Vi flyttade från det lilla småskolehuset till folkskolans höga hus. Vi hade en egen korridor utanför klassrummet där vi åt mackor på middagsrasten.
   Bella Ko satte oss i arbete. Välskrivning, rättstavning, läsning, satslära, psalmversar, kristendom, Sveriges geografi och historia, multiplikationstabellen, plus och minus och delat med.
   Lasse var en pojke med hemligheter. Ibland somnade han. Titta, Lasse sover! skrek vi. Stör honom inte, sa Bella Ko. Han behöver sova. Ibland kom han för sent. Andra gånger gick han hem innan dagen var slut. Bella Ko var noga med att skydda honom. Vi hade aldrig fått stryk i småskolan och vi fick inte stryk i folkskolan heller, fast vi hörde att det fanns lärare som var hårdhänta.
   Vi läste hela Nils Holgersson högt. Det tog två år, för det gick väldigt långsamt. Jag läste i förväg, med ett finger vid den sida där klassen läste. Särskilt gripen blev jag av historien om vänskapen mellan jakthunden Karr och älgen Gråfäll. Den slutade sorgligt. På lördagen hade vi roliga timmen. Jag berättade en saga någon gång. Ibland sjöng vi. Stamsångerna var de fyra nordiska nationalsångerna: Vårt land, Ja, vi elsker, Der er ett yndigt land och Du gamla.
   Bella Ko suckade: Stackars barn som måste växa upp i en sådan tid. Det gjorde oss förvånade. Sedan tog hon fram skolsparbössan och vi stoppade i våra femöringar. Envar sin egen lyckas smed.
   Vi hade slöjd också. Syslöjd i 3:an och träslöjd i 4:an. På syslöjden sydde vi blå snickarförklän som vi hade på oss nästa år, när vi snickrade fågelholkar i slöjdsalen.

Somliga dagar när det var dåligt väder stannade vi kvar i korridoren hela middagsrasten. En dag sa Olle: Jag älskar Ingrid. Då sa Sven: Jag älskar Marianne. Vi pojkar delade upp oss i två grupper. Jag satt med dem som älskade Ingrid. Hon hade halmfärgat hår och grå ögon. Marianne var brunhårig och fylligare. Andra gånger sjöng vi fula visor som ingen vuxen fick höra dem. En lät så här:
I röven på en gris där växer eneris.
I röven på en gammal tant där växer likadant.

   Jag ska spela den på roliga timmen, sa Sven. Han hade ett gammalt dragspel. Det törs du inte, skrek Olle. Men nästa gång vi hade roliga timmen gjorde han det. Klassen höll på att explodera. Vad fint du spelar sa Bella Ko och applåderade. Hon fick aldrig höra orden.
   En annan gång, jag vet att det var vårterminen 1944, sjöng vi Lili Marlene med nya ord:
Först så tar vi Musse och hänger i en gren,
sen så tar vi Hitler och dänger i en sten.
Sedan så tar vi Ribbentrop
och hänger opp i tallens topp
och alla nassarna, och alla nassarna.

Från klassrumsfönstret hade vi utsikt över hela Växjö: vattentornet, epidemisjukhuset, fängelset, Storgatan, landshövdingens residens, stortorget, stadshotellet, domkyrkan, Växjösjön, stationen, lasarettet och den nya tennishallen, som Gustav V hade invigt. Mitt emot, på andra sidan sjön, låg Växjö högre allmänna läroverk, en stor, dyster koloss, vars stenmassor skiftade mellan mörkgrått och svart. Vi visste att några av oss skulle fortsätta där efter fjärde klass.
   En junimorgon några dagar efter inträdesproven cyklade jag till stan för att se om jag hade kommit in. På anslagstavlan nedanför terrassen vid läroverket satt listorna över klasserna 1A och 1B i den femåriga realskolan. Jag såg att Sven och Marianne skulle gå i 1A. Mitt eget namn stod näst nederst i elevlistan för 1B. Där fanns också en lista med de intagna i den fyraåriga realskolan. Den var avsedd för landsbygdselever som avslutade folkskolans sjätte klass, innan de fortsatte som inackorderade i stan. De var två eller tre år äldre än vi.
   Jag hade för alltid lämnat folkskolan. Förändringen blev än större då familjen på hösten flyttade från stan till Älghult, en glesbygd vid länets nordöstra gräns. Jag skulle i fortsättningen bo ensam i en annan del av stan och gå i en ny skola.
Den gamle