Frågan bör ställas i ljuset av bl a de senaste opinionsmätningarna. De visar både på att vänsterpartiet når nya bottennoteringar och att en väldigt stor andel av väljarkåren är osäkra på vilket parti de föredrar. Opinionsmätningarna säger också, och för min del anser jag att det är allvarligare, att den borgerliga alliansen är ett reellt hot för första gången på mycket länge.

Vad skulle hända vid ett borgerligt maktskifte? Moderaterna vill skära ner biståndet kraftigt. Folkpartiet anser att Sverige ska gå med i NATO. Nivåerna i sjuk- och andra socialförsäkringar vill moderaterna som bekant sänka. Ingen av de sex arbetsgrupperna som förbereder maktövertagande har miljö på sin agenda. Investeringar skulle vandra från järnväg till väg. Klimatambitionerna skulle devalveras för att tillfredsställa lobbykraven från det petroleumindustriella komplexet. Gammal betongpolitik skulle bli aktuell igen. Marknadskrafter och egoism skulle breda ut sig. Klyftorna mellan fattiga och rika samt mellan könen skulle öka. Att förhindra ett blågrått maktövertagande måste vara den strategiska huvuduppgiften. Det var också kring detta Maria Wetterstrands avslutande tal på den nyligen avhållna mp-kongressen i Gävle handlade om.

Det ska jämföras med att Lars Ohly använde ansenligt utrymme i sitt kongresstal som nybliven partiordförande till att rikta skarp kritik mot socialdemokraterna. Han var inte unik i detta. Många vänstertal genom åren har fokuserat på socialdemokraternas svek. Partiet har under hela sin historia präglats av ett ständigt lillebrorskomplex gentemot socialdemokratin. Jag tycker också att vi v-riksdagsledamöter använt alldeles för mycket tid på gruppmötena till att förhålla oss till socialdemokraternas förslag jämfört med tid för diskussion om vad vi skulle ha gjort om regeringsmakten varit vår.

Sättet att förhålla sig till oliktänkande har också dåliga traditioner i vänsterpartiet och dess föregångare, för att inte tala om erfarenheterna från de länder där "broderpartier" haft makten. Jag har mycket svårt att förstå den oförsonlighet som visats de av oss vänsterpartister som valt att också vara med i Vägval Vänster. När VVV bildades som förening och innan det tillkom människor från andra partier (socialdemokrater, miljöpartister, partilösa m fl står nu för ca 60 % av VVV: s medlemmar), är jag alldeles övertygad om att merparten av oss inte såg en konflikt i att vara aktiv i båda organisationerna. Det är nog inte så bra för vänsterpartiet om folk blir tvungna att välja mellan partiet och VVV.

Hur ska vänsterpartiet förhålla sig den stora skaran osäkra väljare? Och vad ska det dras för slutsats av FI:s bildande? Vänsterpartiets uppgift i svensk politik måste identifieras och vi 29 som är v-riksdagsledamöter borde fundera över vårt ansvar för denna uppgift. Alternativt ser vi passivt på när partiet fortsätter att förvandlas till en kommunistisk sekt utan inflytande över några beslut. Som jag ser det finns det två områden där vi i riksdagsgruppen har kompetens och skulle kunna utveckla en politisk plattform som kan vara en utgångspunkt för samtal i valrörelsen.

För det första är det uppenbart att nästa års val avgörs av kvinnor. Kvinnor uppger i högre grad än männen osäkerhet och av dem som röstat innan är många bredda att byta parti. Vänsterpartiet var det första partiet som skrev in feminismen i partiprogrammet. Under Gudrun

Schymans ordförandetid lyckades vi att föra upp feminismen på dagordningen för det politiska samtalet. Andra partier fick förhålla sig till våra förslag. De orättvisa kvinnolönerna var en huvudingrediens i vänsterpartiets valrörelse 2002. Fackliga organisationer med hög andel kvinnliga medlemmar har med vårt stöd fått råg i ryggen tagit kamp för sina löner. Inför nästa val borde vänsterpartiet ha kompetens för att åstadkomma ett realistiskt åtgärdsprogram med syfte att avskaffa den lönediskriminering som beror av kön. Klarar partiet av att inte samtidigt ställa krav på ett återställande av pensionerna till 1990 års nivå, sex timmars arbetsdag åt alla med full lönekompensation och andra kostsamma reformer kunde med auktoritet de berättigade kraven på rättvisa löner mötas med genomförbara förslag. Sannolikt kommer FI att driva frågan och då är det är väl lämpligt om vänsterpartiet har något bra att komma med.

För det andra finns det i vänsterpartiet tillräckligt med kunskap för att ta fram ett program för nya gröna arbetstillfällen. 98 % av transportapparaten i Sverige drivs med fossila bränslen. När oljepriset stiger skrivs det på ekonomisidorna i dagspressen att den ekonomiska tillväxten hotas av det höga oljepriset. Att minska oljeimporten vore mycket bra för handelsbalansen. En förbränningsskatt på avfall skulle leda till en biogasproduktion som kan ersätta delar av fossilbränslet. Jämte Finland har Sverige störst skogstillgångar i EU. Här finns en enorm utvecklingspotential där förnybara råvaror, befintligt tekniskt kunnande samt FoU kunde leda till arbetstillfällen i de bygder där behovet är som störst. Samtidigt måste hela transportapparaten ställas om till bränslesnåla lösningar. Även detta är en utmaning som alla länder måste genomgå för eller senare så vore det klokt att vara pionjär med det alla kommer att efterfråga.

Men ska något av ovanstående vara intressant måste fokus ligga på att det rödgröna laget vinner valet 2006. Vägval Vänsters initiativ till regnbågsallians syftar ytterst till att inga röster på vår planhalva ska gå till spillo genom att läggas på ett alternativ som hamnar under 4 % -spärren. Vägval Vänster har bildats för att stärka en konstruktiv diskussion om hur samarbetet för röda, gröna och feministiska lösningar på samhällsproblemen ska kunna utvecklas. Inget av våra partier kommer att få över 50 % i riksdagsvalet. Då måste vi underlätta för alla samtal som utgår från det vi har gemensamt snarare än det som skiljer oss åt. Ömsesidig respekt och nyfikenhet när oväntade infallsvinklar presenteras är det som kännetecknat de Vägval Vänster-arrangemang jag bevistat. Kontrasten är stor vid jämförelse med den utbredda misstänksamheten i vänsterpartiet. För egen del är ett deltagande i vänsterpartiets skånska valrörelse 2006 otänkbart. Ingen seriös parlamentariker kan bedriva valrörelse tillsammans med krafter som ifrågasätter parlamentarismen som princip. I senaste numret av V-Skånes internorgan argumenteras exempelvis för att om nu socialismen tycks vara svår att nå med parlamentariska metoder så är det snarare dessa som ska ifrågasättas hellre än partiets politik. I ett annat skånskt vänsterorgan har tidigare parlamentarismen beskrivits som en varm tröja; bra att ha när det är kallt men umbärlig när det blir varmare.

Det karakteristiska för merparten av de partimöten jag deltagit i efter kongressen är ett ständigt dikesgrävande och därför behövs Vägval Vänster med sin uttalade brobyggarambition på agendan om inte det blågrå gänget ska överta regeringsmakten.