De flesta av oss hade nog önskat att den ryska revolutionen skulle ha mynnat ut i ett annat resultat än det som blev fallet. Att ryska folket skulle besparats ett samhälle cementerat i en beslutsstruktur som berövade medborgarna initiativförmågan, ett samhälle som inte klarade av att förse sina medborgare med materiell standard jämförbar med grannländer i Europa, som tom skötte jordbrukspolitiken så uselt att det uppstod svält bland befolkningen, ett samhälle präglat av bombastisk betongarkitektur och sträng ideologisk styrning, men som ändå var så ömtåligt att det inte tålde att avvikande uppfattningar och kritik fick nå offentligheten och att de som gav uttryck för samhällskritik var så farliga att de måste utpressas eller fängslas och placeras i arbetsläger. Ett samhälle som dessutom kunde tillåta en tyrann att terrorisera och begå massmord mot sin befolkning. 

Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.

Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
 

Revolution eller kupp?
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning. 

Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.

Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.”   Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde? 
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.
Owe Svensson