Jag var i Köpenhamn med delar av Röda Kapellet förra veckan och spelade på den danska befrielsedagen den 4 maj. Vi jobbar ju sedan några år rätt mycket ihop med Røde Horn, en dansk vänsterorkester knuten till byggarbetarfacket. Det stod en provisorisk scen på Rådhuspladsen och för att nu skryta lite med vårt fina sällskap så kan jag meddela att vi framträdde tillsammans med Kim Larsen och Benny Holsts trio. Att ha nära tillgång också till Danmarks kultur och politik är en stor tillgång. Det ger också perspektiv och tankar i tiden.

Längs Istedgade
Vad man firar den 4 maj är meddelandet från BBC i London kl 20.36 att nu har den tyska ledningen i Danmark kapitulerat till Montgomery, befälhavaren för de engelska styrkor som stod i Nordtyskland. Folk i Köpenhamn rusade ut på gatorna den kvällen eller tände ljus i fönstren. Till minne av detta tågar man varje år vid just den tidpunkten längs den gamla proletära, sedan porrbemängda och nu allt prydligare Istedgade, från Hovedbangården till Enghave Plads. Det är en av de slitsammaste gatuspelningar jag vet, man spelar som en galning och oupphörligen tre stycken fosterländska sånger, alla med många verser, men upplevelösen är skithäftig. Ölet efteråt smakar gudomligt.
   Våra kollegor i den danska orkestern är i huvudsak gamla DKP-are och sannerligen inga duvungar. DKP har ersatts av flera olika grupperingar och det var koalition av vänstern utanför SF som ordnade minneshögtiden på Rådhuspladsen. På banderollerna stod det: att de danska

soldaterna i Irak borde tas hem och där stod också den centrala devisen, "Ockupationsmodstand er ikke terror".

Motstånd är inte terror
Det är precis detta som var det centrala budskapet i Köpenhamn. Det är ett budskap till de borgerliga och till socialdemokraterna som alla ställt upp på Irakockupationen. De danska kommunisternas sabotagegrupper betraktades under kriget som terrorister av de andra partierna som livligt samarbetade med ockupationsmakten. Det fanns en och annan i försvaret som hade tankar på motståndskamp, men i allt väsentligt var den danska försvarsledningen lika positiv till Tyskland som den svenska. Det danska försvaret gjorde en mycket slät figur den 9 april. Man överlämnade sitt huvudkvarter, Citadellet innanför Langelinie redan tidigt på morgonen utan att ett skott föll. För att få en effektiv ledning av den militära motståndskampen krävdes det starkare kraft. Den legendariske ledaren för den danska militära motståndskampen var en kommunistisk arbejdsmand, en vanlig arbetare, som hette Sven Wagner. Men hans verkliga namn nämndes aldrig, han blev berömd under sitt täcknamn, General Johansen.

Bombhögern samlar sig
60-årsfirandet av Danmarks befrielse fylldes i övrigt av allsköns officiella ritualer med drottning och regering. De gamla motståndskretsarna hade annat för sig, t.ex. att bekämpa dagens ockupationspolitik. I Sverige var det reportage om krigsslutet i dagstidningarnas söndagsbilagor medan bomb- och ockupationshögern på ledarsidorna med Wing Commander Olzen i spetsen samlade sig för kommande verbala insatser. Var ska de rycka ut härnäst, ska det bli Iran, Cuba eller Nordkorea?
Lucifer