Donald Trump sägs omge sig med familj och släkt även i viktiga positioner i Vita huset. En av dem är svärsonen Jared Kushner, anförtrodd att skapa en lösning på Israel/Palestina-konflikten. Kushner sägs arbeta helt egensinnigt, med mobilen som nätverksmetod och utan nämnvärd kontakt med UD. Kanske är det så, men självklart måste han anlita både ambassader och olika mindre offentliga aktörer för att nå sitt mål.
 


 

Målet har vad jag vet inte helt förklarats av Vita huset, men ett ser ut att vara att bryta Israels isolering i Arabvärlden. Där har han också lyckats. Fingertoppskänsla eller gediget förarbete av de olika aktörer som anlitats för mer känsliga kontakter? Säkert lite av båda; Kushner har nått framgång i en liten oljestat med stora ambitioner att bli en spelare i internationella sammanhang. Resultatet kan mycket väl bli en slags dominoeffekt: fler arabstater kan följa efter.

Sett efter storlek och befolkning är de Förenade Arabemiraten inte så imponerande. Men dess olje- och gastillgångar gör att kassakistorna är välfyllda. Den politik Emiraten fört de senaste decennierna är unik bland arabländerna. BBC’s korrespondent Frank Gardner skrev den 23 september en mycket informativ artikel om landet och politiken (se not). Redan 1999 fanns ett militärt samarbete med Frankrike, med trupper från Arabemiraten i kriget i Kosovo. När NATO började operera i Afghanistan deltog trupper från Emiraten, med en helt egen strategi: utvecklingsbidrag till fattiga byar, kanske avsedda att mildra effekterna av NATO’s hårda framfart. Trupp har även sänts till kriget i Jemen, på Saudiarabiens sida och hittills med tveksamt resultat. Till och med i Mocambique, där ett småskaligt krig nu rasar längst i norr, finns trupp från Emiraten.

Bakom dessa insatser verkar det finnas två mål: motverka Turkiet, och begränsa Irans makt i regionen. När Turkiet stöder Somalia har Emiraten satsat på Somaliland, det framgångsrika men internationellt inte erkända land som brutit sig ut ur gamla Somalia. I Libyen stöds den östra sidan medan Turkiet mfl. valt att stödja den västra. I Medelhavet görs gemensamma militära

övningar med Grekland i konflikten med Turkiet om oljerika områden. Och nu senast, öppningen mot Israel som kritiseras hårt av både Iran och Turkiet.

Emiraten siktar högt: med stöd av USA har de från en liten japansk ö skickat upp en raket mot Mars.

Palestinierna saknar röst
I sådana perspektiv verkar Emiraten se effekterna på palestinierna som helt ointressanta. Jag har hittills inte uppfattat någon tydlig reaktion från Västbanken, mer än den väntade kritiken. Omvärlden ägnar sig åt att se skeendet som en underminering av den tvåstatslösning som sedan länge inte är möjlig. Sverige som under Margot Wallström erkänt Palestina är som vanligt tyst. Netanyahu har tills vidare avstått från den aviserade annekteringen av ny mark på Västbanken, en åtgärd som skulle göra tanken på en tvåstatslösning till ett öppet skämt. Hur länge kan då västvärlden och dess media hänga upp sig på en lösning som verkligheten punkterat ända sedan Osloavtalet på 90-talet?

Allt pekar på att denna konflikt, som inleddes med blodiga attacker mot palestinska samhällen 1947, kommer att nå det mål alla israeliska presidenter i praktiken styrt mot: Ett Israel som omfattar hela det gamla Palestina. Jag väntar bara på att den palestinska administrationen på Västbanken kommer att möta så starkt inhemskt motstånd att den kliver av, och överlämnar hela ansvaret till ockupationsmakten.

Återstår Gazaremsan. Bortåt två miljoner palestinier är inget Israel vill ha i knät. Vem kommer att ta ansvaret när levnadsvillkoren blir helt olidliga, när vattnet sinar och elektriciteten inte längre fungerar?
Bertil Egerö
 


 

Not:  Rapporten kan läsas här »