Snurra min jord
Låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
Du får inte ge dig.

Så sjöng Ulla Sjöblom i Lars Forssells visa 1960.

 


 

Miljön - naturen och allt som människan har skapat - utgör sedan länge vår livsnödvändigaste omsorg. Miljöproblemen i vid bemärkelse har blivit ett ständigt aktuellt politikområde. Så har det varit länge. Det räcker att påminna om Brundtlandrapporten som kom 1972 och all den aktivitet som den inledde.
   Miljöpolitiken har haft framgångar. Vi har lärt oss mycket och reparerat många misstag. Vi stoppade DDT – och den tysta våren fylldes åter med fågelsång. Vi stoppade Barsebäck – och har sluppit nya Tjernobyl som förgiftade renbeten och blåbär i norra Sverige. Peak Oil blev inte det ekonomiska sammanbrott som befarades trots att den bekräftade att den fossila energins ändlighet - även om vi fick en finanskrasch 2008. Ändliga naturtillgångar har många fall visat sig kunna ersättas. Vi har förstått allt fler naturliga system som sambandet mellan bin, pollinering och fruktbarhet.

Klimatkrisen har helt andra dimensioner. Den är en kris i själva jordsystemet, Earth system, den ömtåliga balans mellan naturkrafter som vidmakthåller jorden så som vi känt den under hela mänsklighetens historia.

Jordsystemet är något helt annat än de i tid och rum begränsade problem som vi hittills i viss mån kunnat hantera – visserligen efter att de vid flera tillfällen drabbat stora människogrupper och lett till utrotning av en mängd djurarter.
   Krisen i jordsystemet berör alla människor och allt liv, nu och för all framtid. 
   Kunskapen har länge funnits i vetenskapliga kretsar och är faktiskt också vida spridd. På ett ytligt plan är alla medvetna om vad som håller på att ske. Internationella avtal har slutits – samtidigt som uppgivenheten varit stor. Vi minns de sovande besvikna politikerna när Köpenhamnsavtalet kraschade. Parisavtalet har redan brutits av USA. Fossila växthusgaser fortsätter att strömma ur kapitalisternas privatiserade natur, i Amerika som i Ryssland och Indien.
   Vi vet men förstår inte.  Krisen är oförenlig med hela vår världsbild. Självklart förnekar många det outhärdliga. Andra förtränger det.

Den långa heta sommaren och de brinnande skogarna har aktualiserat klimatkrisen i Sverige. Hetta och torka har förött skördarna i Skåne, Europa och Amerika. Partierna försöker – brådstörtat och ogenomtänkt - utnyttja människornas oro. Men oron kan lätt förträngas och med den partiernas intresse. För att det ska ske behövs kanske bara ett par regniga veckor före valet.

Så sent som förra veckan rapporterade en internationell expertgupp vari professor Johan Rockström ingår att redan två graders högre medeltemperatur – Parisavtalets mål som inte kommer att uppnås - sannolikt innebär att avgörande tröskelvärden – tipping points - överskrids och balansen i jordsystemet rubbas utan att det längre är möjligt att påverka förloppet.
   Inlandsisen vid polerna och på bergens glaciärer smälter. Metangas från smältande permafrostområden i Sibirien och Kanada ökar koldioxidhalten i atmosfären och höjer temperaturen. Stora tätbefolkade landområden förvandlas till obeboeliga öknar. Havsvattnet värms upp och utvidgas och översvämmar kusterna. Människorna tvingas massutvandra från de katastrofdrabbade världsdelarna.
   De villkor som gällt för liv och människor på jorden sedan istiden förändras.

Gunnar Stensson