Logga

En vänster på villovägar
Omprövning kännetecknar det politiska landskapet i Sverige. Flera partier – allt från moderaterna till socialdemokraterna – försöker hitta svaren på morgondagens frågor. Omprövningen förutsätter naturligtvis en hel del självkritik. Moderaterna har t.ex. frångått sin tidigare syn på skattepolitiken och arbetsrätten. Socialdemokraterna diskuterar problemen i skolan och nya lösningar för att minska socialbidragsberoendet.

4 procent inom räckhåll
Ett parti som har all anledning att ägna sig åt omprövning är vänsterpartiet. Partiet har efter några politiskt och opinionsmässigt mycket framgångsrika år på 1990-talet åter parkerat vid ett väljarstöd på runt 5 procent. Det är inte helt osannolikt att partiet trillar ut ur riksdagen efter nästa val.
   Problemen för vänsterpartiet är egentligen mycket större än vad opinionssiffrorna förtäljer. Den fråga partiledningen rimligen borde ställa sig är varför bara socialdemokraternas – och kanske också sverigedemokraternas – väljarstöd stärks av missnöjet med alliansens politik. Den borgerliga regeringen genomför ju förändringar inom arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen som rimligen borde underlätta en mobilisering av vänsterväljare.
   Trots detta finns inte en tillstymmelse till självkritik hos Lars Ohly eller någon annan i partiledningen. Det enda som man tycks vara beredd att diskutera är partiets medieprofil. Kanske går det lite bättre framöver om Ohly och hans närmaste ler mera framför TV-kamerorna (!!?).
   Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.

Var är den marxistiska analysen?
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. Vänstern borde eftersträva en starkare etablering och reglering av välfärdspolitik på internationell nivå, t.ex. via EU, för att motverka en allt mer dominerande kapitalmakt. Istället präglas vänsterns syn på internationellt samarbete av självgod protektionism.
   Vänsterpartiets ledarskap gör som strutsen, gräver ned huvudet i sanden och väljer att inte se. Problemet är bara att strutsar inte blir särskilt långlivade i politiken.
   Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket strakt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem? Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, dvs. allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är

det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
   Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
   Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för allt för många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna ”frihet”.
   Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!

V lär av Svenskt Näringsliv?
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer – inte minst LO – som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
   Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringslivet vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
   Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism.
   Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti – speciellt ett vänsterparti – har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda.
   Den trista slutsatsen är att ledarskapet för vänsterpartiet i dag visar en politisk omdömeslöshet och intellektuell torftighet som är fullt jämförbar med den konservatism som präglade partiet under fullblodsstalinisten Hilding Hagbergs tid som ledare.
Jonas Olofsson
Tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli

VECKOBLADET Utgiven av SFVBBiL