Den israeliska behandlingen av palestinier - både på de ockuperade områdena och inom själva Israel - har nu passerat en gräns då den måste kallas för apartheid. Det konstaterar den välkända människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) i en färsk rapport.
 


Läs hela rapporten »
 

Begreppet apartheid betecknade från början separationen och diskrimineringen av svarta och färgade medborgare av den rasistiska vita regimen i Sydafrika - men har senare kommit att innefatta även andra former av organiserat förtryck av en etnisk grupp riktat mot en annan. Således definierar “Konventionen mot Apartheid” (1973) brottet apartheid som “inhumana åtgärder utförda med syftet att etablera och bibehålla dominans av en rasmässig grupp av personer över en annan rasmässig grupp av personer och systematiskt förtrycka dem”. Den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) har en liknande definition.

Inhumana åtgärder innefattar bland annat fördrivning, beslagtagande av land, upprättande av separata reservat och ghetton samt förnekande av rätten att lämna och återvända till sitt land och rätten till en nationalitet. Saker som hela tiden drabbar palestinier under israelisk kontroll.

HRW pekar särskilt på 2018 års “Nationalstatslag” som förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, och nya judiska bosättningar som önskvärda. Inom det egentliga Israels gränser har 65-75% av den mark som tillhörde palestinier före Israels tillblivelse 1948 - då över 700.000 palestinier fördrevs - beslagtagits av den israeliska staten, liksom 40-60% av mark ägd av palestinier som blivit israeliska medborgare. Endast knappt 3% av marken i Israel kontrolleras idag av palestinier, och trångboddheten ökar hela tiden. Det finns blandad palestinsk-israelisk gemenskap, framför allt i städer som Jaffa, Haifa och Akka. Men i mer än 900 judiska samhällen hindrar lokala regler vem som helst från att flytta in - till exempel om man “saknar sionistiska visioner”.

I Negev i södra Israel har palestinska beduiner tvångsförflyttats till reservatliknande samhällen för att lämna plats för judiska nybyggare - enligt tidigare premiärministern och presidenten Shimon Peres “en strid för framtiden för det judiska folket”. Runt 10.000 av beduinernas bostäder raserades perioden 2013-2019. Och i Jerusalem, tilltänkt huvudstad för både judar och palestinier, pågår en intensiv judifiering för att uppnå demografisk övervikt 70/30, eller åtminstone 60/40, för den judiska folkgruppen.

På det ockuperade Västbanken har israeliska myndigheter, enligt den israeliska fredsrörelsen “Peace Now”, förklarat uppemot en fjärdedel av den oftast privatägda marken som “statlig mark” tillgänglig för alla möjliga israeliska projekt inklusive nya bosättningar. Området styrs med militärlagar som dock bara omfattar palestinierna – medan närmare 700.000 så kallade bosättare i olagliga israeliska bosättningar lyder under normala civila israeliska lagar.

Bosättarna har full tillgång till vatten och andra resurser, som palestinierna dyrt måste betala för, och kan på egna vägar – dit palestinier inte har tillträde - enkelt och bekvämt ta sig från bosättningarna in till själva Israel. Medan bosättarna rör sig fritt fastnar palestinierna hela tiden i över 600 militärposteringar och andra hinder, och tillåts inte alltid passera. Det framgångsrika israeliska vaccinationsprogrammet mot Covid-19 omfattar alla bosättare men inte palestinierna.

På 60% av Västbanken, som helt kontrolleras av Israel, tillåts i stort sett inget palestinskt byggande. Mindre än 1,5% av alla ansökningar om bygglov beviljas - ett antal 100 gånger mindre än alla de beslut om påtvingad rivning av palestinska strukturer som hela tiden beviljas. I gengäld påbörjades åren 2009-2020 enligt “Peace Now” byggandet av 23.696 nya enheter för israeliska judar på ockuperad palestinsk mark.

I Gaza har den israeliska blockaden resulterat i en humanitär katastrof. Endast så mycket varor som behövs för att invånarna skall överleva tillåts passera gränsen. Arbetslösheten är skyhög och 80% av invånarna beroende av nödhjälp. Området är utan elektricitet 12-20 timmar per dag och 96% av vattnet otjänligt att dricka. Människor tillåts inte lämna Gaza för till exempel medicinsk behandling på Västbanken eller utomlands, och knappt en enda Gazabo har hittills fått tillstånd att flytta till Västbanken. Tre israeliska militäroffensiver har kostat över 2.000 civila palestinier livet, och infrastrukturen är slagen i spillror.

När Israel 1967 annekterade Jerusalem infördes 1952 års “Lag om inträde i Israel”, som förvandlade palestinierna från invånare till “permanent boende” personer med beviljade tillstånd. Sedan dess har över 14.700 palestinier blivit av med sina tillstånd - speciellt om de lämnat Jerusalem en period för studier eller arbete - då de inte kunnat bevisa sin särskilda “anknytning” till staden.

1950 års “Lag om återvändande” garanterar vilken jude som helst från vilket land som helst, och utan nödvändigtvis någon anknytning till Israel, rätt att invandra till och bosätta sig i Israel, medan de palestinier som fördrevs 1948, och deras efterkommande, förnekas samma möjlighet - även om de planerat bosätta sig i det som nu är Palestina, och inte i Israel. Totalt har nästan 250.000 palestinier blivit av med sin rätt att återvända hem för att de varit borta “för länge”. Ansökningar om familjeåterförening avslås i princip alltid.

Men är då trots allt det här inte saker som är tillfälliga, och övergående, och kommer att rättas till i en kommande fredsuppgörelse? Nej, menar HRW. 1980 års “Drobles Plan” uppmanar till etablerandet av judiska bosättningar bland palestinierna för att “göra det svårt för palestinierna att skapa territoriell sammanhållning och politisk enhet” och “avlägsna varje spår av tvivel på våra planer att kontrollera Judeen och Samarien (Västbanken) för alltid”. Olika israeliska ledare har offentligt upprepat samma sak - från Levi Eshkols (Arbetarpartiet) uttalande 1977 om “bara en låtsasfri region för palestinier eftersom säkerhet och land vilar i israeliska händer” till nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahus (högerpartiet Likud) sammanfattning att “israelisk militär och säkerhetsstyrkor kommer att fortsätta styra hela territoriet upp till Jordanfloden”.

Tröskeln till apartheid är för Israels del alltså passerad, och man planerar att fortsätta sitt systematiska förtryck av palestinierna för evigt. Enligt Human Rights Watch är det dag för omvärlden att ta till sig denna insikt, och se till att göra någonting åt situationen. De åtgärder HRW efterlyser är bland annat följande:
 • Eftersom Israels eget rättssystem ständigt misslyckas att komma till rätta med övergreppen måste Internationella Brottmålsdomstolens utredning av ockupationen fullt ut stödjas - och misstänkta förövare efterlysas och lagföras i de länder de kan tänkas komma att befinna sig
 •En särskild FN-kommitté bör skapas för att samla fakta och identifiera skyldiga till övergrepp, och en speciell envoyé utses för övervakning av brottet apartheid på global nivå
 •Världens stater uppmanas göra uttalanden mot Israels praktiserande av apartheid och förtryck, och se till att stoppa sina egna företag och andra från att genom handel och samarbeten bidra till övergreppen
 •Individuella sanktioner bör utfärdas, inklusive frysande av tillgångar tillhöriga de skyldiga, och samarbetet med Israel ses över och villkoras, inte minst inom militär- och säkerhetsområdet

“Det internationella samfundet har alltför länge förklarat bort och vänt ett blint öga åt den alltmer uppenbara verkligheten. Varje dag föds en person i Gaza in i ett utomhusfängelse, på Västbanken utan medborgerliga rättigheter, i Israel med lägre status enligt lag och i närliggande länder effektivt dömd till livslång flyktingstatus…” sammanfattar HRW. “Bara för att de är palestinier och inte judar”.

Frågan är nu vad den svenska regeringen , och EU, tänker göra åt detta? Att äntligen agera på något verkningsfullt sätt - eller begrava också denna rapport bland alla tidigare, och fortsätta som vanligt?
Gunnar Olofsson