Kristidender III: Demokratikris i USA? |
||||
I juni 2007 ställde Gallup en fråga till det amerikanska folket: ”In general, are you satisfied or dissatisfied with the way things are going in the USA at this time?” Hela 74% svarade att de var missnöjda. Rapporten uppgav inte orsakerna till missnöjet men man kan anta att det misslyckade kriget i Irak haft stor betydelse. Bland progressiva liberaler i USA verkar man mest vara orolig över att landet håller på att utvecklas till en polisstat och att antidemokratiska krafter kan vara på väg att helt ta över makten i landet. Till dessa krafter räknar man förstås den nuvarande bushregimen. President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp. Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år. Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten. Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att |
sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen. (2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”. |
|||
VECKOBLADET | Utgiven av SFVBBiL |