Brev
	Nedanstående privatbrev, utan avsändare, poststämplat i Vancouver den 14  september, anlände till VB-redaktionen måndagen den 17. Trots att det nästan säkert är frågan om ett falsarium har redaktionen beslutat att publicera det, eftersom det på sitt sätt dokumenterar förhärskande stämningar i dagens samhälle. Käre Robert, Du är inte min vän men nästan den ende som jag kan ha ett ärligt meningsutbyte med.    Du inser naturligtvis att jag inte kommer att kunna styra USA länge till. Min makt minskar redan och kommer att upphöra fullständigt när min marionett om något år lämnar Vita Huset. Möjligen skulle mitt inflytande kunna förlängas någon tid om han före sin avgång väljer att bomba Iran som en sorts avskedspresent till mig och världen.    Terrorn de gångna sex åren har tjänat honom, liksom alla andra förtryckarregimer och repressiva regeringar, väl. Han har fått möjlighet att trotsa FN, bryta mot Geneve-konventionen, upphäva amerikanernas medborgerliga rättigheter, fängsla motståndare, mörda och tortera män och kvinnor okontrollerat, inskränka yttrandefriheten i stora delar av den så kallade fria världen och föröda den amerikanska ekonomin genom en lika massiv som meningslös upprustning.    Samma förmåner har samtliga förtryckare i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa åtnjutit, särskilt de prostituerade, förlåt, villiga regeringarna. Och de har sannerligen tagit vara på dem.    Mitt syfte är förstås inte terrorn i sig utan att genom terror öka regeringarnas förtryck och därmed folkens motstånd, samt att försvaga USA och få människor i alla länder att inse att USA är deras fiende.           Med mycket små medel, det måste Du erkänna, har jag  åstadkommit revolutionerande förändringar, samtidigt som USA tack vare sina enorma resurser systematiskt försvagat sig självt moraliskt, ekonomiskt, politiskt, socialt och rentav militärt.    Men mitt inflytande i den muslimska världen närmar sig nu noll. Varenda självmordsbombare påstår sig utföra sina aktioner i mitt namn. De förfärar och väcker anstöt överallt och särskilt  bland muslimer.    Terrorismen är en kollektiv psykos, det vet alla som läst sin historia. För en tid är den förhärskande. Sedan blir den genomskådad som den illusion den är. Risken att drabbas av terrorism är för den enskilde mycket mindre än till exempel risken att bli överkörd. Den verkliga faran för människorna är deras egen fruktan och de repressiva åtgärder makthavarna tar till i ”kriget mot terrorismen”.    Inte desto mindre har terrorism vid flera tillfällen tjänat sitt syfte i situationer då den kollektiva psykosen omfattat alla eller många. Den banade väg för den ryska revolutionen och inte minst bidrog den till upprättandet av staten Israel.    Men som sagt. Plötsligt släpper människornas paranoia och psykosen upplöses som en ond dröm. Då är terrorns makt bruten. Det har inte skett än, och moderna massmedier kan med sina subtila förförelsemetoder förlänga den (och min makt) någon tid.    Troligen slutar mitt liv samtidigt som min makt upphör. Jag är fysiskt ganska svag. Det är ansträngande att bära världen på sina axlar, även om man som jag i åratal suttit passiv och incommunicado i en sorts klostertillvaro här i bergen. Jag har visserligen talat in några meningslösa videos (denna föråldrade teknik!), som mina medhjälpare får publicera de närmaste åren efter min död, till vad verkan de hava kan.    Du vet ju att den historiska utvecklingen hängde på ett hår dagarna närmast efter den 11 september. Själv insåg jag inte genast vilka möjligheter att skapa världshistoria som situationen gav mig.    Du läste mitt första fax där jag förklarade att jag inte hade något med attacken mot World Trade Center att göra eftersom min religion förbjuder mig att döda oskyldiga.    På sätt och vis var det sant. Jag hade drömt om att utplåna i första hand Pentagon. Jag föreställde mig knappast att någon skulle ta mina drömmar på allvar. Än mindre förmå genomföra dem.    Den 6 oktober 2001 ville mulla Omar ställa mig inför rätta om han fick bevis för min skuld till attentaten från USA. Några sådana bevis existerar självfallet inte. Mulla Omar ville helt enkelt rädda Afghanistan undan en amerikansk invasion. Med tanke på hur landet drabbades klandrar jag honom inte.      Men de amerikanska bandhundarna kunde inte hålla sig ens en vecka. Redan dagen efter, den 7 oktober började invasionen.    Därmed var jag räddad. Och dömd. Mitt öde var avgjort. Jag tog på mig ansvaret för 11 september. Det var liktydigt med en dödsdom, en dödsdom som kunde uppskjutas bara så länge jag kunde hålla mig undan. Men tills det skedde var jag allsmäktig.    Min fiende var det amerikanska imperiet. Min uppgift var att tillfoga det stora förluster och påskynda dess uppenbara sönderfall, ett		sönderfall som bland annat tog sig det uttrycket att skrupelfria politiker kunnat göra en fanatisk åsna till president fast han förlorat valet. Det var en annan av de tillfälligheter som gav mig min makt. Vi dansar en alldeles särskild tango, George W och jag.    Med invasionen i Afghanistan 2001 inleddes USA-imperiets beslutsamma marsch mot sammanbrottet, precis som tidigare britternas och ryssarnas. De tunnlar och kommunikationer som vi byggt på 1980-talet under kriget mot ryssarna gjorde oss nästan helt oåtkomliga.    Men folket fick lida. Opiumodlingarna hade vi ju i stort sett lyckats utrota under våra drygt tio år vid makten. Nu har de mångdubblats. Och varenda gangster i Afghanistan upplever gyllene tider.    Jag iakttog fascinerat hur USA förlorade inflytande redan under förberedelserna för invasionen i Irak. När George W triumferade på hangarfartygsdäcket och ropade: ”Mission accomplished!”  jublade jag. Han hade öppnat helvetets portar.    Sommaren 2006 släppte han den israeliska bandhunden på Libanon. Det ledde till att vi med små medel tillfogade USA och Israel ytterligare ett dundernederlag.    Några månader senare genomförde Etiopien på USA:s initiativ en fullständigt folkrättsvidrig invasion i Somalia, där de muslimska domstolarna börjat ett långsiktigt återuppbyggande av en civil struktur. Den slogs omedelbart i spillror. Destruktion duger vapnen till. Massdöd och massflykt blev invasionens konsekvenser. Den USA-beväpnade etiopiska armén härjar vilt i Somalia och Ogadenprovinsen.    Visserligen kontrollerar USA fortfarande FN, media och regeringar i väst och kunde ganska snabbt framtvinga ett accepterande av den amerikanska propagandaversionen av invasionen. But facts kick! Det enda USA på sikt har åstadkommit är ett nytt Irak på Afrikas Horn. Konsekvenserna kommer att bli fruktansvärda.    Min största triumf skulle jag uppnå om USA bombade Iran. Det skulle för all framtid grundmura imperiets anseende som mänsklighetens fiende nummer ett. Och därmed på sikt dess undergång.    Jag iakttog med stort intresse bombangreppet mot Syrien häromdagen. (Härmed har jag bevisat att jag alltjämt är kvar i livet). Jag brukar ju foga in sådana små ledtrådar i mina annars meningslösa meddelanden. … Käre Robert, Jag minns med tillfredsställelse vårt samtal i Almatig i Sudan, 1993 tror jag det var, när mitt entreprenadföretag höll på med ett vägbygge från Khartoum  till Port Sudan.    Kanske var det när du såg vägbygget som du ensam av alla analytiker insåg min verkliga insats under det tio-åriga kriget mot ryssarna i Afghanistan: att bygga  vägar och tunnlar.    Visst deltog jag och mina män i striderna, men i det sammanhanget var vi amatörer. Vår verkliga insats var den vi gjorde som professionella väg- och tunnelkonstruktörer. Den bidrog till Sovjetunionens nederlag. Och den kommer att bidra till USA:s    Men det tioåriga kriget mot Sovjetunionen var, även om det ledde till det sovjetiska imperiets undergång, en kamp med mindre dimensioner än den nuvarande, vilken ju, trots dånet från explosionerna i Irak, egentligen förs med psykologiska medel.    När vi samtalade i Almatig var jag ganska trygg och avspänd, men jag uppskattade också vårt samtal i bergen utanför Jalalabad 1997, trots att det framgick av Dina artiklar och Din bok att Du underskattade mig, precis som alla andra..    Eller kanske inte. Min person är faktiskt helt betydelselös. USA-imperiets motståndare är inte jag, utan en myt, en 11 september-skugga som bär mitt namn.    Jag kan väl avslöja att jag befinner mig i en miljö som liknar den där vi möttes den gången i Afghanistan men som ligger mycket långt därifrån. Jag tycker om den fria rymden kring höga berg. Skillnaden är att jag nu slopat hela den löjliga skyddsapparat av beväpnade män osv som jag omgav mig med då. Sådant avslöjar mycket mer än det skyddar.    Jag skulle vilja be dig om en tjänst, Robert. Visserligen spelar det egentligen ingen som helst roll, men jag skulle gärna se att Du hjälpte mig med det här brevet, på ett alldeles speciellt sätt. Jag vill att det ska fungera som en sorts flaskpost, som i framtiden kan redovisa en del av mina tankar för eftervärlden.    Så jag ber Dig att Du väljer ut ett avlägset, konfliktfritt litet land med ett för de allra flesta okänt språk och låter översätta texten till detta språk. Sedan söker Du reda  på minsta möjliga offentliga organ i någon provins i detta land, ett organ som nästan ingen läser eller ens känner till, men som trots allt existerar och publicerar politiska texter. Där ska du så diskret som möjligt publicera brevet. Underteckna det endast med mina initialer. Din UbL
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL