Nyliberalismens oförmåga att upprätthålla fungerande sjukvårdssystem har blivit uppenbar under pandemin. Nu har kapitalet ställts under statens förmynderskap. Företagen har blivit beroende av statligt stöd för att överleva.
   I alla drabbade länder har tusentals jobb räddats genom permitteringsstöd, höjd a-kassa, tryggare sjukförsäkring, bättre pensionsvillkor och liknande reformer som går tvärt emot nyliberalismens krav på sänkta bidrag och ökad konkurrens.
   I Sverige styrs äldreomsorgen av en marknadsorienterad organisation som inte bara i pandemitider präglas av hög smittspridning.
   Marknadens oförmåga att hantera sjukvård och utbildning är uppenbar.
   Därtill kommer klimatupphettningen som gör fortsatt tillväxtpolitik kriminell.
   Vi står inför nödvändigheten att förkasta de påståenden som gällt som sanningar och belönats med alternativa Nobelpris sedan Thatchers och Reagans dagar.

Klasskriget i Frankrike av Romaric Godin, som utgivits av förlaget Daidalos, utmynnar i dessa ståndpunkter.
   Den beskriver Frankrikes författning med dess presidentval i två omgångar som auktoritär och odemokratisk. När Emmanuel Macron i andra valomgången ställdes mot Marie Le Pen tvingades alla från vänster till höger ställa sig bakom Macron för att stå emot Marine Le Pen.
   Den majoritet Macron på så sätt vann utnyttjade han till att genomtvinga nyliberala reformer som att slopa förmögenhetsskatten och sänka pensionerna. Parlamentet utgjorde ingen verklig motståndare.
   Detta innebar att den breda oppositionen tvingades manifestera sitt motstånd genom lösa organisationer utanför de demokratiska institutionerna. Plötsligt växte de gula västarna fram. De demonstrationer och upplopp som blev följden slog polisen ner med mycket brutala metoder. President Macron genomförde elitens och kapitalets politik utan hänsyn till folkflertalets ståndpunkter. Landet styrs av staten och kapitalet.

Godin menar att det franska klasskriget har historiska rötter. Under hela 1800-talet styrdes Frankrike i de rikastes intresse. När det franska folket satte sig till motvärn underkuvades det av armén.
   Revolutionen 1848 ledde till att 6000 fransmän dödades. Pariskommunen 1879 slogs ner med än större brutalitet: 20 000 avlivades på Paris gator. 18 000 sattes

 

i fängelse och 10 000 deporterades till Djävulsön. Minnet från dessa massmord lever kvar i fransmännens medvetande.
   Klasskriget påverkade också Marx. 1848 skrev han Kommunistiska Manifestet. Det handlar om befrielse från kapitalets diktatur.
   Godin menar också att Macrons nyliberala program, om det genomförs i sin helhet, leder till ett läge som liknar det som rådde under 1800-talet, då de rikaste och kapitalisterna styrde Frankrike.

Jag kan inte undgå att jämföra med Sveriges utveckling. Under 1800-talet och fram till 1917, då den svenska revolutionen inleddes, styrde de rika. Inkomst, kön och kapital gav rösträtt. Fram till 1917 inträffade ingen jämförbar konflikt, även och staten och kapitalet slog ner arbetarnas strejker, även här i Lund.
   1917 hade världskrigets svält och revolutionen i Ryssland visserligen gjort läget i Sverige ytterst spänt, men här nåddes en kompromiss genom införandet av allmän rösträtt.
   De rika makthavarna var rädda. Arbetarklassen grep inte till våld. Samtidigt visar skotten i Ådalen 31 hur spänd situationen fortfarande var. Skotten ledde till att socialdemokraterna grep makten och skapade det svenska välfärdssystemet. De första 40 åren av mitt liv var socialdemokratiska. Sedan blev det sämre. Göran Perssons politik var nyliberal.
 
Godin menar att även Sverige de senaste 30 åren har fört en nyliberal politik och gynnat de rikaste genom att avskaffa förmögenhetsskatt, arvsskatt och privatisera vård och skola. Sverige har liksom Frankrike en auktoritär rörelse som motsvarar Marine Le Pens. Vi ser just nu hur den smyger sig in i de rikas partier.
   Men nu står vi kanske inför ett skifte. I pandemins och klimatupphettningens tid fungerar inte nyliberalismens dogmer. De måste undanröjas för att rädda världen.

Vår presentation av Klasskriget i Frankrike är kort, grov och summarisk. Det hör till Veckobladets villkor. Boken är fransk med allt vad det innebär av välformulerade långa meningar och genomtänkta nyanseringar. Det viktiga är analysen av nyliberalismen och de insikter boken ger i fransk politik och historia.
Gunnar Stensson