Dags för självrannsakan
Ett personval
I våras skrev vi här i VB att om valet handlade om politik skulle vänstersidan vinna, men om det blev en kamp mellan Reinfeldt och Persson så skulle Reinfeldt ta hem spelet. Det blev ett personval och då var det kört. Det är ofattbart att den socialdemokratiska valledningen lät det gå därhän. Det är på samma sätt skakande att s lät m ta hand om det fina ordet arbetslinjen som varit centralt i s-politiken och i stället meddelade att allt redan var ordnat till det bästa. Det är det inte. Om inte vänstern och arbetarrörelsen framträder i opposition mot rådande samhällsförhållanden är det lika bra att lägga ner verksamheten. Borgarna brukar ju tycka att det är löjligt att vi demonstrerar första maj och säga att vi demonstrerar mot oss själva. Men sanningen är ju att också när vi sitter i regeringsställning så är det ju andra samhällsklasser och makter som är starkare än oss. Så har det alltid varit, men globaliseringen och EU har ytterligare befäst detta. När valledningen låter Persson sitta i TV-rutan och ständigt upprepa hur bra det går för Sverige och att vi knappt har någon arbetslöshet så är det ett givet recept för förlust.
Det är inte ekonomin det gäller
Här finns också chansen att avliva det från Bill Clinton ärvda talesättet ”It’s the economy, stupid”. Den svenska ekonomin, mätt i räntor och kostnadsläge och förmögenheter och reallönehöjningar är lysande med europeiska mått mätt, men det räcker inte. Det finns saker som ligger djupare och som berör också känslomässigt. Den som kommer till en gammal industriort och ser de tomma industrilokalerna i Västervik eller Degerfors eller Bjuv inser att landet håller på att falla sönder i en välmående och stor medelklass kring storstadsregionerna (Vellinge, Täby!) och en svårdefinierad utanförgrupp som inte kan få jobb ens när konjunkturerna är på topp. Då är mer bidrag inte boten, däri har Reinfeldt rätt.
Vad moderaterna och alliansen har gjort är att ta efter det danska exemplet. År 2001 lurade Anders Fogh Rasmusson skjortan av den danska socialdemokratin genom att lägga sig tätt intill s och bara vara bättre, ha snyggare affischer, vara smartare och modernare. Grundmetoden var att inte utmana välfärdsstaten som grund för politiken, undvika prat om stora skattelättnader och inte gå till angrepp på LO och arbetsrätten. Detta undanröjde för tillräckligt många det mentala hinder som fanns för att rösta med Venstre i Danmark och moderaterna i Sverige. För tänk om de verkligen kunde fixa fram fler jobb, det kunde väl vara värt att prova?
Nu invänder säkert någon att parallellen med Danmark inte stämmer: där fanns ju också främlingshetsen med Dansk folkeparti. Nej, folkpartiet i Sverige har inte varit så grovt utan mer jobbat med undertexter, talat om ordning och disciplin och inte gått längre än till språktester och liknande. Men redan detta lönade sig stort i förra valet och moderaterna behöver inte säga sådant, det vet ju alla att de inte vill lägga fingrarna emellan. Men i detta val visar sig nu en exakt parallell till Danmark i och med Sverigedemokraternas framgångar. De är ännu så länge begränsade till Skåne och Västsverige. Jo det är här sådant brukar börja. Som av en händelse står det i
Landskrona
Sverigedemokraternas framgångar är den stora oroande händelsen i detta val: Det finns valdistrikt i Landskrona där Sverigedemokraterna har 32 procent av rösterna! Åk till Landskrona och se de svenska flaggorna hänga från balkonger och i villaträdgårdar. Och läs reportagen om skottlossningar och gängbråk. Integrationspolitiken i Sverige måste upp till debatt. Ska vi ta emot stora grupper flyktingar och invandrare, och det tycker jag, så måste vi också vara beredda att satsa tid och pengar för deras anpassning till det svenska samhället genom att ordna arbete. Om vi inte gör något ställer vi dörren på vid gavel för främlingsfientliga krafter. Och avslöja moderaterna i Vellinge, Staffanstorp m.fl. orter! Sverigedemokraterna kan inte tigas ihjäl, de måste bemötas, de är uttryck för en folklig opinion som kommer att utnyttjas.
Det här var alltså inte ett val som vanns av alliansen utan ett som förlorades av arbetarrörelsen. Den socialdemokratiska partiledningen bär ett mycket tungt ansvar. Man berömmer sig av den ekonomiska saneringen på 1990-talet utan att ta ansvaret för dess konsekvenser och man fortsätter att köra på i samma ekonomistiska hjulspår. Göran Greider skriver i sin måndagsledare i Dala-Demokraten att det är en kameralpolitik som nu måste få ett slut. Att Göran Persson ensam, med sina fel och förtjänster får bära hundhuvudet är naturligt, men skulden ligger lika mycket på partiet och fackföreningsrörelsen. Det underläge man satt sig i vad gäller medier har varit oerhört tydligt under valrörelsen – de borgerliga medierna och där räknar jag in också radio och TV – har ensidigt gynnat alliansen, delvis därför att de representerat en nyhet. Forskare har redan trätt fram och dokumenterat detta i siffror. Ett annat problem har varit hur tomt det varit kring Göran Persson, i regeringen och i partiet. Det har saknats personer med egen politisk bas och eget mål i mun och så har GP fått stå för allting.
Vänsterns väg
Vänsterpartiet gick också tillbaka, ungefär som väntat. En hygglig valrörelse som det har sagts, och med skickliga insatser av Lars Ohly. Partiet behövs mer än någonsin, t.ex. för att slå vakt om en alliansfri utrikespolitik i en tid där Lars Leijonborg, mannen som ville skicka trupper till Irak och som vill att Sverige ska gå in i Nato, nämns som tänkbar utrikesminister.
Partiet behöver samlas och en del lokala småpåvar, t.ex. i Skåne, borde hållas på mattan. Man skulle också önska att den dominerande falang som så ihärdigt serverade underlaget för partisplittringen i Lund ägnade sig åt en stunds självkritik. En av landets vitalaste v-organisationer kördes i botten. Röstsplittringen i sig resulterade kanske i ett mandat mindre till vänsterkoalitionen i Lund men det är mindre viktigt. Det avgörande är en brist på samling och fokus som resulterat i passivitet och cynism. På riksplanet ska det bli intressant att se hur det kommer att gå framöver och kanske sitter inte heller Lars Ohly säker.
Nej, det här var inget bra val, men ibland kommer det ju något gott av sådant också.
Sten H.