En kväll i mitten av april 1993 stod jag tillsammans med min vän Yemane Kidane från Hässleholm framför bagageinlämningen i Kastrup. Yemane lämnade in den sista stora papplådan med skor, kläder och annat husgeråd som han samlat inför resan till Eritrea. Tjänstemannen bakom disken hade just sänt iväg lådorna och begärde betalning av fraktavgiften, en mycket stor summa pengar. Yemane slog ut med båda händerna. ”Jag har inga pengar.”  Men lådorna var redan på väg. ”Vi ställer av dem i London”, fräste tjänstemannen.
   Jag var utsedd till valövervakare vid den FN-kontrollerade folkomröstning som skulle göra Eritrea till en internationellt erkänd nation. I London tog vi planet till Eritrea. Donald Boström satt redan där. När vi i gryningen steg ur vid Asmara Airport var det första vi fick syn på en hög bruna papplådor utanför en magasinsbyggnad. Yemane drog en suck av lättnad. Nu återstod bara att forsla godset vidare till hembyn några mil från Asmara.

Asmara var vacker denna klara svala vårmorgon. Vita stenhus, prunkande trädgårdar, slöjor av ljusblå blommor i trädens skira lövverk, palmkantade avenyer, torg, kyrkor, moskéer och hotell. Men vi skulle inte stanna där. Jag skulle till Massawa.
   I en landrover färdades jag tillsammans med Donald den branta vägen från ner från Asmara till Massawa vid Röda Havet. Avståndet är 90 km och nivåskillnaden mer än 2000 meter.
   Vi bodde i en gammal bungalow vid kusten. Hettan var besvärande och Donald drabbades av denguefeber som höll honom orörlig ett par dygn.
   Massawa är en gammal hamnstad med cirka 200 000 invånare. Eftersom svenska fartyg ofta besöker den är hamnarbetarna väl bekanta med svenska svordomar och könsord. Staden hade utsatts för bombningar och artilleribeskjutning sedan EPLF erövrade den 1990. Befolkningen skyddade sig i underjordiska gångar. Hamnmagasinen var förstörda liksom många byggnader i centrum. Massawas tusenåriga ortodoxa kyrka var helt sönderskjuten. Valvbågar av massiv sten stod kvar.  Naval base, ett etiopiskt vapenförråd, hade utsatts för intensiv bombning för att förhindra vapnen föll i EPLF:s händer. Där fanns stridsvagnar vars stål smält som smör i den intensiva hettan. Området var avspärrat eftersom det var livsfarligt att beträda.
   Massawas centrum ligger på en ö. Enda passagen dit är en lång stenbro. Här stod slutstriden. Eritreanerna anföll efter mörkrets inbrott. De båda stridsvagnar som

körde i täten blev helt demolerade. Vi bevittnade en egendomlig ceremoni natten före folkomröstningen. Tusentals Massawa-bor gick tysta över bron med tända ljus. Stridsvagnsvraken var prydda med levande ljus och såg ut som altaren. Runt om var mörkret kompakt men stjärnorna speglades i det svarta vattnet.
   När vallokalerna öppnade följande morgon var gatorna fyllda med människor. Utanför staden röstade nomaderna. Deras dromedarer väntade i stora flockar medan ägarna köade för att lägga sina röster. Folkomröstningen pågick i tre dagar, från 23 till 25 april. Klockan 19 den tredje dagen inleddes röstsammanräkningen. Två reportrar från Le Monde var där. De intervjuade mig eftersom jag var den enda som kunde någon (dålig) franska.
   De låsta och förseglade rösturnorna öppnades och röstsedlarna stjälptes ut på ett stort bord i en skolsal. Vi observatörer satt på bänkar runtom medan funktionärerna, som nu arbetat 36 timmar, genomförde sammanräkningen. Det var alldeles tyst i lokalen och mycket hett. Så tillkännagavs resultatet. I vår lilla valkrets hade 2 141 röstat för självständighet 5 mot.
   Omedelbart efter sammanräkningen exploderade Massawa i ett jubel utan gränser. Bilar for runt med flygande fanor och tjutande sirener. Människorna dansade på gatorna timme efter timme. När vi sent på natten färdades den branta vägen upp till Asmara kunde vi se att samma fest pågick i Dongola och Ghinda och alla de andra samhällena längs de stupande bergssidorna.
   Sammanlagt deltog 1 156 280 väljare i omröstningen. 1 820 röstade nej och 328 var ogiltiga.  Alla andra röstade ja.  Sverige registrerades 6 307 röstberättigade eritreaner av vilka 5 696 röstade ja.
   I Asmara kom Yemane med en färgstark bukett blommor till min 60-årsdag. Donald led ännu av denguefeberns efterverkningar och stannade ett par dagar. Själv drabbades jag av öroninflammation efter den nattliga färden från det tropiska Massawa till Asmaras kyliga, tunna höglandsluft.  Ganska utmattad anlände jag till Lund den 29 april. För en gångs skull deltog jag inte i 1 maj-firandet.
   Folkomröstningen i Lund genomfördes i ABF:s lokaler. Mussie Abraham var huvudansvarig. Ett foto visar hur han påbörjat sammanräkningen tillsammans med eritreanska kvinnoförbundets ordförande Rishan.
   Den 24 maj förklarades Eritrea självständigt. Philip Gottlieb deltog som svensk gäst i Asmara. 28 maj hissades Eritreas flagga tillsammans med världens övriga nationers flaggor utanför FN-byggnaden i New York.

Den Gamle