I Karins föräldrahem Kvarterbo hade jordbruket legat nere och åkrarna arrenderats ut efter hennes fars död 1985. Hennes mor Berta hade flyttat in till samhället.
   Men 1990 avslutade Gösta och Kerstin, Karins tvillingsyster, sitt arrende i Hultaby i Vetlanda och återvände hem. Det blev åter liv i den gamla gården. Gösta byggde en maskinhall för sina moderna jordbruksmaskiner och ett nytt boningshus mitt emot det 200-åriga huset. Han renoverade lagården, arrenderade åkrar från grannarna, skaffade ett 20-tal kor som betade i hagarna och födde upp ungdjur till slakt. Jordarna från Kvarterbo Västregård och fem, sex granngårdar brukades nu med moderna maskiner och bara en bråkdel av den arbetskraft som behövts tidigare.
   Mina föräldrar och fem syskon hade skaffat sommarhus i Älghult – hus som annars skulle ha stått tomma.1990-talet blev en period av gott släktliv somrar och helger.
   Vi bodde där ett par månader varje sommar. Eritreagruppernas ordförande Philip Gottlieb och hans eritreanska fru Asmeret och deras döttrar Ruth och Hannah besökte oss varje sommar. Vi brukade ha utomhusfester då alla, även mina föräldrar och Karins mor, samlades i hagen omkring huset vi byggt till långt in på sommarnatten
   Så var det fram till 1995-1996 då både mina föräldrar och Berta avled.

V-Lund hade samlat stor kompetens både inom den lokala kommunalpolitiken och i partiets interna ideologiska debatt, inte minst tack vare Veckobladet.  V-Lund var den ledande lokalorganisationen i Skåne. Uppgörelsen med Sovjetkommunismen var genomförd i hela partiet, namnskiftet från Vpk till V hade skett, Gudrun Schyman utvecklade som partiordförande en feministisk politik som i Lund länge haft starka förespråkare och partiets valsiffror, som i Lund varit höga under hela 80-talet, steg till 12 procent i landet som helhet.
   V Lund flyttade från den tidigare partilokalen vid Bredgatan via ett kort uppehåll i en rivningsfastighet på Trollebergsvägen till nuvarande centrala läge vid Mårtenstorget. V Lund fanns mitt i stan och mitt i politiken.

I Utbildningsnämnden flöt arbetet lugnt och metodiskt. Visst fanns de ideologiska motsättningarna där, men de var mindre intensiva än de senare blev. De flesta frågor kunde lösas i relativ endräkt. Kanslipersonalen var rutinerad och effektiv. Jag upplevde uppdraget i nämnden som intressant och utvecklande. Nämnden deltog regelbundet i nationella konferenser och hade ofta utbildningshelger. Flera av mina kollegor hade lång erfarenhet som t ex centerns representant Lars V

Andersson som tidigare varit skolnämndens ordförande och var utrustad med ett enastående minne.
   Visserligen kunde jag ibland gräma mig över mitt obetydliga inflytande men samtidigt innebar det att verksamheten sällan upplevdes som tung. Liten makt, litet ansvar. Efter de relativt sällsynta nederlagen i omröstningarna skrev jag reservationer. Någon gång ifrågasattes mitt politiska uppdrag på grund av att jag var lärare. En lärare borde inte besluta om lärares villkor. Det innebar en form av jäv.

Distriktets internationella utskott bestod i sin kärna av samma beprövade kamrater som under 1970-talet. Arbetet med Eritrea-solidariteten var intensivt. Efter befrielsen var ett av våra mål att göra huvudstaden Asmara till Lunds vänort.
   Israel-Palestina, Kuwait-kriget och Jugoslaviens våldsamma sönderfall fyllde våra regelbundna möten med studier och debatter som ibland ledde till ställningstaganden och uttalanden, men vi ägnade oss mycket mindre åt utåtriktade aktioner än tidigare. Frånsett Palestina-gruppen hade flertalet av 70-talets solidaritetsorganisationer försvunnit.
   Mötena i Internationella utskottet höll mina kunskaper levande och hade givetvis stor betydelse för min undervisning i gymnasiet.

Skolklasser besökte partilokalen relativt ofta, både i valtider och mellan valen. Ganska ofta var det jag som informerade. Det blev mycket likt undervisningen i gymnasiet. Visst var det besökarna som med i förväg uttänkta frågor bestämde innehållet i diskussionen men det kom alltid att röra sig över vidsträckta kunskapsområden, från kommunalpolitik till nutidshistoria. Ofta handlade frågorna om partiets ideologi och om marxistisk teori. Ibland kom hela klasser med sina lärare men oftast var det grupper på fem eller tio elever.

En orsak till den harmoni jag under första hälften av 1990-talet upplevde i familj och släkt, i skolarbetet, i Utbildningsnämnden och i partiarbetet är kanske att jag i viss mån hade distans till allt detta och kunde hantera det tack vare erfarenhet och de arbetsrutiner den lett till.
   Det som upptog min energi och mitt engagemang var Eritrea. Arbetet med tidskriften Eritreanytt ägde rum på alla plan och var hela tiden överhängande. Jag var ofta tvungen att resa, till Oslo, Köpenhamn, London, Stockholm och till städer som Örebro, Göteborg, Norrköping, Hässleholm, Helsingborg och andra orter.
   Utvecklingen i Eritrea var snabb och omvälvande och den svenska och internationella solidaritetsrörelsen växte snabbt.   

Den Gamle