Galet, förblindat, dumt
	Jag vet inget område som är så präglat av galenskap, verklighetsförnekande, ideologisk blindhet och allmän dumhet som försvarspolitik och det gäller i särskilt grad svensk försvarspolitik. Det är så orden stockar sig i halsen när man ska tala om det. Pengarna rullar Låt mig börja lite mjukt med att tala om kostnader. Sveriges militärmakt kostar 40 miljarder årligen och ger numera en styrka på mindre än tiotusen man. Finland lägger tjugo miljarder och får för det en modern värnpliktsarmé på 300,000 soldater. Skillnaden är att Sverige köper 210 JAS-plan som, vi inte behöver. Varför gör vi det? Jo därför att det finns en starkt lobby, brett över partierna från moderater till socialdemokrater till att hålla försvarsindustrin och särskilt Saab under armarna. Glädjande nog verkar finansminister Borg vackla på den punkten, men den socialdemokratiska oppositionen är på väg att återföra honom till ordningen.    Allt detta är dock småpotatis gentemot den enorma förskingring det inneburit när man nu sprängt, krossat, smält ner, eldat upp och skrotat femtio års materiel och kunskaper i det gamla försvaret. Visst, där fanns en del gamla träskidor och långkalsonger som nog inte var helt up to date, men det mesta var funktionsdugligt och hade kunnat vara bra att ha, det senare en term som hatades av militärledningen. T.ex. var det så under stormen Gudrun att de tusentals elverk som nyss stod i de småländska förråden var utsålda. Jag tror de hade varit bra att ha, liksom en och annan säng och filt i civilförsvarets förråd. De förråden finns inte mer. Det nya försvaret Men låt oss då gå till det nya svenska försvaret. Sverige försvaras numera bäst i Afghanistan förklarar tänkarna i Högkvarteret och deras kompisar i Försvarsberedningen. Ja, så säger de på fullt allvar. Sverige har gått från invasionsförsvar till insatsförsvar och ska vara med och rentav leda en Nordic Battlegroup med svenska, finska, estniska m.fl soldater, en EU-styrka om ett par tusen man. Det viktig här är att inse att det är ingen fredstyrka, det är ingen styrka som ska se till att vapenstillestånd hålls eller civilbefolkning skyddas. Den ska strida, den ska delta i den nya typen av krig som håller på att skapas, man kan kalla dem humanitära krig. Om ett land inte inser sitt eget bästa och inför demokrati och marknadsekonomi så ska det tvingas till det, med vapenmakt. Det finns inga krav på att styrkan bara får sättas in efter FN-beslut, nej det räcker att EU kallar. Den är naturligtvis skitdyr att utrusta och den är till förväxling lik NATO:s stridsgrupper. Man kan förmoda att den är det nya Sveriges sätt att visa och träna sin interoperabilitet som det heter när man anpassar sig till NATO. Språket i stridsgruppen ska vara engelska.    Som motiv brukar det anföras att svenska soldater mår bra av att känna på lite verkligt krig, argument som ju också framfördes		under andra världskriget när vi modigt skulle sluta upp vid Finlands sida mot bolsjevismen borta och hemma. Ett annat argument man kan få höra är att Europa ska visa sin självständighet genom att det är inte bara amerikanska trupper som kan skickas i världen. För all del, men det går inte att skicka iväg den nordiska stridsgruppen utan amerikansk stöd och godkännande. Det är bara amerikanerna som har transportflygplanen och förresten är både Norge och Estland NATO-medlemmar och då bestämmer i praktiken USA gränserna för vad de får göra. Inga militära hot Som har framkommit har i veckan Försvarsberedningen, de politiker som ska tänka på tio års sikt, nu kommit med sitt utlåtande. Det finns inga militära hot mot Sverige under överskådlig tid och det är förstås sant. Det har det såvitt man kan bedöma inte funnits under de senaste 60 åren heller. Danmark och Norge var i ett krigsläge hotade av enkelt geografiska skäl. Men det var inte Sverige, dvs. så länge vi såg till att vi genom ett hjälpligt stort försvar inte vara ett vakuum som drog till sig vare sig Öst eller Väst.    Men vad blir då slutsatsen av det? Jo att vi alltmer ska närma oss NATO (nu befinner vi oss nära NATO:s hård kärna som Bildt sa i Uppsala häromkvällen) och det ställer både sossar, miljöpartister och borgare upp på. Varför ska vi då inte gå med ordentligt? Det vill borgarna, och en del av sossarna, men det skulle bli ett opinionsmässigt bakslag eftersom det finns en massiv opinion mot. Nej försiktigt, försiktigt ska vi närma oss. Varför reagerar inte vänsterflygeln i (s). Finns den? Är det Urban Ahlins utrikespolitik som gäller? Faktiskt: Vänsterpartiet behövs! Västerpartiet reserverar sig faktiskt ganska tydligt och säger i en nyckelmening: ”Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, milit’är alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN”. Javisst, det ju sanslöst att tro att vi genom att närma oss NATO skulle bli säkrare, när det så klart är tvärtom.    Anknytning till den aggressiva och nedåtgående stormakten är det säkraste sättet att dra på sig säkerhetsproblem. Men naturligtvis är det så att vad vänsterrepresentanten säger hålls det tyst om. Alla medier talar om hur det praktiskt taget råder enighet tvärs över partigränserna.    Gudarna ska veta att vänsterpartiet har sina brister. Och jag har inte dolt att jag haft en viss förståelse för dem som i trötthet och ilska lämnat partiet. Men det är vänsterpartiet som på område efter område visar sig stå upp för de progressiva traditioner som växt fram ur den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiet visar sig vara ensamt om att hävda klassisk socialdemokratisk utrikespolitik, från Wigforss och Undén till Palme. Stöd Vänsterpartiet! Sten Henriksson
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL