Kuba idag – en regim som söker sin väg; ett frustrerat folk
Dagens paroll i Kuba är inte längre ”Socialism eller döden”. Det är ”En bättre värld är möjlig” (Gott 2004, s. 325)
en måltid hos en svensk turist i en ’casa particular’ lärde vi oss att det var förbjudet – hushållen får inte erbjuda en måltid till sin hyresgästs eventuella gäster.
Många är klart frustrerade över det slagets begränsningar. De vill ta tag i möjligheter, men får inte. I stället tvingas de till ett slags dominospelets passiva dagar, medan staten inte klarar av att organisera och genomföra. Att lägga skulden för sådana problem på USA och dess blockad är att missa en mycket viktig dimension. Juan, en ung arkitektstuderande, håller med om att blockaden är besvärlig, men tillägger: "Så har vi ju också den inhemska blockaden…" Det blir snart klart att han menar alla de hårda begränsningar som gäller för privat företagsamhet.
"Det gamla gardet klarar inte utmaningarna från idag. Världen har förändrats, och det måste yngre krafter till för att finna vägen att hantera dem", tillägger en universitetslärare vi träffar i hennes hem. Hon pekar på de trasiga kranarna vid diskbänken som hon inte har råd att ersätta, det halta gamla kylskåpet och expressobryggaren som saknar både lock och handtag. "Jag lever helt på min pesos-lön, och den räcker bara inte! Vi behöver ge folk chansen att jobba så ekonomin tar fart igen!"
Illusionen om 'den nya människan'
Under revolutionens första årtionde var ambitionerna höga. Liksom i flera andra fattiga länder som radikaliserades i kampen för självständighet siktade Castroregimen på att föra landet genom socialismen mot kommunismen. Det var en fråga inte bara om makt utan lika mycket om medvetande: genom utbildning och påverkan skulle 'den nya människan' framträda, fri från egenintresse och helt engagerad i det gemensamma bästa. Vad vi kan se i Kuba idag pekar entydigt på en annan verklighet: många kubaner lever i två ekonomier – en formell och en säkerligen rätt stor svart marknad. Till det bidrar turismen, en tveksam ersättning för det försvunna sovjetiska stödet och en mäktig kraft i undermineringen av det socialistiska samhället.
Det finns inga historiska exempel på att en helt nationaliserad ekonomi kan hålla en rimlig effektivitetsnivå i längden. Den nya människan – Sovjets exemplariska arbetare – är en utopisk dröm, inte minst i fråga om de mellanskikt som underhåller byråkratiska funktioner. Östeuropas sönderfall är ett gott exempel på utopins brister. Hur de händelserna tolkas av den kubanska ledningen vet vi ännu inget om. Men den har att hantera en verklighet där en ineffektiv och delvis korrupt byråkrati underminerar legitimiteten i det socialistiska projektet.
Centralplaneringens akilleshäl
"…one of the usually forgotten charms of Communist governments is their capacity to stop the clock. Regimes that once wanted to change the world, and promote modernity in all its forms, have often remained resolutely conservative in practice…"
(Gott 2004, s. 321)
Som alltid när planering ersätter marknadens balansering av tillgång mot efterfrågan sjunker effektiviteten. Kuba är inte undantagen. Kärnfrågan, att balansera resurser och produktion genom komplexa ekonomiska system, verkar olöslig. Ett riktigt svårt problem gäller landsbygden och livsmedelsproduktionen. Kuba är ett tropiskt land med alla förutsättningar att vara självförsörjande på livsmedel, en grundfråga i industrialisering och ekonomisk tillväxt. Ändå är landet starkt importberoende.
Det är sannolikt svårt att hitta något exempel på lönsamma statsjordbruk. Inte heller de kooperativ som ersatte statsjordbruken verkar ha haft lätt att uppnå lönsamhet – mot slutet av 90-talet var 40 % lönsamma enligt officiell information (Chepe 2003 s.22). Svårigheterna för både enskilda jordbrukare och kooperativ har bidragit till invandringen till städerna, och Kuba dras med en kronisk brist på arbetskraft i jordbruket. Bristen på boskap och kött i detta på betesmarker så rika land är en paradox som bara kan förstås med en granskning av hela den statliga jordbrukspolitiken. Kött verkar vara en eftertraktad vara på den svarta marknaden.
Under vårt besök i Kuba såg vi många tecken på att den svarta eller parallella marknaden måste vara rätt omfattande. Det verkar inte minst gälla livsmedelsproduktionen. Bönder söker vägar att sälja vid sidan av det statliga uppköpssystemet, till betydligt bättre priser. Varorna transporteras till städerna – ibland till och med i de aningslösa turisternas fina bussar – där de används för handel eller byte.
Överallt mötte vi människor som utvecklat metoder att producera i liten skala för marknaden. Som turister lockades vi att köpa choklad, godis, smycken och konsthantverk. Unga cykelägare hyrde ut sin cykel, de som kunde erbjöd privattaxi, guider dök upp när turister närmade sig en intressant bit natur. Hyresvärdar i ’casas particulares’ bemödade sig om att erbjuda vällagad mat i sin hem.
Vi mötte flera personer som lämnat sin tjänst i den offentliga sektorn och söker lyckan i andra verksamheter. Andra hade släppt sitt jobb som lärare för att arbeta i turistsektorn. Många var klart undersysselsatta. Att arbetslösheten är hög verkade helt klart.
Att ge tillstånd och samtidigt behålla en hög grad av restriktivitet tvingar staten att utveckla kontroller. Kontrollanter som besöker ’casas particulares’, de små privata restauranterna eller jordbruken är inte bara en dyrbar improduktiv sektor, den skapar också ett motsatsförhållande mellan staten och dem den ska betjäna. Enkelt uttryckt: staten misstror sina egna medborgare, kontrollerar deras ekonomiska verksamheter och straffar den som med egna initiativ lyckats förbättra sin familjs situation.
Möjligen finns det en länk mellan denna utveckling och statens hårda grepp om informationssektorn. Att folk inte får informera sig om sin omvärld bidrar till att minska deras tilltro till staten. Samtidigt öppnar detta slags kontroller för lokalt pampvälde med alla dess negativa konsekvenser.
De dubbla valutornas förbannelse
Turismen öppnade för en svart marknad för USA-dollarn. Regimen svarade för några år sedan med att skapa en ’convertibel’, en helt unik valuta med samma fastlagda värde som dollarn. Den var avsedd att dra bort grunden för svartväxling av dollar. Utländska turister (inhemska finns knappast) förväntas enbart använda den nya Cuba-dollarn, eller c.u.c. som den också kallas.
Den nya valutan driver in en stark kil i det kubanska samhället. Nu växer klyftorna. Över hälften av kubanerna uppskattas ha någon form av tillgång till Cuba-dollarn. Nyligen spreds nyheten att kubaner anställda i utländska företag som samägs med kubanska staten ska få betalt i c.u.c. De som inte så lätt kommer åt valutan är tex. läkare, lärare (ända upp till universitetsnivå), statsanställda utan anknytning till turistsektorn.
”Vi kallar det den uppochnedvända pyramiden”, berättar den blivande arkitekten Juan. ”Högutbildade ligger med sina låga löner i pesos sämst till i samhället. De har det svårt att få vardagen att gå ihop. Tänk så mycket bättre de skulle kunna arbeta om de slapp alla ständiga bekymmer kring mat, osäkra transporter, gas- och elbrist…”
Problem av det slaget bör ha ventilerats i den omfattande rådfrågning som genomfördes under 2007. Den kallades ”Batalla de ideas” och rapporteras ha omfattat över 200 000 möten om problemen och hur de ska lösas. En utomordentlig metod, om folk vågar tala. Vi fick många vittnesbörd om motsatsen, och kan bara spekulera över problemen med en konfrontation mellan en maktfylld statsbyråkrati och frustrerade medborgare. Tveklöst hänger regimens politik och dess överlevnad på att detta slags konsultationer ökar tilltron till staten. Det kan ännu bli tvärtom.
Utbildning – en tillgång och en utmaning
Den kubanska staten har under alla år satsat stora medel på utbildning för alla. Idag får betydligt fler universitetsutbildning än vad ekonomin kan absorbera. Det gäller säkert även många andra kategorier av yrkesutbildade, kanske med undantag av hantverkare som det är stor brist på. Medborgare utbildade på bred front och med hög kvalitet på universitetsutbildningen är kanske den främsta nationalekonomiska resursen för Kuba. Frågan är hur den kan omsättas i pengar och utveckling.
Sjukvårdspersonal ”exporteras” sedan decennier tillbaka för tjänst i fattiga länder. Idag ingår de i betalningen till Venezuela för dess olja. Däremot rekryteras vad jag vet inte kubansk personal av FN eller andra biståndsorgan för tjänst inom biståndet. Inte heller hyrs de upp eller rekryteras i nämnvärd utsträckning till rikare länder, så som afrikanska sjukvårdare rekryteras till England.
Högutbildade är en nationell resurs som gett Kuba möjlighet att ge sin egen form av bistånd till fattiga i låginkomstländer. Om resursen inte kan realiseras inom landet kan den också bli en börda. När en taxichaufför har bättre ekonomi än en professor skapas spänningar som kan bli politiskt problematiska. Utvandring är ett svar, svart ekonomi en annan. Vilka möjligheter finns att ”slå mynt” av de mänskliga resurserna utan att öppna för en kapitalistisk ekonomi?
Den frågan bör ingå i det strategiska tänkande kring utvecklingssamarbetet med Venezuela. Samarbetet med de 17 andra stater som ingår i Chavez’ ’PetroCaribe’ kommer att innebära press på en mer dynamisk ekonomi. När det nya oljeraffinaderiet nyligen invigdes i Cienfuegos hade Venezuela finansierat och organiserat bygget av arbetarbostäder. Möjligen kan Raul Castro och andra kubanska ledare ha varit något besvärade när Granma och TV visade bilder på de möbler som följde med projektet, och som bostadsmässigt gör oljearbetarna till en favoriserad elit i staden.
Oljan är inte den enda ingrediensen i samarbetet med Venezuela. Medel lär ha avsatts för upprustning av järnvägen Havanna – Santiago, ett tecken på att även Chavez’ ekonomer ser vikten av att förstärka infrastrukturen i Kuba. Samarbetet lär inte bli utan betydelse för de reformer som nu debatteras inom den högsta ledningen.
Slutord
Den kubanska revolutionens utmaningar ligger förvisso inte bara i USAs fientliga hållning, en ineffektiv byråkrati och problem i att formulera hållbara strategiska alternativ till kapitalismen. Redan när revolutionen var ung låg födelsetalen lågt i det latinamerikanska perspektivet. Idag är de ännu lägre. Vi hörde många vittnesbörd om att människor av kostnadsskäl tänker sig för både en och flera gånger innan de sätter barn till världen. Idag minskar Kubas befolkning. De stora flyttvågornas tid kanske är över, men utflyttningen lär inte balanseras av någon inflyttning. Och befolkningen åldras – en politisk utmaning lika väl som en ekonomisk.
Det sägs att Fidel Castro under senare år rekryterat lovande unga människor och personligen engagerat sig i deras politiska utbildning, som ett sätt att möjliggöra den kubanska revolutionens fortlevnad. En del av dem har idag nått viktiga positioner och nämns av ”Castrologerna” som möjliga arvtagare i försvaret av självständigheten. Samtidigt bibringas vi intrycket att Raul är en mycket mer pragmatisk politiker än sin äldre bror, och den som står för kontakterna med USA.
Bunden vid sjuksängen är Fidel Castro ännu en ledare som ingen kan gå förbi. Reformerna lär vänta tills han helt lämnat scenen och farväl tagits av den store landsfadern. Vilket arv lämnar han efter sig? En inte helt vanlig tolkning är, att vandringen mot en kapitalistisk ekonomi redan inletts; Fidel har insett denna bistra nödvändighet och massturismen är den stora dörröppnaren. Jag vill framhålla en annan aspekt: det ämne som mer än andra tycks ha engagerat Fidel Castro på senare år är klimat- och miljöfrågorna. Utöver en fortlöpande kritik av omvärldens reaktioner på miljöförändringarna har han arbetat för en utveckling i riktning mot hållbarhet. Till exempel används lågenergilampor över hela landet – en reform som Fidel menar ger entydigt bättre resultat än satsningen på biogas. Han lär också stå för en utveckling av vindsnurrorna så att de kan klara cyklonerna i området.
I Världsnaturfondens granskning är Kuba idag klassat som det enda landet i världen med hållbar utveckling. Det handlar om en kombination av höga värden på ’levnadsstandard’ (speciellt utbildning och livslängd) och låg energikonsumtion per person. Till den bilden hör att människor knappast har valt att knappa in så drastiskt på energin, de tvingades dit av 90-talets kris och hålls kvar av svårigheterna att öka den ekonomiska tillväxten. Men Kuba har en möjlighet att styra in på en resurssnål utveckling som andra länder saknar: erfarenheten att det går, och viktiga medel för att nå dit.
Klimatutmaningarna är i hög grad politiska utmaningar. Det västerländska demokratiska systemets akilleshäl är kortsiktigheten, att varje ordentlig utmaning av väljarkåren leder till förlust i nästa val. Kubas utmaning idag är att finna en stabil och bibehållbar väg mellan statssocialism och kapitalism, som ger människor utrymme att utveckla sina livskarriärer med de restriktioner miljöfrågorna kräver. Vår utmaning är att se inte bara möjligheterna utan också svårigheterna i den kubanska processen, att stötta den och att lära av den i vårt eget sökande efter fungerande svar på miljöfrågorna.
Bertil Egerö
Lund, 19.2.08
Denna text bygger på mina och livskamraten Elsas fyra veckors möten med 'vanliga kubaner' i Santiago de Cuba och Baracoa årsskiftet 07/08, samt på en del läsning.
Till källorna hör:
Espinosa Chepe, Oscar, Förbjudna sanningar om Kubas ekonomi. Bertil Ohlin-institutets Skriftserie nr. 4, 2003
Gott, Richard, Cuba – A New History, Yale University Press 2004
Gustafsson, Thomas, Kuba. Carlsson Bokförlag 2006
Lara, José B., and Dello Buono, Richard A. eds, Cuba in the 21st Century: Realities and Perspectives. Editorial José Marti, Havanna 2005
Tidskriften Kuba, Svensk-Kubanska Föreningen
Diverse bokrecensioner, Bulletin of Latin American Research
Kuba är verkligen ett annorlunda land. Den som besökt fattiga länder i världen letar förgäves efter de hisnande skillnader som utmärker dem, från skrytrikedomen till den djupa fattigdomen, från perfekta autostrador till sämsta sortens lervägar. Den miljö som präglas av uteliggare och tiggare i centrala stadskvarter, prostitution och hotfulla män när mörkret fallit, superflotta bilar som glider förbi de fattigas enkla trottoarhandel till jättelika affärskomplex eller glittrande restauranter.
I Kuba är skillnaderna oerhört mycket mindre – så upplever vi det från Santiagos horisont. De fina bilarna är få, tiggarna sällsynta. Några lyx-restauranter ser vi aldrig. De rätt få ’dollarbutikerna’ innehåller för oss rätt tråkiga varor som ändå lockar gatans fönstershoppare. Den stora kommersiella hetsen ser vi ingenting av, varken längs gatorna eller i annonser och affischer.
Gradvis upplever vi också andra dimensioner – att alla från små barn till gamla är välklädda, har skor på fötterna, saknar undernäringens synliga uttryck. Att de många olika människor vi talar med utbyter perspektiv, erfarenheter och synpunkter på ett sätt som speglar en hög utbildnings- och kunskapsnivå.
Kuba med sin rika historia, sin utdragna kamp för självständighet från Spanien och USA, är ett utvecklat land, men fattigt. Ett land som mirakulöst har överlevt den reellt existerande socialismens bankrutt i Sovjet och Östeuropa. Därmed är Kuba idag det enda landet i världen där den samhällsorganisation som växte fram i Sovjet och Östeuropa ännu överlever. Fidel Castro är sedan mer än ett år borta från landets ledning, och en kraftmätning bör ha inletts inom den högsta ledningen om politikens fortsättning. Vad väntar Kuba? De optimistiska förväntningar många bär på balanseras i våra kontakter av andras djupa misstro.
90-talet – avgörande år
Gorbatjovs 'perestrojka' i mitten på 80-talet var början till slutet på det sovjetiska stödet till Kuba. Några år senare kollapsade Sovjet, och därmed upphörde handel och annat stöd i stort sett över natt. Krisen i den kubanska ekonomin var vida värre än den som maktövertaget 1959 ledde till, när USA inledde sin ekonomiska (och militära) krigföring mot Castros Kuba. Men regimen överlevde även denna kris, landet återhämtade sig och är idag sakta på väg mot de ekonomiska nivåer som gällde före krisen.
Den som tvivlar på kubanernas djupa lojalitet mot sitt land bör ha svårt att förklara hur den återhämtningen var möjlig. Samhället hade kastats tillbaka till den nivå som idag skulle kunna kallas 'hållbar' – där hästskrindor, kärror och cyklar fick ersätta oljeberoende transportmedel, där hushåll och kontor måste hitta sätt att klara sig långa perioder utan el, där matbristen tvingade fram lokal livsmedelsproduktion överallt, även inne i städernas centrala delar. De som idag oroas för den sk oljetoppens konsekvenser har mycket att hämta från Kuba under 90-talet.
Den lojalitet som möjliggjorde återhämtningen gällde inte självklart Castro-regimen. Kubas självständighet stod på spel. Nyckeln till regimens stabilitet även under 'Specialperioden', som 90-talet kallas, återfinns i kubanernas långa kamp för verklig självständighet för sitt land. Under 1800-talet växte oppositionen mot den spanska kolonialmakten, med uppror och befrielsekrig. USA fanns ständigt med bakom scenen. När Kuba befriade sig från Spanien i slutet av 1800-talet medverkade amerikansk militär. Snart hade USA övertagit styret och kontrollen över ekonomin. Det var revolutionen 1959 som slutligen gav kubanerna självständighet. Att försvara landet mot USAs ständiga och tidvis mycket hotfulla försök att återta kontrollen är utan tvekan den allra starkaste drivkraften bakom kubanernas lojalitet till sin ledning.
Vilket stöd har regimen idag?
En besökare i Kuba ställs hela tiden inför frågan vilket stöd Castro-regimen egentligen har idag. De revolutionära fraserna känns slitna. De rutinmässigt militanta talen i radio och TV, liksom i alla offentliga möten, verkar mer handla om svunna segrar än om hur dagens många svårigheter ska bemötas. Vi vandrar runt i Santiago, ser hur partilokaler och fackliga dito förlagts till fint renoverade hus, med snygga möbler och TV. Vi ser hur slitna bostadshusen längs gatorna är, där många invånare lever i stor trångboddhet i mörka och illa underhållna hem. "Staten tar, men vad ger den?" – det är i korthet mångas kommentarer under fyra veckors samtal med allt slags 'vanligt folk'.
Frågan skärps när det nu är tydligt att Fidel är helt borta från scenen. Att det är så sägs inte i kubanska media, ändå verkar alla veta att han aldrig kommer att återvända från sjuksängen. Debatterna om den fortsatta politiken förs internt. Dagstidningen Granma håller tyst. Provinsvalen i januari 2008 kan handla om alternativa vägar framåt, men anslagna presentationer av de nominerade kandidaterna berättar bara om deras formella meriter. Där jag har kollat är nästan alla medlemmar av kommunistpartiet.
Svaren får därför tills vidare sökas mer indirekt. Här blir tidsdimensionen viktig. Det sägs om exilkubanerna i Miami att den gamla stridbara generationen är på väg att dö ut, medan de yngre alltmer verkar föredra en normalisering av relationerna. I Kuba pågår en liknande process: äldre som ännu minns situationen under diktatorn Batista och USAs aggressioner åren efter 1959 kan vara beredda att stå upp för Castroregimen. De yngre har andra referensramar, och många upplever säkert politikens restriktioner kring privata initiativ som oacceptabla.
Problemet ligger i alternativen. I sin redogörelse för den stora massutvandringen till USA 1980 förmedlar Richard Gott en intressant detalj. Även kriminella gavs chansen att lämna landet, och de fann till sin förtrytelse att varken hälsovård eller utbildning var gratis i det nya landet – det som självklart gällde i Kuba!
Oerhört stora förändringar har genomförts sedan 1960-talet, som måste ha förändrat inte bara de många fattigas materiella villkor utan även deras upplevelse av sitt människovärde. Jag ser det som en viktig bit av bakgrunden till att Kuba klarade sig genom 90-talet.
'Specialperioden' –krisen som öppnade för förändring
De äldre bör ha hört till dem som ställde upp helhjärtat när det moderna Kuba ställdes inför Specialperiodens oerhörda utmaning. För de yngre blev den en utmaning av helt annat slag. Allting blev sämre, inte bara tillgången till mat och kläder. Undervisningen, tillgången till läromaterial, de oerhörda begränsningar som elbristen gav dem – det är lätt att inse hur svåra utmaningarna var för dem som vuxit upp under de goda åren av Sovjetiskt stöd.
Specialperioden är en viktig händelse på många sätt. Fram till dess var all slags privat ekonomisk verksamhet förbjuden, kanske med något enstaka och obetydligt undantag. Statliga enheter skulle svara för allt: produktion, import, transporter, service och underhåll. När Sovjetstödet försvann bröt systemet i praktiken samman. Regimen tvingades öppna för privat ekonomisk verksamhet, både i jordbruket och i stadsnäringarna.
Utan tvekan finns det gott om företagsamma och initiativrika människor i Kuba. Små handdrivna kärror för lokala transporter i städerna byggdes i trä, med stora kullager som hjul. Lastbilar byggdes om till bussar, kunskaper om växter och rötter användbara till mat eller medicin kom till användning. Den snabbt växande turismen klarades bland annat genom att vissa hushåll fick tillstånd att erbjuda övernattning i sina ’casas particulares’. Konkret tilläts människor utveckla sin förmåga till överlevnad utan att hindras av staten – så länge det gjordes i liten skala.
Sedan dess har det skett en viss åtstramning i den nyfunna friheten. Vi möter många exempel på att regeringsdirektiv "blockerar" för driftigt folk att driva företag även i minst möjliga skala. I den lilla orten Baracoa vid ostkusten upplevde vi myndighetsutövningen mycket konkret: en (privat) trehjulig cykeltaxi bötfälldes för att ha tagit upp oss turister, och när vi bjöds på