Ska man tro på experter?

  
 

Ska man tro på politiska och ekonomiska experter, alltså sådan där som är inkallade till Rapport eller Dagens Eko för att uttala sig om den kommande utvecklingen när det gäller EU:s lantbruksstöd eller kursutvecklingen för Ericssonaktien eller utgången av det tyska valet? I en nykommen bok av en amerikansk psykolog verksam vid Berkeleyuniversitetet, Philip Tetlock, blir svaret tydligt: Nej, de är inte bättre än hyggligt orienterad tidningsläsare.

Gamla erfarenheter
Jag har inte läst mer än en recension (av Louis Menand i The New Yorker, en ofta läsvärd tidning) och ett kapitel i boken, men jag kan inte låta bli att skriva om det hela eftersom det påminner mig om gamla erfarenheter. Under slutet av 1960-talet åt jag dagligen lunch ihop med ett gäng fysiker bland vilka fanns Torsten Gustafsson, känd som TG, professor i teoretisk fysik, studiekamrat och vetenskaplig rådgivare till dåvarande statsministern Tage Erlander. Jag vill väl inte påstå att det pratades så mycket om Vietnam vid bordet, men det blev en del, det var de åren. Min hållning var känd: jag bar ett FNL-märke alltsedan det blev tillgängligt och försökte t.ex. tala för att vi skulle försöka få Russeltribunalen till Lund. TG var gammal vänsterman och jag försökte få förståelse från honom för att det krävdes opinionsyttringar och svenskt engagemang för den nationella befrielserörelsen i Vietnam och avsky mot den amerikanska våldspolitiken. Jo, TG var, till skillnad från en del andra av Lunds ledande professor, motståndare till den amerikanska politiken, men nu var det så att han via Erlander hade fått klart för sig att det hela var mycket komplicerat och att man måste gå försiktigt fram. Det fanns en massa förtroliga underrättelser från diplomater och svenska kontakter i det demokratiska partiet och utrikesexperter och om man bara visste vad de sa så skulle man se tiden an och låta de goda krafterna verka. Nu gällde det att ta det lugnt, arbeta på lång sikt och inte göra eller säga något överilat. Och var inte Russelltribunalen närmast ett kommunistiskt propagandatrick? Ja, och kriget fick fortsätta sju år till. De tränade politikerna och folket på UD var förblindade av sin sakkunskap, de såg inte de enkla politiska och moraliska fakta som var så uppenbara för många 16-åriga svenska gymnasieelever och som skulle visa sig utslagsgivande på alla plan.

Ett experiment
Psykologen Tetlock engagerade 284 personer som alla arbetade med politisk och ekonomisk rådgivning och bad dem ge sannolikheter för att det ena eller andra

 

skulle inträffa. Totalt gjorde de 82,000 förutsägelser i skilda ämnen. Skulle apartheid gå under med våld, skulle Gorbachev avsättas i en statskupp etc. - i regel gavs för varje fråga tre alternativ: utveckling åt ena hållet, åt andra eller staus quo.
   Det visade sig att experterna var sämre än om de tre alternativen hade tillmätts lika sannolikheter. Den som s.a.s. hade kastat tärning hade fått bättre resultat. Det fanns nyanser i det hela också: de som visste någorlunda bra gick det lite bättre för, de som var högspecialiserade gick det sämre för. Förklaringen är enkel: en högkvalificerad expert har så många fakta till sitt förfogande att det är lätt att plocka fram tillräckligt mycket som stöd för vad som helst. Alla experter visade sig också glömma misslyckanden och i efterhand tro sig ha haft rätt i nästan allt. Och när man beslog dem med fel i deras prognoser hade de oftast bra förklaringar: de hade nästan rätt, eller rätt i princip om än inte vad gällde timing, eller de hade fel av rätt skäl. Allra sämst klarade sig de som var riktigt självsäkra.

Ska man verkligen läsa Veckobladet?
Det visar sig att vänstersinnade och högersinnade kommentatorer var lika dåliga. Men de skiljer sig åt vad gäller karaktären på deras förutsägelser: båda tenderar att ta till sig sådant som stärker deras egen sak. Så är det förstås med oss alla. Vi följer inte Poppers råd när det gäller att stärka sin tro att alla svanar är vita. Då ska man nämligen satsa allt på att försöka hitta en svart svan, och hittar man då ingen stärks påståendet. Men dessvärre har vi en tendens att bara leta efter vita svanar och inbilla att det hjälper. Alltså, du som är vänstersinnad: läs inte Veckobladet, läs grabbarna på Sydsvenskan och Dagens Nyheters ledarredaktioner - det är när du ser deras undermåliga resonemang som du kan stärkas i en socialistisk övertygelse!
   Det skulle finnas mycket mer att säga. Jag minns t.ex. gamla journalisten Alvar Alsterdals med egna IB-erfarenheter som brukade säga att allt det här med UD:s hemliga diplomatrapporter hem var bortkastat. Vad diplomaterna hade snappat upp på sina cocktailpartyn var sämre än vad några goda utrikeskorrespondenter kunde åstadkomma. Javisst, så är det och med webben på Internet har vi alla nya och rika möjligheter att orientera oss. Läs och lyssna lite blandat och behåll ditt eget omdöme så slår du experterna antingen det gäller den politiska utvecklingen i södra Kazakstan, arbetslösheten i Västernorrland eller torskfångsterna i Norska Havet!
Sten Henriksson

 
  VECKOBLADET   Utgiven av SFVBBiL