Fröken Klingmark lärde mig och mina kamrater att läsa och skriva. Vi ljudade och klippte ut bokstäver, stora och små. Vi ritade och målade dem: röda vokaler och blå konsonanter. Vi läste högt texter som MOR ROR. Jag kunde läsa och skriva – hjälpligt – när jag slutade andra klass.
   Men den stora uppenbarelsen kom en söndag i början av sommarlovet i Öjaby kyrka (far var präst så det var inte ovanligt att jag befann mig där). 
   Jag hade tittat på nummerskylten vid predikstolen, 474, och slagit upp rätt psalm i psalmboken, Den blomstertid nu kommer. Den hade vi sjungit på skolavslutningen och dessförinnan lärt oss utantill.
   Uppenbarelsen då, hur var det med den? Jo, när orgeln började spela och jag såg ner i psalmboken, såg jag hela texten, som en vision, alla de ovanliga, men i sammanhanget välkända, orden: nalkas, lust och fägring, gröda gror, blid, värma, närma, återfött.
   Orden var inte bokstavskombinationer, utan varje ord var en bild, ett tecken, och alla tecknen fanns samtidigt. Jag har ofta tänkt på kinesiska barn som måste lära sig flera tusen tecken. Det här var samma sak. Varje ord – ett tecken. Det gick, bokstavligen, upp ett ljus för mig. Jag läste på ett nytt sätt. Jag genomfors av en stark känsla, jag hade passerat en gräns.
   Den sommaren läste jag Robinson Kruse och Trojanska kriget, utgivna och starkt förkortade av Svensk Lärartidnings förlag, Saga.
   Småskolan var slut.  Det var dags att börja i folkskolan. Vi fick en ny fröken som kallades Bella Ko.

Klassen. Innan jag går in på vad som hände i klassrummet måste jag berätta om vår klass och vad vi hade för oss, på raster och fritid i vårt revir på Öster kring Staglaberget och Fyllerydsskogen när vi var nio och tio år.
   Några individer i vårt kollektiv: Lill-Olle, Lillan Eriksson, Ragnar, Olle Persson, Ingrid, Birgitta Boberg, Pelle Bergman, Elisabet, Löken, Ulla, Rita och Sven. Janis från Lettland, Max Mosesson och Kerttu var nya. Det fanns förstås fler.
   Max Mosesson samlade frimärken och det gjorde jag med. Vi brukade byta frimärken. Jag blev mycket förvånad när en tant sa att jag skulle akta mig så jag inte blev lurad. Annars brukade de vuxna inte lägga sig i vad vi gjorde.
   Vi var ofta sjuka. Jag låg sex veckor isolerad för scharlakansfeber på epidemisjukhuset. Sedan blev det min två år yngre brors tur. Flera klasskamrater råkade ut för detsamma. Vi hade mässlingen, kikhosta och röda hund. Jag fick flera gånger öroninflammation. Då sövdes man med eter och opererades. Löken hade haft barnförlamning. Han haltade och hade en stålställning till stöd för sitt ena ben.
   Annars var det tryggt på Öster, nästan ingen trafik. En gång när en hästskjuts körde ett lass sparkar från verkstan där de tillverkades åkte jag med, ramlade av och fick det ena vagnshjulet över mig. Det var den enda trafikolycka jag kände till.
   Flera av pojkarna brukade ha slidknivar med sig till skolan. Jag med. På rasterna gjorde vi knivkonster på samma sätt som flickorna bollade ”tyskan” (som bestod av sex moment: studsa bollen på huvudet, bröstet, bakom ryggen, under stjärten osv).
   När man spelade kniv gällde det att få kniven att ställa sig i marken. En flathand, två rygghand, tre boxar, fyra vippar osv. Vi spelade också kniv om riken. Att erövra en halvö krävde att man satte kniven fem gånger. För en ö krävdes tio. En gång slog min kniv i en sten och bröts av.
   Knivarna användes också när vi skulle göra pilbågar av enevidjor i Fyllerydskogen eller klykor till slangbellor. Vi fick gamla cykelslangar på en verkstad. Pilbågar och slangbellor skulle användas i kriget mot norrungarna. Men det blev aldrig något slag.
   Vi gjorde pipor av urholkade kastanjer med skaft av torra hundkex och rökte vitmossa. Ibland hittade vi en fimp och stoppade i pipan.

   Vi samlade patronhylsor på regementets skjutbanor. Man fyllde hylsan med tändsatser från tändstickor, knackade igen den, ställde den på en flatsten och krossade den med en stenbumling. Då exploderade den med en skarp smäll.
   På en av våra lekplatser, ”träan”, som under ett par år användes som potatisåker, grävde hemvärnet ner ett skyddsrum som bestod av ett cementrör med cirka 4 meters diameter och två träbänkar att sitta på. Det användes någon enstaka gång i samband med flyglarm.
   1944 gjorde vi fallskärmar av fyrkantiga vita bomullslappar. Vi band garnstumpar i hörnen och hade en sten som tyngd. Sedan vek man ihop dem och kastade upp dem så högt man kunde. De seglade ner som riktiga fallskärmar.
   Vi gjorde drakar av gamla säckar och flög med dem på Staglaberget, stans gamla avrättningsplats där tjuvar steglades. Det var ett elände med papperssnörena. De gick jämt av och drakarna flög i väg och hamnade på taken.
   Fotboll spelade vi på kullen, men för det mesta hade vi ingen riktig fotboll utan fick nöja oss med en flickboll.
   Somliga lekar hörde till bestämda årstider. Spela kula var till exempel något man gjorde på våren.
   Vintrarna 42-43 och 43-44 och var kalla och snörika. En vecka stängdes skolan. Värmesystemet i det hus vi bodde i frös sönder. Vi åkte skidor, kälke och sparkar, som vi kopplade ihop till långa tåg. Det fanns en brant backe som hette Lillelin där vi brukade åka. Oftast välte sparktågen.
   I skidbacken fanns ett gupp, och en gång när jag hoppade, föll jag och slog huvudet i en sten så det måste sys. Men det var inte det värsta, sa doktorn: ”Du har ju blodförgiftning i vänster pekfinger.” Det är det finger man skär sig i, när man slinter med kniven.
   Våra föräldrar var unga. Min mamma födde en pojke hemma i lägenheten 1942. Kerttus fostermor som var barnmorska hjälpte till. Det var ett spring i lägenheten den aprilnatten. 1944 fick jag en syster. Många av klasskamraterna fick också nya syskon.
   Någon av oss visste hur ett barn blev till: pappan kissar lite i mammans stjärt. Vi blev mycket nyfikna. Vi ville se flickornas stjärtar och hittade en stor trälår som de kröp ner i och tog av sig byxorna. Synen var en besvikelse. Men jag hade svårt att tänka mig att min far skulle ha kissat i mammas stjärt. Ändå måste han ha gjort det minst fyra gånger.
   Stan var full av inkallade. När soldaterna marscherade brukade musikkåren spela Kronobergs regementes paradmarsch. Ibland hittade vi en kudong, som vi sa. Min far var inkallad flera gånger. Särskilt länge var han borta vintern 41 – 42. Mamma tog med mig och min bror till Färlöv i Skåne där morfar var prost. I julklapp fick jag en ubåt och ett lastfartyg av trä. Ubåten kunde skjuta ut en torped och när den träffade lastfartyget utlöstes en råttfälla så att fartyget exploderade.
   Fars uniform hängde i en garderob. Den var prydd med ett kors som tecken på att han var fältpräst. Svens pappa var kulspruteskytt. Men far hade också en pistol och en Soldatinstruktion som jag studerade noga.
   Våren 44 gjorde klassen en cykelutflykt till Fyllerydstugan. Min cykel var en ombyggd damcykel med nedböjd sadelstång. Det fanns flera andra sådana. Alla var med. Jag slog mig ihop med Janis och smet från klassen. En gång hade han knyckt en gammal pistol på muséet när klassen var där på studiebesök. Han blev aldrig avslöjad och jag såg pistolen. Den gick inte att skjuta med.
   Janis och jag gick ner till sjön och hittade en olåst roddbåt som vi rodde ut med. På en sten fanns ett måsbo med ägg. Klassen cyklade hem innan vi kom tillbaka. Vi var saknade och det blev ett stort ståhej.
   Sådan var/blev den klass Bella Ko tog över. Hon var en klok och god kvinna, och en duktig lärare som var omtyckt av sina elever. Nästa vecka ska jag ta upp vad vi gjorde i klassrummet.
Den gamle