V-valet i Skåne
Riksdagen
1998 fick v-Skåne ett genombrott i riksdagen och gick från noll till fyra mandat, ett i vardera av de fyra kretsarna. 2002 innebar en stor motgång för partiet eftersom var tredje väljare försvann men trots detta försvarade alla de fyra skånska mandaten, om än med skohorn: bara det i Malmö var fast, de andra tre var utjämningsmandat, och det i nordväst hängde på ett par röster.
När nu var tredje väljare försvann en gång till fick det konsekvenser. Mandatet i Malmö blev nu ett utjämningsdito och de andra tre försvann.
Nationellt tappade vänsterpartiet 2,5 procentenheter. I de skånska kretsarna var tappet i procentenheter något mindre, men röstandelarna i Skåne låg under riksgenomsnittet. Ser man på de relativa förlusten, i procent får man en annan bild. Tabellen visar hur stora de skånska förlusterna i procentenheter hade varit om de legat på den nationella siffran 33 procent: Nu Om riksmedel
Malmö 2,1 2,2
Östra/norra 2,2 1,7
Södra (Lund) 2,0 1,7
Västra 2,2 1,6
I Malmö var alltså förlusten något mindre än i landet som helhet, i de tre andra kretsarna betydligt större.
Orsaken? Ett svar på den frågan kräver en djupare analys, men det hjälpte knappast att toppkandidaterna var oprövade kort utan större meriter, som ersatte ledamöter som i viss utsträckning gjort sej kända och respekterade.
Kommunerna
I förra valet erhöll vänsterpartiet sammanlagt 79 mandat i Skånes 33 kommuner. Nu förlorades 32 av dem vilket ungefär innebär en 40-procentig tillbakagång. I sju kommuner försvann representationen helt.
En av dem är Trelleborg, där det alltså inte hjälpte med en konsoliderad partiförening och en gedigen valkampanj. I kommunerna finns ju inga utjämningsmandat. När jag satt i distriktsstyrelsen för tjugo år sen ville vi göra något åt att partiet saknade både organisation och kommunal representation i Trelleborg, och jag for ner på ett studiebesök.
En kommunal tjänsteman berättade då
Valkretseffekten torde också ha bidragit till det kraftiga raset i Helsingborg, från fyra till ett mandat. Peter Ahlbom (v) torde ursprungligen ha haft andra förhoppningar och förväntningar inför det här valet.
En enda kommun avviker och det är landskapets minsta, nämligen Perstorp. Där vann vänstern ett mandat och har nu tre. Kanske en liten tröst för Sven-Erik Sjöstrand som fick lämna riksdagen efter åtta år.
Kanske var det en personfaktor som slog igenom i Perstorp. På vänsterpartiets interna valupptaktsmöte i Lund menade America Vera-Zavala att partiet kanske inte borde ängslas så för att lyfta fram starka personligheter, och kanske rentav acceptera personval. Den rekommendationen har vänsterpartiet i Skåne inte tagit till sej än. Till skillnad mot i Fagersta där (förnyaren) Stig Henrikssons partiförening fick 58,4 procent.
Regionen
Tappet i Region Skåne var procentuellt lika stort som i kommunerna i och med att fyra av tio mandat gick förlorade. Sju partier är nu större än v i regionen: de sex andra riksdagspartierna plus Sverigedemokraterna.
Problemet att profilera sej i landstingspolitiken är omvittnat. Det vill säga att profilera sej positivt. Inte heller socialdemokraterna har fått credit för att Region Skånes affärer (nästan) är i god ordning. Vad många däremot upplever är att det är svårt att komma fram till sjukvården, och i den grenen visar ju undersökningar att Skåne är sämst i landet. Det missnöjet är lätt att exploatera för borgarna, trots att de knappast har någon lösning för egen del.
När det gäller resurser har vänsterpartiet aldrig haft så väl förspänt i landstinget/regionen: ett landstingsråd, tre politiska sekreterare, en kanslist och ett mycket frikostigt partistöd. Man får den bestämda känslan att de resurserna inte har utnyttjats optimalt.
Samma misstanke få anses befogad när det gäller Skåne som helhet. Distriktsstyrelsen och distriktsexpeditionen har rimligen ett ansvar för att det har gått ännu sämre för vänsterpartiet i Skåne än på andra håll i landet. Om det ansvaret kommer att utkrävas är emellertid en annan femma.
Gunnar Sandin