheten menar man i praktiken att rulla tillbaka landvinningar som gjorts. Att alltid öka företagens makt på den anställdes bekostnad. Som i den av centern framdriva LAS-utredningen som satt press på fackföreningarna att förhandla under hot om lagstiftning. Högern har alltid velat lösa problem som inte finns med åtgärder som inte ger effekt. För vi vet att det inte skapas fler jobb för att det blir enklare att göra sig av med folk. Och problemet fanns inte ens från början då det redan är enkelt att göra så i Sverige idag.
   Svensk arbetsmarknad behöver mer trygghet, inte mindre. Allt annat är ovärdigt ett modernt samhälle.


 

 

Det är tråkigt att det ska behövas en pandemi för att tvinga fram sunt förnuft. Det är ännu tråkigare när det sunda förnuftet försvinner tillsammans med övriga restriktioner. För det var ett stort steg mot ett rimligare samhälle när karensavdraget tillfälligt togs bort. De problem som möjligtvis kan finnas med sjukfrånvaro överskuggas mångfalt av de problem som högst påtagligt finns med sjuknärvaro.
   Vi har nu återigen ett system där många går till jobbet fast de egentligen inte borde. Fast det antagligen kommer att leda till fler sjukdagar totalt sett när dessa smittar sina arbetskamrater. När ett system där många tvingas kalkylera huruvida de har råd att vara sjuka eller


Mårten Pavlov

inte, borde vara förpassat till historien, har liberalerna ett tydligt budskap i sin skuggbudget. Håll min öl.
   För i den charmiga tävling som pågår på högerkanten i svensk politik, om vem som kan spara in mest pengar på sjuka och arbetslösa, har liberalerna tagit tag i taktpinnen på allvar. Tillbaka med den bortre gränsen i sjukförsäkringen? Absolut. Införa ytterligare en karensdag? Hur har vi kunnat klara oss utan?
   Allt detta ska genomföras mot bättre vetande. Det är naturligtvis så att även liberaler vet att människor inte blir friska bara för att man stryper deras försörjning. Precis som att människor när läkare intygat att de saknar arbetsförmåga, inte mirakulöst får denna tillbaka bara för att sjukpenningen dras in.
  De som drabbas hårdast av detta är de grupper som är mest utsatta. De som har minst marginaler i hushållets ekonomi. Det är mot dem udden riktas när exempel ska statueras. Det blir extra tragiskt när vi ju vet att det till stor del är dessa grupper som burit oss genom pandemin. De som inte kunnat jobba hemifrån. De som utsatt sig själva för fara för att samhället fortsatt ska fungera. Applåderna från de senaste 18 månaderna får en falsk efterklang. Det är dags för en sjukförsäkring värd namnet.