Vägval vänster – en antologi. Del 3
Svenska folket har sedan några år skrämts med en kommande obalans i befolkningssammansättningen. Vi lever längre och årskullarna blir mindre. Det kan bli brist på arbetskraft. Enligt Margó ”finns en bred politisk samstämmighet om att alla måste vara kvar i arbetslivet längre”.
Jag tror att de som verkligen har anledning att oroa sig är antiinflationsekonomerna. Det kan bli brist på arbetslösa så att det blir svårt att upprätthålla en önskvärd jämviktsarbetslöshet. Men ”reservarmén” kan kanske fyllas på genom att man höjer pensionsåldern så att det går att få ut A-kassa fram till 72 års ålder. Förlåt cynismen.
Svaret på frågan i artikelns titel om vad som är ”vänster” i arbetsmarknadspolitiken tycker jag mig finna i meningen: ”Vårt välfärdssystem bygger på att vi alla över generationsgränserna betalar skatt utan uppdelning i vad vi använder av samhällets service.” ”Höger” bör väl då vara övergång till avgiftsfinansiering?
I ”Facklig strategi för hållbara jobb” konstaterar Dan Gahnström och Rune Hjälm att ”Fortfarande är fackföreningsrörelsen i hög grad nationalistisk medan kapitalismen är gränsöverskridande”. Utflyttning av arbeten p g a låglönekonkurrens skapar nya utmaningar för fackföreningarna. Om de inte kan mötas med protektionism krävs det framför allt en mera internationell inriktning på det fackliga och politiska arbetet.
Författarna visar att inriktningen på en ekologiskt hållbar utveckling ger möjligheter för nya jobb. Utbyggnad av kollektivtrafik, gröna jobb inom bygg- och bostadssektorn, produktion av ickefossila energiformer, logistikkedjor för närproducerad mat är några exempel.
Svenska arbetsrättsliga förhållanden hotas också och där ser författarna det som mest angeläget att ställa krav på anständiga anställningsformer. Det är beklagligt att den otryggaste anställningsformen – behovsanställning – är den som ökat mest.
Den ekonomiska demokratin kan stärkas genom kooperativa och självförvaltande lösningar som kan vara ”alternativ till delar av både offentlig och privat verksamhet”.
Vi får ofta höra att svenska löntagare i stor utsträckning direkt eller via fonder är delägare i de stora företagen utan att ha ägarinflytande. Författarna anser att man bör diskutera formerna för ett sådant inflytande.
Johan Lönnroth ställer frågan ”Hur höja kvinnors löner mera än mäns?” och konstaterar att trots att regering och riksdag i mer än ett decennium haft minskade inkomstskillnader mellan könen som mål så verkar det inte ha hänt särskilt mycket.
Han menar att en huvudförklaring är att män arbetar fler timmar mot betalning medan kvinnor arbetar fler timmar utan att få betalt. Han nämner kända förhållanden som att kvinnor förvärvsarbetar i yrken med lägre inkomster än mäns och att kvinnor oftare än män arbetar deltid.
Johan Lönnroth ger exempel på hur en finansiering av ökade inkomster för kvinnor kan gå till. Inom näringslivet skulle det framför allt krävas att produktivitetshöjande investeringar maximalt koncentreras på de områden som domineras av kvinnor. Vidare behövs en hårt centraliserad lönepolitik som gynnar kvinnodominerade låglöneyrken och att en maximal andel av omskolning och vidareutbildning går till kvinnor. Detta gäller det privata näringslivet.
I den offentliga sektorn tycker man det borde vara enklare att genomföra löneutjämning eftersom man kan fatta politiska beslut i frågan vilket ju också gjorts på sina håll. Men enligt Johan Lönnroth är problemen större i den offentliga sektorn bland annat därför att det är svårt att höja produktiviteten i de verksamheterna men också för att det inte är möjligt att höja skatterna ytterligare. Och det kan naturligtvis diskuteras. När Göran Persson intervjuades av Bengt Bratt i DN för ett par år sedan sade han, att om inte arbetslinjen skulle visa sig att fungera så skulle man bli tvungen att höja kommunalskatterna för att försörja den offentliga sektorn. Han tänkte sig att hälften av tillväxten i ekonomin skulle gå till ökad privat konsumtion och hälften till skatt. Man kan tycka att om en löntagare om 15 år får betala 40 procent i skatt kan det inte kännas särskilt tungt om han eller hon ändå har fått högre reallön och därmed bättre konsumtionsförmåga. Det kan säkert också tillkomma andra modeller för överföring av ekonomiska och personella resurser från tillverkningssektorn till välfärdssektorn, t ex genom grön skatteväxling. Johan Lönnroths alternativ till skattefinansiering är ökade avgifter, mer oavlönat arbete och privatisering. Det motsvarar väl ungefär det som Margó Ingvardsson i sin artikel avser med ”höger” inom arbetsmarknadspolitiken. Men egentligen vill inte heller Lönnroth ha
Johan Lönnroth och Anne-Marie Morhed har skrivit ”En frihetlig vänster”.
Titeln skapar förväntningar om en programförklaring. Vad kännetecknar en frihetlig vänster förutom att den förmodligen inte är ”kommuniststyrd”?
Författarna gör en summarisk historisk översikt över 1900-talet med utvecklingen inom ekonomi, miljö och feminism i centrum. Beskriver hur som bekant Sovjetunionen misslyckades i allt. Den socialdemokratiska välfärdsstaten hade däremot framgång i det mesta ända fram till 80-talet då trenden bröts på grund av ”att den starkt växande finansmarknaden i kombination med skärpt konkurrens med låglöneländer minskade nationalstaters och nationella fackföreningars makt”. Vinstandelar ökade, löneandelar minskade. Klyftorna mellan rika och fattiga ökade i hela världen. Artikeln avslutas med några drakoniska citat och påståenden. ”De socialdemokratiska idéerna är döda…”. ”Den gamla vänstern må gräma sig, gråta över spilld mjölk. Den måste dö. Eller gilla läget. Socialism kan bara byggas i frihet.”
Om man nu tror sig tillhöra ”den gamla vänstern” blir man förstås nyfiken på vad det är för ”läge” man måste gilla för att det skall vara hopp om livet. Jag begränsar mig till ekonomiska aspekter. Enligt författarna innebär omfördelningen av makt från nationalstaten till det internationella kapitalet att ”omfördelningspolitik kan numera bara bli effektiv om den utövas över nationalstaternas nivå. Inte heller enbart mellanstatliga överenskommelser lär räcka för att ta beslut om t ex minimiskatt på kapital eller minimikrav på arbetsrätt. Enbart direktvalda parlament över nationalstaternas nivå kan i längden utöva denna makt”. Av samma skäl är keynesiansk stimulanspolitik i lågkonjunkturer inte längre möjlig.
Här kan invändas att överföringen av makt till det internationella kapitalet inte var något ödesbestämt utan orsakades av felaktiga politiska beslut om avregleringar av bland annat valutatransaktioner. I Sverige var Åsbrink, Dennis och Feldt huvudansvariga. Även om keynesianska metoder inte längre kan användas på samma sätt som förr så gäller fortfarande keynesianska grundprinciper inom ekonomin. Keynes var naturligtvis positiv till frihandel men han varnade för de allvarliga följder som en kombination av frihandel och fria valutarörelser kunde medföra och också har medfört. Bland annat har den lett till att frihandel grundad på komparativa fördelar inte blivit möjlig.
Betydelsen av efterfrågan är central i den keynesianska ekonomin. Den franske sociologen Emmanuel Todd (1) har påpekat att de globalt minskade löneandelarna i längden skulle leda till världsdepression p g a för låg efterfrågan. Att det inte ännu skett menar han beror på att vi har en keynesiansk stimulanssituation på global nivå där de amerikanska hushållen och regeringen i USA med lånade medel skapar en efterfrågan på världsmarknaden. Todd menar att denna obalans i längden är ohållbar och kommer att medföra en kollaps i USA:s ekonomi. Särskilt som de efterfrågestödjande investeringarna i infrastruktur inte gjorts i det egna landet utan runtom i världen. De europeiska länderna kan undvika att gå samma öde till mötes om de övergår till en keynesiansk ekonomi. Liknande synpunkter har framförts av bland annat Chalmers Johnson (2) och ekonomipristagaren Joseph Stiglitz (3).
Ingen verkar emellertid kunna förutse vad som händer när USA:s import på f n 1 800 miljarder dollar om året inte längre kan finansieras genom ökad skuldsättning. USA ledde världen in i globaliseringen. För att rädda sin egen ekonomi blir USA kanske förtrupp också vid utmarschen.
När det gäller förväntningar om en utjämnande fördelningspolitik står enligt författarna mänsklighetens enda hopp till direktvalda parlament över nationalstaternas nivå. Det man sett hittills av överstatliga institutioner är inte uppmuntrande. Deras ledstjärna är överlag The Washington Consensus. Globala nätverk som World Social Forum är främst opinionsbildande utan att ha någon maktposition i sikte. Så länge det inte ens finns ett embryo till ett överstatligt maktorgan med progressiva förtecken måste vi väl i första hand arbeta för att öka den folkliga makten på det lokala planet. Har arbetarrörelsens organisationer och partier verkligen testat gränserna för vad som kan göras nationellt för att förbättra maktbalansen mellan arbete och kapital. Av svensk vänsters ekonomer förväntar vi oss väl något mer och bättre än drömmar om en progressiv världsregering. Kan dom inte i stället tala om för oss t ex om riksdagen kan ge direktiv till riksbanken att höja inflationstaket till 4 procent. Det skulle enligt många ekonomer och fackliga företrädare medföra betydligt minskad arbetslöshet. Men det finns kanske överstatliga hinder? Och i stället för att bara prata om att svenska löntagare ”egentligen” äger stora delar av företagen genom olika fonder kan dom väl tala om vilka lagar eller bestämmelser som skall ändras eller skapas för att vi ska kunna utöva den ägandemakt som tillkommer oss. Svenska folket gillar säkert inte läget som det är nu och förväntar sig mer av den svenska vänstern än bara prat om frihet och pluralism.
Erik Kågström
1. Emmanuel Todd. ”Låtsasimperiet. Om det amerikanska systemets sönderfall”.
2. Chalmers Johnson. ”Blowback: The Costs and Consequences of American Empire”.
3.Joseph Stiglitz. “Globalization and Its Discontents”.