”Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit.”

Finansminister Kjell Olof Feldts, S, blev populär i kapitalistkretsar genom sitt svek under riksdagsdebatten om löntagarfonder den 20 november 1983, när han såg till att en pressfotograf publicerade hans usla rim. Han hamnade till och med på omslaget av en konservativ amerikansk tidskrift.
   Sedan dess har socialdemokraterna fört en kapitalistisk marknadspolitik som gjort Sverige till det land där ojämlikheten ökar snabbast. Omfördelande skatter som förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, arvsskatt och bolagsskatt har avskaffats.
   Thomas Piketty konstaterar att samma utveckling skett i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Överallt sattes kapitalets frihet framför människornas. Idag är ojämlikheten i världen lika stor som på kapitalägarnas, kolonialisternas och slavhandlarnas tid, före det första världskriget. Den gången ledde ojämlikheten till två världskrig och en kommunistisk revolution. Om det ska bli möjligt att rädda vår jord ur klimatkollapsen måste ojämlikheten inom länder och mellan länder minskas.

Rudolf Meidner och Anna Hedborg hade utarbetat det förslag till löntagarfonder som på 1970-talet blev LO:s och Socialdemokraternas politik. Grundidén var enkel. Aktieägarna skulle inte längre tilldelas företagens hela vinst utan 20 procent av vinsten skulle avsättas till löntagarfonder. Om ett företag ett år gick med 5 procents vinst skulle löntagarfonderna tilldelas 1 procent av

vinsten. Med åren skulle fondernas andel av ägandet öka och därmed också de anställdas makt och inflytande.
   Vi kan använda skolan som exempel. Den har överallt blivit mer segregerad och ojämlik de senaste decennierna, bland annat till följd av friskolemarknaden och vinstuttagen. Lärare och elever har blivit alltmer maktlösa.
   Om löntagarfonder infördes skulle lärarnas fackliga organisationer Lärarföreningen och Lärarnas Riksförbund (som förhoppningsvis snart slås samman till ett förbund) bli allt mäktigare i friskolekoncernerna och så småningom kunna överta makten, bland annat i Academedia, den största svenska skolkoncernen som slussar skattebetalarnas skolpengar till Wallenbergs och andra kapitalisters konton. Med löntagarfonder skulle makten över Academedias friskolor successivt överföras från aktieägarna till lärare och elever.
   Löntagarfonder är en metod att genomföra den omfördelning av makt och förmögenhet från den rikaste enda procenten till de fattigaste 50 procenten som Thomas Piketty ser som nödvändig.
   Det finns och behövs givetvis många fler slags åtgärder för att verkställa den nödvändiga omfördelningen.

Förslaget om löntagarfonder gjorde kapitalisterna skitskraja. De satsade på en massiv motkampanj som pågick många år och arrangerade den 4 oktober 1983 demonstrationen mot löntagarformer, den största som någonsin ägt rum i Sverige. Busslaster med ängsliga kapitalister rullade från hela landet till Stockholm. Sedan vågade socialdemokraterna inte längre satsa på omfördelning av förmögenhet, jämlikhet och social utveckling. Många ledande socialdemokrater hoppade efter sina politiska uppdrag direkt till lukrativa poster i näringsliv och banker. Sverige blev alltmer ojämlikt.

Socialdemokraterna har nu under lång tid tvingats - eller velat - föra en nyliberal politik vilket lett till minskat väljarförtroende. Det brådskar att genomföra en minst lika radikal omfördelnings- och jämlikhetspolitik som under perioden 1950-80 med progressiv förmögenhetsskatt, inkomstskatt, fastighetsskatt och skatt på bolagsvinster.
   Kanske är det också tid att ompröva och tillämpa idéerna bakom löntagarfonderna. För jämlikhetens och klimatets skull. Och för den sociala demokratins framtid.
Gunnar Stensson