|
Olaf Privileggio Berggren var en något
främmande figur i 1960-talets lundavänster, med
sin levantinska charm och övriga framtoning, förvärvad
genom sitt grekiskt-sicilianskt-svenska arv och sin mångspråkiga
uppväxt och utbildning i kulturblandningens Alexandria.
Han verkade här under decenniet, satt sen länge
som bibliotekarie och aktiv vänsterpolitiker i Småland
men drog vidare till Oslo.
Med artikeln "Kampen om kårdemokrati"
medverkade han i den senaste utgåvan av Under Lundagårds
kronor. Det är en alltför mångfasetterad bok
för att meningsfullt greppas av en enda recensent. Tills
vidare har jag nöjt mej med att läsa Olaf P.
I massmedieminnet är nog kårhusockupationen i Stockholm
den enskilt mest framträdande händelsen under sextitalets
svenska vänsteruppsving. En pseudohändelse, minns
jag att många fnyste i Lund. Vi var visserligen studenter,
men vad var våra egna intressefrågor mot den ideologiska
kampen? I Uppsala och till stor del i Stockholm hade KFML
tagit ledningen och försökte driva en klassisk kommunistisk
folkfrontspolitik, bland annat i studentfackliga frågor.
I Lund var vänstern öppnare, rörligare och
mer sofistikerad, tyckte vi åtminstone själva.
Under kårhusockupationen befanns sej
Olaf P. på "studentriksdagen" i Stockholm
som ombud för partiet Kårdemokraterna. I det sammanhanget
upplever han sina medombud från det konservativa studentetablissemanget
i Lund som särskilt provinsiella och efterblivna. Han
hade tidigare i Lundagård, med sitt historiska, internationella
och marxistiska perspektiv, utdömt som otidsenligt redan
vid starten det nationssystem som var basen för studenternas
intresseorganisering i Lund. Lund behövde äntligen
komma in i den moderna tiden och göra upp med det inkrökta
och studentikosa.
Ändå ligger det något studentikost
i att den nya nation som han och andra i vänstern initierade
för att bryta eller störa systemet fick namnet "Usedom
och Wolins nation". Av den blev dock inget. I stället
uppstod Kårdemokraterna som förvisso var bredare
än vänstern. De nyss anlända teknologerna slöt
sej dit och även ett antal vänsterborgerliga studentpolitiker,
det vill säga från folkpartiets och centerns ungdomsförbund.
Det är ett intressant påpekande att dessa graviterade
mot vänster därför att de kom från andra
delar av Götaland, inte hade insupit Sydsvenskan med
modersmjölken och stod främmande för Olof Wahlgrens
projekt Medborgerlig samling, en avlägsen föregångare
till dagens Allians men då som nu med det stora högerpartiet
i ledningen.
Att skaffa sej legitimitet genom att lägga
sej till med det stora d-ordet är ju inte särskilt
originellt,
|
|
|
|
men den reform av studentkåren som
Kårdemokraterna medverkade till var rimlig. Nationssystemet
innebar majoritetsval i flermansvalkretsar vilket bäddade
för klickvälde. "Jag har", avslutar Olaf
sin artikel, "under de snart fyrtio år som gått
sedan dess varit fackligt och politiskt aktiv och
bevittnat
en del 'fiffel' och 'mygel' men aldrig i den omfattning som
jag hade upplevt inom Lunds studentkår på 1960-talet."
Jodå, det blåste in en del frisk luft i systemet,
men våra egna händer var inte alldeles rena. Mygel
föder motmygel och den erfarenheten tog många av
oss med in i partipolitiken.
Olafs inledningsvis formulerade tes är
just att kampen för kårdemokrati i Lund inte bara
var ett vänsterprojekt. Ändå belyser artikeln
den starka kopplingen mellan de båda företeelserna.
Det blåste decenniet igenom en vänstervind som
blev allt hårdare. Det som började som medvetande
om u-världens existens och rädsla för kärnvapenhotet
utvecklades till antiimperialism, socialism och kommunism,
och även de som inte löpte hela linan ut blev påverkade.
Dagens SAP känner sej besvärat
över de radikala SSU-arna i Skåne. Dåtidens
var inte helt bevämt med socialdemokratiska studentklubben
i Lund, som förutom "riktiga" socialdemokrater
som Göte Bernhardsson och Olle Svenning samlade allsköns
radikaler och ett slag fick en tämligen vänsterextremistisk
majoritet. Och som sågs som en samhällsfara och
bevakades av den s-präglade säkerhetsorganisationen
IB, som Veckobladet tidigare har belyst. Olaf stannade som
ordförande i klubben när kommunisterna drog vidare,
men senare blev alltså han själv vpk-are tilllsammans
med bland andra Jörn Svensson.
Det var en både kreativ och destruktiv
tid men framför allt vital, och vitaliteten spillde över
på studentkåren. Olaf P. påminner genom
sin artikel om att det fanns en studentfacklig dimension även
i Lund. Också den behöver innefattas i den stora
historik över skedet som vi en gång behöver
få, och som inte har åstadkommits genom Kim Salomon
och andra.
Jag träffade Olaf i Lund. Norge har en hög pensionsålder
men nu hade han slutat jobba, efter att bland annat ha sysslat
med den norska biståndsinsatsen för biblioteket
i Alexandria. Han berättade att han funderade på
att slå sej ner i Egypten. I Alexandria, förmodade
jag.
- Alexandria har blivit ett bullrande helvete
med sex gånger så många invånare som
när jag växte upp, svarade han. Nej, jag har hittat
en fin liten badort vid Röda havet. Och så tänker
jag konvertera, från kristen ateist till muslimsk ateist.
Gunnar Sandin
|
|
|
|