Idag ville jag berätta om hur musiken har tagit makten i vårt hem och hur den försåtligt försöker skilja mig och min husse åt. Och de senaste åren har även matte visat oroväckande tendenser att berusas.
   Hur väl minns jag inte min första 1 maj-demonstration! Som jag tack och lov slapp deltaga i, utan bara behövde bevista slutmötet av. Endast 3 månader gammal var jag ännu inte rumsren och kunde därför inte lämnas bort. Så matte avstod från spelandet. Mötet med Röda Kapellet var chockerande, de tutade och slog, (och inte alltid i takt). Jag försökte snabbt dra hemåt men matte ville sjunga Internationalen. Jag anade inte då att 1 maj skulle bli årets värsta dag för min del. Det ska spelas och demonstreras Skåne runt, och jag lämnas till grannar och halvt okända personer, helt okunniga om mina vanor och behov.
   Sen har det bara gått utför. Jag blir lämnad ensam hemma för sextettspel, för pianotrio- eller altfiolspel, storbandsjazz och klinikorkestrar, och det allra värsta – söndagkvällen då båda försvinner till kapellets repetition.
   – Kommer snart Cilla, säger de falskt inställsamt och försöker muta mig med ett rökt grisöra, men jag vet nog. De blir borta länge, länge och där ska man sitta innanför

den låsta dörren och lyssna och längta efter deras ljud från porten! Sen är det konserter och utespelningar där det tydligen inte passar sig att jag är med. Visst har jag deltagit på en del musikinternat och läger men liksom inte fått vara huvudperson utan mest känt mig i vägen. Bittert minns jag hur jag fick tillbringa en vecka i Klintehamn på Gotland instängd i en husvagn, medan familjen kom och gick, mest gick.( Då var det bättre på Styrsö där vi bodde på pensionat eller i Simrishamn där vi hyrde stuga och matte bara spelade i stororkestern. Och jag trivs i Bengts lada där det doftar spännande av katt, eller i Lars smedja).
   Och all musik här hemma! Här har spelats tjej- och gubbsextett, och ibland har hela horder av stråk- och pianonoviser invaderat lägenheten. Och matte och hennes horn… jag säger inte att jag har absolut gehör men det har kostat på! Ibland övar husse ensam vid flygeln och ibland kommer Bertil och spelar. Det tycker jag om, och visst har musiken gett mig nya vänner. Men ändå! Musiken är min konkurrent om framför allt husses tid, och jag är den som förlorar. – Det är inte sant Cilla, säger husse då. Vi sitter ju jämt här i soffan och läser och gosar! Du är en mycket lyckligt lottad hund!
   Jag kan inte hålla med om detta. Ensamheten har tidvis känts svår. Skaffar man sig en sällskapshund ska man väl också ta sig mycket tid att hålla den sällskap? Och radion har väl bra musikprogram?
   Betänk detta, om du funderar på att överraska familjen med en hundvalp till jul!
Cilla