I Menander 1/2006 återges ett utdrag ur ett partistyrelsedokument om personvalskampanjer. Vi får förmoda att publiceringen sker på förekommen anledning, det vill säga med tanke på vad som skedde 2002. Detta ger anledning att påminna om historien och göra några kommentarer till dokumentet.
   I valet 1998 kom Karin Svensson Smith in i riksdagens för Skåne län södra. Hon nominerades från flera håll inför valet 2002, bland annat av v-Lunds årsmöte. Hon var även toppkandidat för distriktets valberedning, vilket valberedningens sammankallande Anders Neergaard berättade för valkonferensens ombud, utan att referera några avvikande meningar eller reservationer. I den efterföljande slutna omröstningen lade emellertid Neergaard, tillsammans med fyra andra av Lunds ombud som heller inte hade anfört några reservationen i debatten, på en annan person som därmed hamnade högst på valsedeln.

Framgångsrik kampanj
Förfarandet väckte stor upprördhet i Lund men även på andra håll i valkretsen. Jag var med om att övertala Karin att ställa upp för en personvalskampanj. Kampanjen engagerade cirka åttio personer och ungefär lika många bidrog till kampanjkassan, som redovisades i v-Lunds tidning Veckobladet. Den blev framgångsrik: över 18 procent av v-väljarna kryssade för Karin och hon återvaldes till riksdagen. Det var emellertid flera i riksdagsgruppen som inte accepterade henne och hon motarbetades av distriktet, vilket säkert bidrog till att hon så småningom lämnade vänsterpartiet - som därmed miste en kvalificerad företrädare.

Lyftes av väljarna
I Region Skånes mellersta valkrets hade Saima Jönsson Fahoum gjort en uppmärksammad insats men placerades nu av valberedning och valkonferens efter en manlig kommunist. Det bedrevs ingen personvalskampanj för Saima men väljarna kryssade ändå upp henne på förstaplatsen.
   Karins och Saimas personliga förtjänster bidrog säkert till resultatet men också det faktum att de var kvinnor. Det väckte nämligen stor negativ uppmärksamhet att

ett parti som kallade sej feministiskt lät män toppa nio av tio riksdags- och regionlistor i Skåne - och märk att alla kretsar hade en gemensam valberedning som därmed kunde göra avvägningar. Partiledaren och partisekreteraren uppsökte också Skåne för att få en ändring till stånd men distriktsstyrelsen hänvisade bara till stadgarnas bokstav.

"Öppen debatt"
Menander återger några punkter ur partistyrelsens dokument:
- "Vänsterpartiets listor fastställs på demokratiskt sätt efter fri nominering och öppen debatt." Det beskrivna förfarandet kan rimligen inte kallas öppen debatt.
- "Det ger en bild av ett splittrat parti, något som vi vet riskerar att skrämma bort väljare." Regionrådet och PS-ledamoten Vilmer Andersen ogillade Karinkampanjen men hävdade vid en utvärdering att den hade räddat röster åt partiet. Detta är mångas bedömning.
- "Debatten riskerar att handla med om enskilda personers för- och nackdelar än om ideologi och politiska program." Karin och de i Karinkampanjen aktiva framförde partiets politik och valplattform, inget annat.
- "Det ger kända eller förmögna partimedlemmar möjligheter som andra saknar." Cirka 80 personer gav i genomsnitt tusen kronor var till Karinkampanjen - men satsade framför allt totalt 1200-1500 arbetstimmar.

Rätt att göra uppror 
Att rangordningar som föreslås av valberedningar och fastställs av valda ombud gäller är naturligtvis den normala ordningen, för vänsterpartiet liksom för andra partier. Men när "stadgarnas anda" (citat partistyrelsen) överträds på ett så flagrant sätt som det ovan beskrivna är det helt enkelt rätt att göra uppror. Och det tycker uppenbarligen också väljarna, som är många många gånger fler än de ibland små och slutna kamarillor som de facto avgör valsedlar.
   Det finns ingen garanti för att historien från 2002 inte upprepas i år. Valberedningens sammankallande är nämligen samma person - och han har inte begått självkritik.
Gunnar Sandin