Plötsligt uppmärksammar våra media en sedan länge "glömd" fråga: Marockos ockupation av Västsahara. Det alternativa Nobelpriset tilldelas i år Aminatou Haidar, en oförtröttlig kämpe för sitt lands rätt till frihet.
   Det är viktigt att vi på allvar uppmärksammar denna kvarstående rest av den europeiska koloniseringen. Den 12 oktober ordnar den mycket vitala organisationen SAFRAN och ABF en dag kring Västsahara, med de kunnigaste personer vi har som inledare. Missa inte chansen!
Läs mer om programmet »

Västsahara, eller landet SADR (Saharawi Arabic Democratic Republic), var en spansk koloni till 1975. Fiske och fosfatutvinning gav Spanien stora inkomster. De nomadiserande samhällena i kolonin fick ingen del i den modernisering Spanien genomförde, tvärtom drogs de in som arbetare i fosfatgruvorna. 1975 sålde Spanien kolonin till Marocko mot del i fisket och fosfatvinsterna.
   Idag, nästan 45 år senare, håller Marocko landet i ett järngrepp av förtryck. 160 000 sahariska flyktingar lever sedan mer än 40 år i flyktingläger i Algeriet. En 200 mil lång mur separerar den ockuperade delen från det område befrielserörelsen Polisario befriade när Mauretanien efter fyra års krig gav upp. FN-krav på folkomröstningar har aldrig genomförts. FN har en fredsbevarande styrka i Västsahara sedan 1991, den enda FN-styrka som saknar mandat att rapportera övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Realpolitikens offer
EU-domstolen fastslog i december 2016 sin slutliga dom, som klart tydliggör att Västsahara inte tillhör Marocko och att inga avtal kan slutas mellan EU och Marocko som gäller Västsahara. Som en följd därav stoppades i maj 2017 ett fartyg lastat med västsahariskt fosfat på väg till Nya Zeeland i Port Elisabeths hamn i Sydafrika.
   Marocko är dock ett ekonomiskt intressant land. Det pågår en kamp om naturresurser i Västsahara, främst olja, fisk och fosfor där vinsten går till Marocko och transnationella investerare, några av dem med svenska länkar. Trots beslutet i EU-domstolen görs investerings- och handelsavtal mellan EU och andra aktörer, och Marocko för utnyttjande av naturresurserna i Västsahara.

Västsahara sviks även av Sverige
Vad gör Sverige? Jag påminns direkt om regeringens ambivalenta hållning till Israels ockupation av Palestina: först ett erkännande av Palestina, sedan ska relationerna till den israeliska regeringen lappas ihop igen. Riksdagen beslöt 2012 att uppmana regeringen att erkänna den västsahariska staten. Detta hade föregåtts av beslut att erkänna Västsahara både på Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets kongresser. Alliansregeringen verkställde inte beslutet och hänvisade till kriterier för erkännande av stater. I januari 2016 meddelade även den rödgröna regeringen att ett erkännande av Västsahara inte är aktuellt, att Sverige istället kommer att stödja FN-processen för att finna en rättvis, ömsesidig accepterad lösning på konflikten.
   Sverige har även utlovat ökat humanitärt stöd till flyktinglägren, det har inte uppfyllts. 2017 halverades biståndet. Praktisk Solidaritet som skeppat konserverad makrill till flyktinglägren de senaste åren har från och med 2017 inget stöd från Sida för detta. I regeringens utrikesdeklaration för 2017 nämns inte konflikten överhuvudtaget.
   Vilka eftergifter Sverige gjorde för att få tillräckligt stöd för två år i FNs säkerhetsråd har aldrig helt offentliggjorts. Regeringen använder stor retorik till sitt försvar. I korthet: ”Sverige satt under 2017 och 2018 i säkerhetsrådet. Sverige har som principfast medlem tagit avstamp i ”bottenplattan”: folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv. Den svenska arbetsmetoden har varit inlyssnande, kreativ och aktiv diplomati med ambitionen att nå resultat.”
   För mig står det helt klart: De vackra orden till trots måste regeringens flathet i Västsaharafrågan vara kopplad till intresset att få räkna in Marockos röst i sin ansökan.
   Vänsterpartiet driver nu frågan om svenskt erkännande av Västsaharas rättigheter. Afrikagrupperna arbetar med information och praktiskt stöd till flyktinglägren, se dess hemsida.
 


 

Nättidningen Västsahara.net är en utmärkt informationskälla, via hemsidan.
Bertil Egerö