Det har sina sidor att sitta här i provinsen långt från de köttgrytor som finns så nära i Mälarlandskapen. Det gäller framför allt i statliga sammanhang, men också, vill jag påstå, i Organisationssverige som i hög grad ser med Stockholmsögon på landet. Detta vad gäller pengar, forskningsanslag, kultursatsningar etc. Men i ännu tydligare är det här förstås när det gäller opinionsbildning. Media skrivs och meningar formas till allt övervägande del i Stockholm.
   Det finns flera sätt att hantera detta. Mitt intryck av några vistelser i norra halvan av landet är att det där ofta resulterar i att blicken vänds mot Stockholm. Ja inte vanliga människors förstås, de lever på som folk gör mest överallt. Men folk som tycker de vill ha något sagt eller ta del av vad som gäller, de följer Stockholm, talar om Stockholm, åker till Stockholm.

Inte i de södra delarna
Där tror jag det är en skillnad här söderöver. Om vi här i de nyligen erövrade provinserna lyfter blicken från grötfatet så är det faktiskt mer sällan norrut. Kompensationen för vår perifera situation i Skåne är att vi har god tillgång till Danmark, dansk kultur och politik.
   Danmark är både likt och olikt Sverige. Danmark är t.ex. i krig för tillfället, i Irak. Men det hade Sverige också kunnat vara om vi hade fått en borgerlig regering och det kan vi ju lätt få. Danmark är dessutom sedan några år i färd med att stärka sin identitet genom att riktigt hamra fast vad som är danskt. Det har vi sluppit, men folkpartiet i Sverige är säkert trenden på spåren.
   Särskilt intressant är det att följa det danska socialdemokratiska partiet. Det har alltid legat före det svenska vad gäller ideologisk urholkning. Det har också legat före vad gällt valsiffrorna.

Av det gamla 45%-partiet blev det på 60-talet ett 35%-parti. I senaste valet var man nere på 25 % medan Venstre, Anders Fogh numera strömlinjeformade gamla bondeparti, vid valet i februari fick 29 procent. Det var ingen annan råd för (s) än att byta partiledare. Det hjälpte visserligen inte förra gången när Nyrup-Rasmusson ersattes med Mogens Lykketoft, men Lykketoft såg sig själv som en som av allmän pliktkänsla hade hoppat in tillfälligt.
   Men vem skulle det bli? Saken avgjordes nu i tisdags efter en allmän medlemsomröstning (väl otänkbart i Sverige?). Frank Jensen, 44, ekonom, traditionalistisk och närmast vänsterinriktad, hustrun förskollärare, stod mot Helle Thorning-Schmidt, 38, pol.mag., förnyare och närmast högerinriktad, gift med EU-kommissionären Neal Kinnocks son. Partivänsterns Sven Auken var för Frank, partihögerns Poul Nyrup Rasmusson för Helle.
   Det blev Helle, med ett par tusen rösters marginal med ett 80-procentigt valdeltagande. Slut på fraktionsstriderna, sa alla, och sjöng gemensamt sitt gamla slagnummer " Når jeg ser et rødt flag smælde på en blank og vårfrisk dag…" Ytterligare ett steg till höger och partiets slutliga bankrutt, tänker jag, och det får väl då vägas mot att det blev en kvinna, vilket är ett framsteg. Men när kommer Palle From?

Nyheter från Rom
Vi har bra omvärldsbevakning här på Veckobladet. Därför kan jag meddela från en av våra stringers som läser Se och Hör att Carl Bildt har konverterat till katolicismen. Det är närmast jämförbart med drottning Christinas omvändelse. Å andra sidan är ju läget det att påvejobbet är ledigt. Vår Rom-korrespondent meddelar per e-post att nästa påve förväntas bli någon med stort skägg. Det har inte Carl Bildt, ännu.
Lucifer