Vad händer sen – efter nyliberalismens och nykonservatismens misslyckanden?
Vad vi ser idag är knappast slutet på kapitalismen, men väl slutet på en lång period av kapitalistisk expansion. Den nyliberala idén om en marknadsekonomi som individernas fria spel i en värld av oändliga ekonomiska möjligheter, en marknad som löser alla problem utan inblandning utifrån, har visat sej inte hålla i längden. En marknadsekonomi är faktiskt en samhällelig institution, och den kräver vettiga spelregler, inte konkurrens ohämmad av regler.
Alan Greenspan har kastat in Miltons Friedmans handduk, men motståndet mot reglering inom ekonomin finns fortfarande kvar på många håll. Inom nästan vilket annat område som helst skulle man inte tro sina öron, om man hörde liknande resonemang.
Naturen har sin egen reglering. Katastrofer inträffar ständigt i naturen i större och i mindre skala. Varför skulle det ekonomiska livet vara annorlunda? Om tekniker och medicinare skulle sluta att försöka reglera naturliga förlopp, vad skulle de göra i stället? Framföra sin hyllning till de fria naturkrafterna och bokföra vad som sker?
Reglering med hjälp av samhälleliga spelregler är ändå inte riktigt detsamma som teknisk reglering. Det ligger närmare till hands att jämföra ekonomin med politiken.
Gamla styrelseskick
Stater styrdes förr, och på sina håll fortfarande, genom ohämmad konkurrens om makten. Statschefen och hans ätt styrde till dess att systemet brakade ihop. På ruinerna av det sammanstörtade systemet byggde sen nya härskare upp en regim, som styrde till dess att den regimen brakade samman. Numera föredrar vi att reglera politisk styrning med demokratiska regler. Vi låter inte styresmän sitta tills det absolut inte går längre, utan omprövar maktinnehavet med jämna mellanrum.
I det politiska systemet finns det numera spärrar som kommer till användning innan en situation blivit ohållbar. En del av meningen med att inte låta beslutsfattare agera så länge de själva tycker att de gör det bra, är just att man vill kunna stoppa vissa tendenser i tid, innan man kommit fram till katastrofens brant. Det finns gränser som man föredrar att de inte överskrids.
Militärens roll
Den gamla staten var i första hand en militärstat. När proletärerna en gång sjöng ”Vi under skatter digna ner”, var det inte bara därför att de levde fattigt, utan också därför att staten satsade sina resurser mera på militären än på det civila
samhället. När européer flydde till Amerika var det militära stater de hade erfarenhet av och flydde ifrån. I västra Europa har vi väl sen dess ändå trots allt lyckats ganska bra med att civilisera den militära staten, medan man på många håll i USA uppenbarligen fortfarande har svårt att förstå att staten skulle kunna vara något annat än militär.
I ansträngningarna att tränga tillbaka den demokratiskt styrda civila staten har nyliberalism och nykonservatism gått hand i hand. När välfärdsstaten rustas ner, får familj och släkt en större roll som socialt skyddsnät. De amerikanska nykonservativas satsning på militärstaten har inte mött några protester från nyliberalt håll. Militär kontroll öppnar ju nya möjligheter för ekonomin. Utgifter för de amerikanska skattebetalarna blir vinster på andra håll.
Vändpunkt?
Den nykonservativa alliansen mellan den kristna högern i USA och islamisterna i Mellanöstern firade sin största triumf när den sovjetstödda sekulära regimen i Afghanistan störtades. Efter den gemensamma segern har segrarna som bekant vänt sej mot varandra. Även om de, (tillsammans med påven,) delar konservativa värderingar, har de naturligtvis olika uppfattning om var den patriarkala maktens högsäte ska vara.
När det inte finns någon fungerande civil stat, och inte minst när krigsherrar understödda av stormakter härjar ett land, är det klart att släktband och religiös samhörighet är de skyddsnät som finns att tillgå. I områden som Afghanistan och Somalia är det inte konstigt att konservativa ideologier av många upplevs som det enda försvaret mot de militära krafternas fria konkurrens.
Uppgörelserna mellan konservativa grupperingar har verkligen inte lett världen framåt, men förhoppningsvis är det nu, efter finanskrisen och det amerikanska valet, inte längre konservativa krafter som skriver världens dagordning.
Innebär nyliberalismens och nykonservatismens misslyckanden i amerikansk politik och i finansvärlden en historisk vändpunkt? Det beror på. Det beror på vilka lösningar som arbetas fram. Eftersom deras misslyckanden har att göra med att de underskattat den civila statens och demokratins betydelse, bör den demokratiskt styrda civila staten ha en chans att återhämta sej och att vidareutvecklas, om vi andra tar vara på tillfället.
Lars-Åke Henningsson