Historiens återkomst
	Ännu en 1 maj har passerat och på de borgerliga tidningarnas ledarsidor säger man traditionsenligt att det är dags att sluta demonstrera. Visst, det var ju inga folkmassor som var ute på gatorna. I Tomelilla hade sossarna i år följt råden och ställt in och lämnat demonstrerandet till sverigedemokraterna. Allt går igen, precis likadant sa borgarna i början av 60-talet: ideologierna var döda påstods det. Men i slutet av sextiotalet växte vänstertågen med många hundra procent och snart fylldes det också på rejält i de socialdemokratiska tågen.    I grunden är det nog avund det gäller. Det är synd om de andra partierna som inte har denna årliga mönstring där man på gatan tvingas visa vad man står för. Det är inte alltid man älskar det, men jag skulle inte vilja vara utan. Sen är det en annan sak att vänstern och arbetarrörelsen borde kunna lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan. Det här är den internationella arbetarrörelsens dag och då borde vi kunna samlas kring den, med skilda paroller och plakat och kolonner, men i en gemensam manifestation. Hur länge ska det dröja innan det blir så? Förvånande reaktioner Skulle inte Estland få göra vad de vill inom sitt eget territorium, t.ex. flytta statyer och gräva upp soldatgravar. Jo, det är fritt fram att begå vilka dumheter och skändligheter som helst, inget kan hindra dem och nu har de dessutom fått stöd för sitt agerande av USA och Nato och utrikesminister Bildt.    Det är två saker som förvånar mig i det här. Den ena är de svenska ledarsidornas självklara stöd för det estniska handlandet. Boven i det här är Ryssland och Putin förklaras det, de tar en skitsak som en statyflyttning till intäkt för att hetsa mot ett litet försvarslöst land. Och så målas den upp på nytt, bilden av detta hotfulla Ryssland, Sveriges fiende sedan många hundra år. Frågan är om det inte dags för en insamling till en pansarbåt och en uppslutning kring kungen.    Jag överdriver bara lite. Det är så tydligt hur det är samma gamla krafter: högern, militärerna, den borgerliga offentligheten som driver opinionen mot Ryssland. Det var samma koalition som hetsade mot det folkrättsligt korrekta återsändandet av 187 baltiska soldater ur Waffen-SS 1945. Men under sin kommunistiske diktator Stalin besegrade faktiskt Sovjet Hitler, det var det som avgjorde det andra världskriget och 20 miljoner ryssar dog för det. När den estniska regeringen ger sig på minnesmärken över segern över fascismen, så är det ingen skitsak. Ja, och till detta kommer också diskrimineringen av den ryska befolkningen. Barn som fötts i Estland av människor som har bott där sedan mycket länge blir inte estniska medborgare, stora grupper rysktalande får inte rösta etc. etc.		Den andra saken som väcker min förvåning är den estniska regeringens politiska oskicklighet.    Den estniska nationalismen är förståelig, med tanke på vad landet upplevt. Men med en historia som Estlands (22 år av självständighet med vacklande demokrati) borde det väl finnas anledning att gå försiktigare fram och hålla den hetsigaste nationalismen på plats. Skulle inte en omfattande handel och goda relationer med Ryssland vara av större intresse? Ockupation? Nej, annektering. En fras som ständigt återkommer är ”den sovjetiska ockupationen”. Jo, det fanns en kort tid av ockupation 1939, och väl också 1944. Men de baltiska länderna var inte ockuperade utan annekterade. De ingick i den sovjetiska förbundsstaten av länder och invånarna hade samma skyldigheter och rättigheter som andra sovjetmedborgare. Klena rättigheter och svåra övergrepp förvisso och sanslösa deportationer av människor till andra delar av Sovjet, jo det är sant. Så där 30,000 flydde till Sverige, med övervikt för folk med borgerligt-nationella värderingar. Här har man med beundransvärd uthållighet värnat om sin nationella kultur, men man har också i Sverige agerat i allmänpolitiska frågor i klart reaktionär riktning. Estland hade ingen stor judisk befolkning att mörda och hälften av dem hann fly till Sovjet 1941, men de andra tog man död under allmän uppslutning av lokala krafter. Efter kriget inväntade bödlarna ålderdomen t.ex. i Sverige och Canada – de ställdes inte inför rätta trots Simon Wiesenthals vädjanden. Den estniska vänstern organiserade en motståndsrörelse mot Tyskland, men det estniska etablissemanget jobbade bra ihop med nazisterna. Det var inte heller i Estland svårt att fylla leden med soldater till Waffen-SS. Försvarare av tyranniet? Jag gissar att jag efter dessa ord kommer att få höra att jag är en försvarare av det sovjetiska tyranniet. Det är jag inte. Det jag har svårt för är den svenska opinion som i alla år har använt Baltikums sorgliga historia som ett element i svensk politik. Under krigsåren ville de gå till korståg mot bolsjevikerna i vapenbrödraskap med Finland och Tyskland borta på Svirfronten. Och jag erinrar mig en berättelse från det glada 50-talet. Det var svenska kärnvapen som skulle fram då, under allmän entusiasm från militärerna och borgerligheten och (mindre) delar av socialdemokratin. På Saab i Linköping satt man och jobbade på en tvåstegs raket (krut i steg 1, rammotor i steg 2). Den skulle bära kärnvapnen och nå de sovjetiska truppkoncentrationerna i Baltikum. Raketens officiella namn var Robot 330. Men dess interna smeknamn på Saab var ”Karl XII”. Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL