VB 070302 Reflektioner om Afghanistan


	Reflektioner om Afghanistan
	1979 gick Sovjetunionen in i Afghanstan. Det strategiska målet var att nå Indiska oceanen och oljetillgångarna i området. Men propagandan talade också om kvinnofrigörelse, jämlikhet, utbildning och befrielse från den patriarkaliska form av islam som var förhärskande. Den sovjetiska invasionen fördömdes i Sverige främst av den svenska maoistvänstern som ett mycket tydligt exempel på sovjetisk socialimperialism. I Sverige bildades Svenska Afghanistankommittén. Den brittiske journalisten Robert Fisk bevittnade tillsammans med Sveriges Radios Lars Gunnar Erlandsson den massiva sovjetiska invasionen. - Aldrig i mitt liv har jag sett så många stridsvagnar, sa Lars-Gunnar Erlandsson. - Och jag hoppas att jag aldrig i mitt liv ska behöva se så många stridsvagnar igen. Det går inte ens att föreställa sig. Robert Fisk kommenterar: Detta var en invasion i massiv skala, en demonstration av den politiska viljan hos en supermakt. Den åderförkalkade Leonid Brezhnev gjorde för sista gången en uppvisning av sin impotenta makt. Vi vet hur det gick. Miljontals afghaner flydde till Pakistan där de i nästan ett årtionde levde i flyktingläger under hårda villkor och med koranen som enda glädjeämne. Den afghanska motståndsrörelsen utrustades och stöddes ekonomiskt av USA. En av ledarna hette Usama Bin Laden. Den sovjetiska ockupationsmakten slets sakta ner. En av Gorbatjovs första åtgärder sedan han kommit till makten var att beordra den sovjetiska armén att utrymma Afghanistan. Nu tog den rörelse som vunnit kriget makten. Talibanerna. De återskapade det hårda livet i flyktinglägren i nationell omfattning. En hård och primitiv form av sharialagstiftning tillämpades. Men talibanerna besegrade krigsherrarna och skapade fred. Av ideologiska skäl stävjade de vallmoodlingen och opiumexporten. Den svenska Afghanistan-kommittén fick möjligheter att verka i relativ trygghet. USA tar över 1996 meddelade USA att man tänkte öppna diplomatiska relationer med talibanerna. Amerikanerna ville bygga en pipeline för gas från Turkmenistan till Pakistan. Samtidigt intervjuade Robert Fisk Usama Bin Laden i det bergsfäste ett stycke från Jalalabad varifrån han lett sin del av kampen mot ryssarna. Usama förklarade bland annat att USA nu var islams huvudfiende. Han sade sig tro att USA skulle bli lättare att besegra än Sovjetunionen. Efter raserandet av World Trade Center och attacken mot Pentagon 11 september 2001 förklarade George Bush sitt ”krig mot terrorn”. Eftersom Usama Bin Laden var ansvarig och befann sig i Afghanistan tillsammans med den afghanske ledaren mulla Omar skulle Afghanistan angripas. I den allmänna panik som rådde drev USA igenom ett FN-beslut och många länder deltog i den USA-ledda invasionen. USA:s militära övermakt trängde tillbaka talibanerna. En ny regim installerades i Kabul under ledning av en afghan som deltagit i planerandet av den amerikanska pipelinen mellan Turkmenistan och Kabul. Usama Bin Laden och mulla Omar lyckades de amerikanska trupperna inte infånga. Inte heller knäckte de talibanerna. De övergav sin puritanska inställning till vallmor och opium och finansierade med opiumpengar kampen mot USA. Den nato-ledda ISAF-styrkan som fått FN-mandat att verka för fred och återuppbyggnad hamnade med tiden under allt större amerikanskt inflytande. Dess civila uppdrag blev allt svårare att särskilja från de amerikanska truppernas strider mot talibanerna. Talibanerna behärskade snart halva Afghanistan. Den svenska Afghanistankommitté kunde nu bara operera i de områden där den amerikanska armén garanterade tryggheten. De 250 svenska soldaterna försökte bidra till civil uppbyggnad i de relativt lugna områden i norr där de var stationerade. Idag hårdnar striderna. USA och Storbritannien ökar sina truppkontingenter. På andra håll ökar oron. Sverige (och Norden) Norge var nära en regeringskris när vänstern vägrade att acceptera fortsatt norsk		truppnärvaro i Afghanistan. I Danmark debatteras en skandal som handlar om att danska trupper utlämnat afghanska män till amerikansk tortyr. Guantanamo är fullt av civila afghaner som gripits på måfå och hålls fängslade i oändlighet. I Sverige diskuteras ökade militära insatser och man argumenterar för att skicka JAS-plan för att skydda svensk trupp. Kravet att de svenska trupperna omedelbart ska lämna Afghanistan framförs i ett upprop med Maj-Britt Theorin som första namn. Ska vi utlämna Afghanistan till talibanerna, ropar utrikesminister Carl Bildt. Sydsvenskans kommentator ekar samma budskap. Landet måste befrias. Preventivt, fredsframtvingande våld är nödvändigt. Vänstern i Lund fördömde redan i september 2001 invasionen i Afghanistan, dels för att den var rättsvidrig och dels för att den var så urbota dum. Att över huvud taget angripa ett helt land med motiveringen att Usama Bin Laden, en enskild fanatiker befann sig där! Det vittnar om en total brist på känsla för proportioner. Det innebär också en kolossal överskattning av Usama Bin Ladens betydelse. USA nådde aldrig det mål man föresatt sig. Usama Bin Laden är på fri fot. Det afghanska folket har inte befriats utan tillfogats ändlöst lidande. En primitiv men i någon mening fungerande stat krossades med massivt militärt våld och ersattes av rivaliserande krigsherrar. Jag menar att kriget pågått oavbrutet sedan invasionen i september 2001. Nu håller det på att vända till talibanernas favör. Det afghanska folket måste bestämma sitt eget öde. Den processen har genom invasionen 2001 fördröjts i minst tio år. Sverige har inte i Afghanistan att göra Vi vet vad som hände två år efter invasionen i Afghanistan. Redan på våren 2002 förberedde USA det preventiva angreppskriget för att ”befria Irak” och rädda London från inbillade raketer som skulle kunna utplåna stan på 45 minuter. Amerikanerna lyckades finna och avrätta sin gamle vapenbroder Saddam Hussein, som Donald Rumfelt på sitt dådkraftiga sätt försett med giftgas och vapen i det åttaåriga kriget mot Iran (och kurderna i Halabja). Mindre uppmärksamhet har händelserna i Somalia fått. De utgör ännu en parallell. Efter 16 års oreda, inbördesstrider och våld lyckades de islamiska domstolarna pacificera södra Somalia och huvudstaden Mogadishu. Klanerna lämnade in sina vapen. Vägspärrarna försvann. Kidnappningarna upphörde. Det civila livet kunde återvända till Mogadishu. Då skickade USA in den etiopiska armén. En flotta med ett amerikanskt hangarfartyg i spetsen seglade in i Röda Havet. På bara minuter kunde de amerikanska attackplanen slå till var som helst. Bestyckade Herculesplan skickades ut för att utrota befolkningen på vägar och i byar. En lydregim under en lokal krigsherre som suttit i en gränsstad i två år och som tack vare amerikanska påtryckningar fått internationellt erkännande fördes av de etiopiska stridsvagnarna till Mogadishu där han upprättade en qvislingregim. Svenska somalier som för första gången på ett och ett halvt decennium kunnat besöka sitt hemland till jul 2006 dödades och tillfångatogs. UD bekräftar att de befinner sig i somalisk fångenskap. De hade ”kämpat på fel sida,”sa UD-tjänstemannen likgiltigt i Dagens eko. Kaoset har återvänt till Mogadishu, samma kaos som vi ser i Afghanistan och i Bagdad. Samma kaos som vi ser i Palestina, där den demokratiskt valda regeringen utsatts för militärt våld av Israel och sanktioner av USA och EU. Nu smider USA planer på att angripa Iran. Och den farliga kärnvapenmakten Israel hotar med bombningar. Det är hög tid att Sverige drar sig ut ur Afghanistan! Det är hög tid att EU motsätter sig det som USA kallar kriget mot terrorn! Det är hög tid att man upphör att använda stämpeln terrorist för att godtyckligt fängsla och tortera människor och beröva dem alla deras rättigheter! Det är hög tid att sluta att stryka torterarna medhårs! Gunnar Stensson Huvudkälla: Robert Fisk, The great war for civilisation. The conquest of the middle East, Harper perennial 2006.
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL