Professor Immanuel Wallerstein är känd för att ha utvecklat den så kallade världssystemteorin, en historisk-ekonomisk teori om kapitalismens utveckling – och slut. Sedan många år kommenterar han långsiktigt den världspolitiska utvecklingen var fjortonde dag. Veckobladet har flera gånger de senaste åren presenterat hans kommentarer. Den 15/11 kommenterade han utgången av det amerikanska presidentvalet. Vi redovisar hans slutsatser i sju punkter.

Ett. USA kommer fortsätta att föra en imperialistisk politik. Förmågan att göra det har visserligen minskat drastiskt, men den amerikanska eliten, inklusive Obama, vägrar att erkänna det. Visserligen angav bara 4 procent av väljarna utrikespolitiken som avgörande för sin röstning, men de flesta amerikaner uppfattar USA som den bästa nation världen någonsin sett.
   Troligen kommer Obama att agera som hittills, med tuffa ord, men med största försiktighet i förhållande till Iran, Syrien, Israel, Egypten, Pakistan, Kina, Mexiko och de flesta andra länder. Kan Obama klara av denna balansgång, i synnerhet som USA inte längre kontrollerar flertalet av världens övriga makthavare?

Två. På det ekonomiska området är Obama nästan hjälplös, såväl beträffande den amerikanska ekonomin som världsekonomin. Han kommer knappast kunna minska arbetslösheten, vilket ger republikanerna chansen att komma igen 2014 och 2016. Den centrala frågan är vilka som ska bära bördan av den ekonomiska tillbakagången.
   I valkampanjen utlovade Obama stora ekonomiska reformer. I verkligheten för han en mittenpolitik som lutar åt höger. I sitt utspel inför det s k ”stupet” begär han visserligen högre skatter för de rika men också betydande nedskärningar inom vård, social välfärd och pensioner för majoriteten. För amerikanerna är detta en dålig politik, men Obama kommer att driva den kraftfullt. Den kan fällas om republikanerna gör dumheten att säga nej.
   Den ekonomiska eliten i USA vill att republikanerna ska acceptera förslaget. Fackföreningarna och liberalerna är emot det. I grunden handlar det om traditionell klasskamp, men de 99 procenten vinner inte alltid den kampen.

Tre. Beträffande det som i USA kallas de sociala frågorna besegrades urtidsödlorna, och den trenden blir sannolikt bestående. Den etniska frågan var avgörande för valutgången. En stor majoritet av afroamerikanerna och latinos röstade på Obama. Immigrationsfrågan var avgörande för latinos. Det inser också republikanerna och det kan leda till ändringar i lagstiftningen.

Fyra. Miljöpolitiken bidrog till Obamas seger, men har varit en stor besvikelse för de som engagerar sig för miljön och de ekologiska frågorna. Han har förespråkat en bra politik men uträttat mycket lite. Det kan delvis förklaras med motståndet från fackföreningarna som uppfattat sysselsättningsfrågan som överordnad.

Fem. När det gäller mänskliga fri- och rättigheter kan skarp kritik riktas mot Obama

och han har till och med varit värre än George Bush i vissa fall. Han har underlåtit att stänga Guantanamo. Han har aktivt stött ”Patriot Act” som inskränker USA:s demokrati. Han har mördat påstådda fiender med drönare. Hans politik har fått stöd från kongressen och domstolarna. Det finns knappast anledning att hoppas att han ska förändra den.

Sex. Vad kommer att hända med amerikansk politik i framtiden?
   Inom det republikanska partiet tycks Tea Party-rörelsen befinna sig i konflikt med alla andra. Bara 11 procent av Romneys röster kom från icke-vita. Andelen latino-väljare ökar i typiskt republikanska stater som Georgia och Texas. Genom att tillgodose deras krav kan republikanerna behålla makten där, men risken finns att de då förlorar sina vita kärnväljare.
   Demokraterna vann majoritet bland kvinnor, afroamerikaner, latinos, judar, muslimer, buddhister, fackföreningsfolk, ungdomar, fattiga och välutbildade amerikaner.
   Är ett tredje parti tänkbart? Det är osannolikt nu, men kanske inte i framtiden. Det beror på hur stor USA:s tillbakagång kommer att bli.

Sju. När allt läggs samman finner man att Obamas valseger innebär en viss förändring, men den förändringen är mycket mindre än han själv påstod och republikanerna fruktade.

Gaza-konflikten, det första testet på W:s analys.
Punkt ett. Obamas:s imperialistiska politik. Vi ska försöka se vapenvilan i Gaza ur Obamas perspektiv. Efter sin valseger har han en stark ställning i förhållande till Israels premiärminister Netanyahu som aktivt motarbetade honom under valkampanjen. Israels mord på Hamas-ledaren Ahmed Jabari för en vecka sedan var oönskat. Trots detta ställde sig Obama bakom ”Israels rätt att försvara sig”. Den attityden intog även utrikesminister Clinton. Med detta sagt kunde de vrida om armen på Netanyahu: tvinga fram förhandlingar om eldupphör under Egyptens ledning (det innebar i praktiken förhandlingar med Hamas), stötta förslag om lättnader i blockaden och en sorts legalisering av Hamas som förhandlingspart, bland annat genom kravet att Israel måste upphöra att mörda Hamas ledare under förevändningen att de är terrorister. Den internationellt isolerade Netanyahu var tvungen att hålla god min: USA ”stödde” ju hans politik. Förbindelserna mellan USA och Egypten förbättrades, liksom USA:s anseende i Mellanöstern. Både Egypten och Israel är beroende av amerikanska vapen. Hamas har anledning att sitta still i båten efter de relativa framgångarna. Obama och Clinton kan pusta ut.

Punkt fyra. Klimatpolitiken På måndag inleds klimattoppmötet i Qatar. Situationen är alarmerande: 4 procents temperaturhöjning inom 50 år, stigande havsnivå, översvämningar, orkaner och torka. Kommer Obama att göra några utfästelser? Vi får snart se.
Gunnar Stensson