Temperaturen stiger, polarisarna smälter, kusterna översvämmas, orkanerna blir våldsammare, världshaven försuras, skogarna brinner, öknarna breder ut sig, livsvillkoren för människor och allt levande förändras och försämras.
   Orsaken är människans användning av fossil energi, alltifrån den industriella revolutionen till tiden efter andra världskriget med dess snabba tillväxt av resursförbrukning, konsumtion och avfall.
   Processen blir självförstärkande när permafrosten i Sibirien och Kanada smälter och släpper ut ytterligare ofantliga kvantiteter metangas i atmosfären.
   Vi har nått en punkt där människans makt över jordsystemet förändrats på ett sätt som saknar motstycke i historien – samtidigt som jordsystemet slår tillbaka med krafter som inte varit verksamma sedan istiden för 10 000 år sedan.
   Den nya tiden kallas antropocen, människans tidsålder. Människan skapar sin egen historia – men samtidigt jordens och det är jorden som till slut bestämmer människans. Så beskriver Sverker Sörlin det nya läget i sin bok Antropocen.
   Begreppet antropocen lägger ansvaret för jordsystemets kris på hela mänskligheten, något som kritiserats av Andreas Malm och Alf Hornborg vid Lunds universitet i The Anthropocene Review 2014 med argumentet att det är de rika länderna i norr och i synnerhet de som styr över det ekonomisk-politiska systemet som orsakat klimatkrisen. 

Klimatkrisen har gett upphov till begreppet jordsystem, Earth system, som utforskas av internationella organisationer där ekologer, meteorologer, oceanografer, geologer, atmosfärforskare och glaciologer samverkar.
   Viktigast är kanske FN:s klimatpanel IPCC, som för en vecka sedan skickade den första rapporten av fem om tillståndet på planeten jorden.
   Den aktuella IPPC-rapporten kräver att den globala uppvärmningen stoppas på 1,5 grader i stället för de 2 grader som Parisöverenskommelsen fastslog.
   Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, som deltog i IPCC-mötet säger att den halva graden gör stor skillnad.