Planet står på Arlanda omgivet av eritreaner som efter årtionden i landsflykt äntligen ska återvända hem för att fira befrielsen. En brokig samling. Västerländskt klädda män och kvinnor. Skäggiga åldringar med vita mössor. Barn och gamla kvinnor med koptiska kors intatuerade i pannan.
   Incheckningen har tagit lång tid: korgar, väskor, plastdamejeanner, radioapparater, fullpackade kassar, pappkartonger och barnvagnar skall med. Upprörda diskussioner om övervikt.
   Nu ligger bagaget i en brokig hög bredvid planet. Var och en ska identifiera sina tillhörigheter så att inget obehörigt kommer med. Det ropas och skrattas. Många viftar med eritreanska pappersflaggor.
   Inne i planet är det kvavt. Somliga har suttit där i flera timmar. De är trötta nu. Tigrinja är det språk som talas, lågmält, snabbt och välartikulerat.
   Jag och fotojournalisten Donald Boström representerar Eritreagrupperna. Donald har med sig en ung KPML(r)-are från Göteborg, Karin Bojs. Några år senare är hon vetenskapsjournalist i DN. 133 personer är med på planet som har 156 platser. Vi tre är de enda västerlänningarna. Det är den 29 augusti 1991. Klockan 12 taxar planet ut till startplatsen.

Asmara är en vacker stad med breda gator och italienska byggnader i jugendstil. En stor katolsk katedral markerar stadscentrum. Där finns också en koptisk kyrka (bibeln översattes till skriftspråket geez redan på 400-talet), en svenskbyggd protestantisk och flera moskéer, varav en stor. På gatorna rullar små blå taxibilar av märket Fiat, 40 år gamla eller mer, bland hästskjutsar, åsnekärror och dromedarer.
   Söndagen den 1 september firas befrielsen på stadion. Septemberavenyn, Asmaras huvudgata, är till brädden fylld av en folkmassa som långsamt närmar sig. Representanter från regeringen i Sudan och den nya etiopiska regimen är närvarande.

En dag följer Donald, Karin och jag med i den norska kyrkohjälpens landcruiser när Mehret efter 18 år i Milano äntligen ska återvända till sitt hem i Meyweyni, en bergsby strax bortom Decamhare, där slutstriden med den etiopiska armén ägde rum fyra månader tidigare. Mehret är en lång vacker kvinna. Hon bär ett par högklackade italienska skor. Bredvid henne sitter dottern Saba.
   Vi passerar Decamharefronten. Skyttegravarna syns i dalen. Några stridsvagnsvrak står jämte vägen. Donald som var där under striderna i maj berättar.
   Stopp! ropar Mehret. Där är vägen. En knappt synbar stig leder upp mot den branta sluttningen. Landcruisern klättrar uppför, sedan ned i en djup ravin, sedan uppför en ännu brantare sluttning. Högt över oss ser vi en liten samling hus: Meyweyni.

   Vi väntar utanför medan Mehret och Saba går in. Gråt och glädjerop. Mehrets ankomst är en fullständig överraskning för hennes mor. Fadern är död. Vi ser tre bergstoppar i väster och bortom dem ännu en topp, Eritreas högsta berg, 3000 meter.
   När vi kommer in är familjen samlad längs ena väggen. Vi främlingar sätter oss vid den andra. Mehret talar flödande tigrinja med sina släktingar men vi märker att tioåriga Saba inte förstår. Hon talar bara italienska. Hennes mormor omfamnar henne.

En annan dag besöker jag ensam ett hem för krigsinvalider. Jag känner igen några av dem från Port Sudan 1987. En fårad man i rullstol berättar om det avgörande slaget vid Afabet. Ett etiopiskt arméförband med ett 60-tal stridsvagnar färdades långsamt längs vägen genom ett bergspass. Eritreanerna lyckades spränga den främsta och några av de bakersta. Stridsvagnarna var instängda. Det hemskaste var när de etiopiska Mig-planen kom. De bombade de stillastående stridsvagnarna för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Stridsvagnsbesättningarna förintades. Krigsinvaliderna bjöd på öl.
   När jag gick därifrån längs Septemberavenyn var jag trött. Jag satte mig på en trappa för att vila. Plötsligt ropade någon mitt namn på skånska. Kommer du ihåg demonstrationen vi ordnade i Lund 1982? Jag kände igen honom, Daniel Goitom. Jag hade ett diffust minne av demonstrationen. Den hade ägt rum hösten 1982, varit obetydlig och inte kommenterats i massmedia. Men här pratade vi om den, 9 år senare, i det befriade Asmara. Daniels pojke, som var 12 år 1982, hade nu tagit studenten.

Den svenskbyggda kyrkan ligger på en höjd i utkanten av Asmara. Intill kyrkan finns en låg, gulrappad byggnad. SCUOLA står det över porten. Här var Eritreas landsfader Wolde Ab Wolde Mariam en gång rektor. Sedan britterna under andra världskriget besegrat den italienska armén och ockuperat Eritrea gav de ut en tidning som kallades Weekly Gazette. I tidningens tigrinja-språkiga avdelning publicerade Wolde Ab de artiklar som kom att utgöra grundvalen för det fria Eritrea. Den gamle pastor Asfaha Mehari ler mot mig och säger: Jag har sparat alla nummer av den tidningen från 1942 till 1948. Den ligger inlåst här. Jag tror det är den enda kompletta upplaga som existerar.
   Måndagen den 9 september träffade jag min klass i Heleneholmsskolan igen. 2D hade nu blivit 3D. Eritreagrupperna planerade att föreslå Eritrea till Operation Dagsverke så snart som möjligt. Jag hade ett förslag från EPLF:s utbildningsansvarige att vi skulle bidra till en skola i Nacfa.

Den Gamle