Socialdemokratiskt svek |
||||
Det handlar om de tusentals människor som motsätter sig den nuvarande planen för utbyggnaden av det så kallade BUP-området, dvs Barn- och ungdomspsykiatrins tomt i Sankt Lars-området. De har kämpat demokratiskt med argument, med vilja till överläggningar, i diskussioner på medborgarmöten och i tidningsspalter. De har negligerats och föraktats av de båda maktpartierna i Lund, s och m. Inget av dem har någonsin ens bemödat sig att bemöta dem! Även om det finns modiga individuella undantag. Ingen har motsatt sig att tomten bebyggs. Gammal bebyggelse kan ersättas med ny. Dessutom är tomten perfekt avrundad med pilbevuxna vallar längs alla gränser. BUP:s ännu inte rivna byggnad bakom vallarna smälter väl in i landskapet. Ny bostadsbebyggelse skulle också kunna göra det. Ett fint, naturnära boende skulle kunna skapas. Den plan som presenterades för ett par år sedan försummade nästan alla dessa goda förutsättningar och skulle om den förverkligas allvarligt skada miljön i området. Den förutsätter att pilträden sågas ner, att vallarna skyfflas bort och att en matta av förstadsshus breder ut sig mot Källbybadet långt utanför BUP-tomten. De boende i Regnbågskvarteret omedelbart norr om BUP-tomten skulle inte bara få den vackra pilevallen ödelagd, som i ett krig, utan också se den vackra äng som ligger mellan dem och BUP-området ockuperas av höga fyravåningshus som för alltid skulle skugga deras fönster, fördärva deras utsikt och beröva deras barn de naturliga lekplatserna. Modesta protester Protesterna mot förslaget framfördes omedelbart. Men de var hoppfulla, försonliga. Protesterna underbyggdes med starka argument. Man hoppades att en demokratisk dialog skulle leda till en rimlig lösning. Det var ju god tid att omarbeta planen. Vad man begärde var först bara att den norra pilevallen och ängen mellan Regnbågskvarteret och BUP-området skulle bevaras samt att husen skulle få samma höjd som krävts när Regnbågskvarteret byggdes. Man begärde också att bebyggelsen inte skulle överskrida av den västra vallen och skymma den fria sikten över Höje å från Klostergården. Synpunkterna framfördes i samrådsförfarandet, i insändare och så småningom vid det ”demokratiska medborgarmötet” i Klostergården för ett år sedan, då Gunnar Jönsson med ett överseende leende tog del av dem, kanske utan att förstå dem. Förgäves. Desperationen växte. En namninsamling – i själva verket flera spontana – fick snabbt ihop 1500 namn. Ingen lyssnade, ingen svarade. Den 6 december beslöt Byggnadsnämnden att bygget skulle genomföras enligt den förödande planen. Protesterna i samband med beslutet fick stor publicitet. Ett politiskt motstånd började växa fram. Vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och Demokratisk vänster ville stoppa planen i dess nuvarande utformning. |
Den socialdemokratiska gruppen i Tekniska nämnden uttalade sig för en lösning som motsvarade vad de boende önskade. Ledande folkpartister med Jörgen Jörgensen i spetsen sällade sig till kritikerna. Respekterade gamla socialdemokrater från den tid då partiet var en folkrörelse som Agne Gustafsson förfärades av vad de upplevde som ett hotande övergrepp mot demokratin och ett sabotage mot miljön. |
|||
VECKOBLADET | Utgiven av SFVBBiL |