Mårten Pavlov talar i Lund förstamaj 2019
 

När jag växte upp var en av de bärande idéerna att allting skulle bli bättre i framtiden. Vi befinner oss nu i just denna framtid. Det är första maj 2019 och kanske lämpligt med någon form av delbokslut över min barndoms framtidsvisioner.

Till att börja med skulle vi definitivt ha utraderat hungern från världskartan vid det här laget. Hur skulle annat vara möjligt när vi trodde att en måltid i dessa dagar skulle bestå av ett enda piller, billigt att både producera och distribuera. Vi skulle också, enligt vissa, färdas omkring i flygande bilar. Man får anta att dessa skulle vara fossilfria.

Vi kan nu konstatera att det inte blev så. Det innebär visserligen att vi kan slå fast att vissa Hollywoodproduktioner inte var av dokumentär natur, men det är inte den slutsatsen som är den viktiga i sammanhanget. Det vi istället måste komma ihåg är att varken samtiden eller framtiden är förutbestämd. Den följer ingen determinerad färdväg mot evig utveckling och förbättring. Det är beslut fattade av människor som avgör vilket samhälle vi har och vilket samhälle vi får.

En sådan slutsats leder lätt till uppgivenhet. För om vi tittar oss omkring idag så kan vi konstatera att de beslut som lett fram till vår situation inte kan ha varit de bästa möjliga. Hur hade vi annars kunnat vara där vi är? Läget är fortfarande allvarligt.

I alla fall är läget allvarligt för en överväldigande del av oss. De rikaste har det fortfarande mer än okej. De beslut som fattats har oftast varit till deras fördel. Det har den senaste tiden varit viktigare att möjliggöra och försvara vinstuttag i vård, skola och omsorg, än att säkerställa en trygg och bra arbetsmiljö för dem som

jobbar där. Det är inte de rikaste som brukar riskera att skadas eller dö på sitt arbete. Det är vanligt folk som tar de riskerna, inte sällan orsakat av sämre arbets-miljöarbete och ökad stress i arbetslivet. Osäkra skitanstäl-lningar gör inte saken bättre. Du kanske inte ifrågasätter säkerhe-ten på din arbetsplats om du är anställd på visstid och riskerar sägas upp om du betraktas som jobbig.

Trots att verkligheten ser ut som den gör så kan man räkna med att om en moderat politiker någonsin tar en paus från att folkbokföra sig på olika adresser och beger sig till riksdagen, så kommer denne ofelbart att driva frågan om mindre resurser till Arbetsmiljöverket. Detta trots att antalet dödsolyckor på svenska arbetsplatser ökar. Under det första kvartalet i år dog 18 personer på sina jobb. Det finns inga ursäkter för att ignorera den trenden.

I Sverige ser vi nu en höger med allt större självförtroende. Tidigare försökte de i alla fall sälja in vissa saker på ett attraktivt sätt. RUT kan vara ett exempel. Det såldes in som en reform för alla. I Moderaternas och Kristdemokraternas budget finns inte längre någon dimridå, i och med det utökade taket för bidraget. Det går nu att dra av för belopp som vanliga människor oftast måste arbeta i flera månader för att tjäna ihop. Att alla dem som inte har råd att utnyttja bidraget ändå betalar till dem som uppenbarligen kan lägga tiotusentals kronor om året på städning, samtidigt som det saknas resurser i hemtjänsten, är bortom skandalöst.

På samma föraktfulla sätt bemöter högern övriga samhällsproblem. I behov av försörjningsstöd? Varsågod att tvingas arbeta heltid, inte för att få lön, men för att behålla din månatliga allmosa. Får du låg pension efter att ha slitit i välfärden, ofta på deltid? Varsågod att jobba tills du är 75 och just det, du kanske skulle ha valt en annan karriär. Problem med hög arbetslöshet, kryddat med lite strukturell rasism? Det löser vi med lite kristna värderingar!

Med allt detta i åtanke är det, som jag sa tidigare, lätt att känna uppgivenhet. För om vi inte kan hoppas på att historiens bestämda gång ska lösa allt, ja då faller ett stort ansvar på oss. Det kan kännas tungt, trots att vi vet vad människor som organiserar sig för gemensamma intressen kan uppnå. Arbetarrörelsen har trotsat värre odds genom historien och vunnit.

Vi kan luras att tro att det fanns några speciella omständigheter då. Att den tidens arbetarrörelse var bättre än vad vi är idag. Mer övertygade, bättre skolade, mer effektivt organiserade. Med sådana tankar kan det vara bekvämt att vänta på att någon slags superhjälte ska kliva fram och ta upp kampen för jämlikhet. Då hade det ju bara varit att ta rygg och hänga på. Det tråkiga med detta är ju att det aldrig kommer att hända. Det kommer ingen person från framtiden som visar hur vi ska fixa allt och Marvelhjältarna i Avengers kommer inte att materialiseras från bioduken för att skapa ett rimligt pensionssystem.

Men det som är bra med detta är ju att det faktiskt inte heller behövs. De som kommit före oss var vanliga människor som du och jag. Oroade, tvivlande, glada och ledsna. Unga, gamla, anställda eller arbetslösa. Övertygade om att en annan värld inte bara är möjlig utan också nödvändig. Tillsammans med insikten om att det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan göra skillnad lyckades de utifrån sina förutsättningar vinna framsteg. Och det är det vi nu påminner varandra om på första maj. Att blicka både bakåt och framåt. Att minnas och att organisera. För att vi kan och för att vi måste. För rättvisa, för jämlikhet och för vanligt jävla hyfs!