Då och då tänker jag tillbaka på olika scener i Lukas Moodyssons fina TV-film Det nya landet; det omaka paret som nekats asyl och kör omkring i Sverige på jakt efter ett svar på sin illegala tillvaro. De landar en dag i en villa vars källarrum är fyllt av flyktingar. Kvinnan, med ett stort hjärta, kan inte avvisa någon som kommer i hennes väg. Mannen rasar, allt brister, han drar, kaos.
   Det är lätt att dela den kvinnans känslor, så länge man inte öppnat sin egen bostad för alla som behover skydd och hjälp. Eller sett in i det system flyktingarna möter när alla volontärer hjälpt flyktingarna fram till migrationsverket. De måste ju tas om hand. De måste ges ett vettigt boende, vettig utrustning, mat och dryck, hjälp till självhjälp. De måste bemötas med samma respekt och omsorg som våra egna medborgare. Av vem? Kommunen förstås. Kommunen är basen, frivilligorganisationer bidrar.

Rollen som god man ger insikter
Vi har nu sedan januari varit god man åt två asylsökande femtonårs pojkar. Det ger en chans till inblickar i ett system som kämpar, bågnar, envisas, nästan – eller lite mer – klarar den helt oväntade börda fjolårets flyktingvåg gett vårt kommunala system. Häromdagen fick vi höra att flyktingboendena på kort tid ökat från två till tolv. Det är mycket imponerande Hör bara:
   ”OK, ni är barn, och ni saknar familj. Ni har samma rättigheter som svenska barn. Vi börjar med en rejäl hälsoundersökning, fortsätter med kontroll av ögon, öron, tänder. Ni ska förstås få all den behandling ni visas behöva. Detta sköter alla vi, som snabbt rekryterats till ert boende – många av oss helt ovana vid alla de praktiska, emotionella, sociala etc. problem vårt jobb kommer att innebära.

Vad gör den gode mannen?
”Så bra att vi har gode män att hjälpa oss. Överförmyndaren letar runt i samhället efter frivilliga, socialförvaltningen undersöker deras lämplighet, de måste utbilda sig för att förstå sina roller. En del fungerar smidigt från början, andra kan bli som föräldrar: ställer krav på personalen i boendet, eller på socialen. Utmaningarna är många: god man sköter barnets pengar, ser till att hälsoundersökningarna görs, att barnen får sina bidrag och sina temporära ID-kort från migrationsverket, fixar bibliotekskort, rycker in när boendet eller barnen kallar, deltar i barnens möten med socialen, det offentliga biträdet, följer med första dagen till skolan, håller kontakt med läraren…
   ”Självklart är det långt ifrån alla gode män som klarar sina roller hela vägen ut. Då kan andra aktörer behöva rycka in. Längs vägen behöver dessa unga människor inte bara en skola, mat och kläder, de behöver leka, sporta, lära sig simma, lära sig cykla. Boendet igen; ordna program, transportera, fixa utrustning, länka till fotbollsklubbar, simklubbar mm mm.”
   Så spinns varje barn in i ett nätverk av aktörer och ansvar, i ett land vars språk och koder de inte vet någonting om. Aktörerna utvecklas gradvis i sina roller, begår misstag längs vägen, lär sig. Barnen ställs inför

många utfrågningar, ofta extremt påfrestande och säkert inte alltid motiverade. De ballar ur, skadar sig, hotar med självmord. Några rymmer.

Dimensioner vi inte tänker på
Vi har en mycket god vän, en ung man från Iran som slagit sig fram till medborgarskap, jobb, bostad här i Lund. Kunde han vara en tillgång för våra afghanska pojkar med sina familjer i Iran utan klara papper? Nej, inte självklart. Våra femtonåringar har lärt sig misstänksamhet. De undrar ibland vad kommunens olika tolkar egentligen gör med den information de får. Vem kan garantera att alla de möter är trovärdiga i sina löften om sekretess?
   Gängbildning finns överallt där ungdomar hålls samman, så även på ”vårt” boende. Aggressioner förekommer, en del drar ut på stan eller längre bort, missköter skolgång. Ovana svenskar försöker hitta vägen till beteenden vi delvis lämnat bakom oss; mer auktoritet, mer tydliga krav. Ett barn sluter sig helt – har inte lyckats tala med sin familj i Iran på några veckor. Ska personalen klara att krama om, trösta, delta?
   Ett av våra barn har fått vristen gipsad efter en fraktur. Han är bekymrad, kan inte be utan att gå ner på bönemattan på klassiskt vis. Ska han fasta under Ramadhan, med benet under läkning?
   På boendet sprids ständigt rykten, mer eller mindre väl grundade. Flera pojkar tycks vara övertygade om att en ande huserar i boendet, stör nattsömnen och är potentiellt farlig. Kanske återkommer den upplevelsen inte i det nya boende de nu ska anpassa sig till.

”Alla är välkomna” – och samhället tummar inte på omsorgskraven
Där någonstans ligger problemet: Visst vill vi alla kunna ta emot människor som flyr från krig och hot, inte minst de barn som skickats ut på långa riskabla resor för att ifrån ett tryggt land som Sverige kunna utbilda sig och hjälpa sin familj. Men vi – migrationsverket, kommunen, vård och omsorg – vill bara inte dra ner på de krav vi utvecklat för den offentliga sektorns omsorg om sina medborgare.
   Rätt eller fel? Frågan ställs inte; den yrkeskår kommunen engagerar vill göra sitt bästa, och kan bara inte avvika från vad som gäller för dess arbete med kommunen i övrigt. Då återstår för oss i civilsamhället bara ett svar: stötta Löfvén i vad vi alltid måste kalla ett tillfälligt stopp för invandringen, backa upp hans krav att alla EU-länder ska dela ansvaret i praktiken, kräva ett gradvist öppnande av gränsen där splittrade familjer ges hög prioritet, liksom asylsökande unga, och – inte minst – kräva mer resurser till kommunerna så att de kan bygga vidare på sin kapacitet att ta emot flyktingar. Samt delta med eget engagemang varhelst det är möjligt, som god man, som volontär, som klubbmedlem.
   Att enbart kräva av regeringen att den helt öppnar gränserna igen är inte att delta, stötta. Det är att blunda för de tuffa utmaningar samhället står inför, att kräva utan att först försöka förstå.
Bertil Egerö